Morello skrev:Nej, det stämmer faktiskt inte Richard.
Problemet med biwiring är att insignalen till resp gren i filtret inte är identisk. Detta har inget med eventuell serieresistans i kabeln efter filtret. Vidare får man hoppas att konstruktören beakatat kabelns resistans om den är av sådana magntiud att den kan anses påverka överföringsfunktionen. Med typiska element med en impedans i storleksordningen 5 ohm, ska det ganska mycket till innan någon förändring ger sig tillkänna.
Ok, men förändringen, omän mycket liten, kan göra sig till känna hörbart.
Detta är saxat ur LTS nr. 3 1998:
´... Om och när man lyckas uppfatta några minimala skillnader vid biwiring så upplever nästan alla dem likadant, nämligen att ljudet får en liten utbredning utanför, speciellt över och under högtalaren. man behöver inte ens använda musik för att höra effekten, tvärtom!
Man kan t.ex. spela bara brus, i en högtalare eller två men i mono.
Är allt som det ska och du använder högklassiga högtalare kommer bruset att upplevas som om det kommer från en väldigt liten punkt i högtalaren ( om du kör en högtalare ) eller trån en liten punkt mitt emellan högtalarna ( om du kör två ). När högtalaren biwiras breder bruset ofta ut sig en smula. Har man en gång hört det så begriper man sammanhangen.
..... men det är ingenting som nödvändigtvis kommer från inspelningen, utan det ligger i anläggningen- en ljudprocessing som läggs på allt programmaterial, även sådant som är inspelat med holografisk kvalitet, dvs. där rummets alla dimensioner finns med på inspelningen
Slut på citatet.
Sk. Biamping är ännu värre.
"Varje förstärkare belastas av en halv högtalare, förstärkarna tvingas driva en mera reaktiv last. Skulle detta få förstärkarna att låta bättre? Knappast." ( LTS nr. 4 - 98 )
" Sammantaget kan man konstatera att biamping nog är det dummaste man kan slösa sina pengar på, undantaget spikfötter, legatolinkomvandlare och kablar för förmögenheter, som nog är ännu lite dummare " ( LTS nr4-98 )