av RogerGustavsson » 2004-06-03 11:14
Ingvar Öhman har en bra beskrivning på "spridningsfrågan", jag citar (och hoppas han inte har något emot det):
Högtalare – rum – lyssnare
Ibland marknadsförs vissa högtalare som varande ”hot spot-högtalare”. Dessa högtalare anförs låta mycket bra – men bara om man lovar att sitta i mitten och inte röra sig. Även om det skulle stämma kan man fråga sig hur natur-lig lyssning man har, om man inte får röra på sig…
Andra högtalare marknadsförs som ”diffuse field-högtalare”. Det anförs låta lika var man än sitter, vilket det i praktiken också oftast gör. Det finns en stor yta framför högtalarna där det låter ungefär lika, men bra och högupp-löst återges inte musiken någonstans…
Något är fel med idéerna
Hot spot-högtalare har i praktiken alltså ett så litet lyssningsområde att man inte kan röra på sig när man lyssnar. Diffusfälts-högtalare å andra sidan, har i praktiken inte någon huvudriktning alls, utan kastar ifrån sig en massa extra ljud i alla riktning-ar, ljud som studsar i väggen bakom och vid sidan av högtalarna och skapar massor av onaturliga spegelbilder av den in-spelade verkligheten. Det uppstår en homogen klangsmet. (Fast just ordet ”klangsmet” används förstås tämligen sällan i tillverkarnas marknadsföring…) Ju homogenare klangsmet, desto mindre betydelse har det var man sitter.
Ingen av de utlovade upplevelserna känner jag igen från lyssning på levande musik. Något verkar alltså vara fel med båda principerna.
Lyssnar man på levande musik kan man ju sitta var man vill. Förvisso låter det olika på olika ställen. Men det låter ”naturligt olika”, så olika som det borde låta – man lyssnar ju från olika vinkel. Men det låter samma också – som samma musiker, i samma uppställning, spelandes samma musik, på samma sätt. Det är därför man kan sitta var man vill och lyss-na. Och det är därför man oftast inte kan det när man lyssnar på dåliga inspelningar, via dåliga högtalare.
”Hot spot” eller ”diffuse field”, är det kvaliteter?
Eller är de defekter?
Jag resonerar som så, att varken ”hot spot” (att det låter klart dåligt när man sitter fel) eller ”diffuse field” (att det låter små-dåligt var man än sitter) är begränsningar som finns när man lyssnar på levande musik. Varför skall de då begränsa lyssning på återgiven musik?
Jag vill inte behöva sitta i en bestämd punkt, och inte heller vill jag behöva lyssna på en diffusversion av musiken.
Jag tror nämligen inte på att det är nödvändigt att skaffa sig dessa begränsningar. Att bestämma sig för att man MÅSTE välja en av dessa två vägar är bara ett exempel på hur fel det kan bli när man lyssnar på alla andra och inte vågar tänka ”outside the box”.
Undersöker man istället fenomenen som bestämmer hur överföring av spatial information fungerar så märker man att högsta möjliga upplösning och stort lyssningsområde inte alls står i motsatsförhållande till varandra – snarare tvärtom! För-visso är det en delikat historia att hitta optimal balans i såväl nivå som frekvensberoende mellan en högtalares olika strål-nings-riktningar, dessutom är receptet i viss mån beroende av den inspelningsteknik som använts, och av rummet som hög-talarna används i. Men vem har sagt att det skall vara lätt? Dessa åthävor för att nå fram till optimal dimensionering är i praktiken många års forskning för att kartlägga stereosystemet, såväl som människans hörsel, men det är en annan historia.
Har fått indikationer från ett visst håll (som har gjort jämförande mätningar) att de kanske var mer än något utslätande. Hur det är nu vete katten.
Fast är det trixat som Nagref säger så är det förstås inte bra.
Men det är ju bara spekulationer. Fanns ju annars något om det i Molten när IÖ jämförde olika mätningar. Kommer inte ihåg vad han mätte på dock.