
Jag har fastnat för 3 ordningens Butterworth eller 4 ordningens Linkwitz-Riley eller ett mellanting. Det ger tillräcklig branthet för att skydda diskant och minimera distorsion samt vertikal lobing (dvs man uppnår god vertikal spridning). Att införa parallell eller serieresonanskretsar (konjugatlänkar) ställer till med kraftiga språng i fasen, vilket jag upplever gör en snygg delning betydligt svårare.
En del gör mycket komplicerade filter som kompensation för bristande design av baffel men komponenter kostar trots allt en del.
Jag menar alltså att man gör sig själv, elementen och välljudet en tjänst med att hålla sig till typ 3 ordningens Butterworth eller 4 ordningens Linkwitz-Riley eller nånstans däromkring.
@Rigi; bara kul om andra lånar eller återanvänder. Delad glädje är dubbel glädje. Jag gjorde Rävarna bara för eget behov och för att lära mig och förstå mer. Visst blev det mer jobb med Rävarna än jag önskade (till stor del beroende på att jag var nybörjare och att många saker jag uppfattat här på Faktiskt och andra ställen inte stämde bra med verkligheten) men jag tror att många av de som skriver och läser här på Faktiskt, lägger mer tid på detta under ett år än tiden det tog att ta fram Rävarna (om man snittar ett par timmar per vecka i läsande och skrivande). Och då har jag lärt mig enormt mycket mer genom metodisk DIY och av att ta till mig I-ors inlägg, så nyttan med nedlagda tiden är så mycket större.

Tillägg till ovan: Man kan också spåra impedans och frekvensgång i Vcad, för att skapa sig en första bild av element. Tycker dock att FPG-tracer är mer träffsäkert (och mycket enkelt att använda).