Av nån anledning tog jag bara några kort i början. De två nedanstående representerar något av två ytterligheter inom "hififilisofi"
Den övre bilden föreställer "scorpion" framför sina envägs-öppenbaffel drivna av rörförstärkare. Den undre bilden föreställer "martinsson" som körde med digitalprocessad 15 tummare och entumsdriver/horn.
Envägslösningar verkade vara i ropet. Antingen användes den lilla kinesiska tretummaren eller större pappkonsförsedda element a´la fostex. Den förstnämnda lösningen har starkt begränsad dynamisk förmåga och den sistnämnda lämnar en del övrigt att önska när det gäller linjärt frekvensomfång. Men det är väl sporten som räknas! Att kunna göra nåt av en vision
.
Jag tycker att Carlssonhögtalarna i det stora hörnrummet lät trevligt och medryckande. Dock tycker jag att det lät lite "loudness" över det hela. Framförallt i diskanten som stack ut från en annars ovanligt lyckad helhet. Jag fick liknande intryck av piphögtalarnas diskantåtergivning.
Detta kan kanske förklaras av att det vid de tillfällen jag lyssnade på dessa spelades ganska starkt och diskantelementena inte komprimerade signalen lika mycket som resten?
Till träffens mest civiliserade diskantåtergivning stod faktiskt Martinssons högtalare, enligt mig. Det som skiljde hans från flertalet var homogeniteten och att inget stack ut. Tyvärr medför ju kompressionsdrivers oönskade färgningar också..
Lite kul var det också att "bröderna" Mårten Design ramlade in på slutet