DQ-20 skrev:Piotr skrev:DQ-20 skrev:Ja, det verkar onekligen komplicerat. Själv har jag funderat på konsekvenserna av den höga känsligheten i det massastyrda området som många PA-element har. Jag tänker mig att det ökar distorsionen genom att övertonerna hamnar i ett område där element har (svin)hög känslighet.
Vilken typ av olinjäritet tänker du dig skulle ge detta resultat?
Jag tänker mig de "vanliga" orsakerna till 2:a- och 3:e-tonsdistortion (varsågod). Inga särskilda mekanismer, mer än att PA-element har en tonkurva som lutar uppåt ganska länge och slutar på en hög nivå. Även om man EQ-ar ned tonkurvan så de blir rak har ju övertonerna "fritt spelrum". Eller har jag missat något?
/DQ-20
Nej, du har inte missat något. Det är precis som du beskriver det, och det ju inte konstigt alls att det är så. Enkel fysik räcker för att förklara det.
Det är även lätt att visa att man signifikant kan minska distorsionen på högkänsliga PA-element (vars känsighet vid låga frekvenser bestäms av lådan, inte av elementets grundkänslighet) genom att öka deras rörliga massa. Typiskt kan man öka massan massor, i vissa fall nästan dubbla rörliga massan på dem, innan känsligheten i registret under 80 Hz börjar påverkas.
Och det ger definitivt distorsionsfördelar, ja.
I "riktiga PA-sammanhang" så delas de dock oftast mycket högre upp, och stäms av mycket högre upp, och då är den höga känsligheten ju av godo. Men för basmodulbruk, läs primärt för frekvenser under 80 Hz, är PA-element oftast inte alls lämpliga, delvis på grund av just det du pekar på - den höga känligheten, som man i sådana system inte nyttjar. Och den grundegenskap som det handlar om är alltså Mm.
Vh, iö
