Du tänker på den lilla Ino F33, ja...
JAG gillar ju förstås elementet ifråga, men jag är inte säker på att det passar just för Niklas’ applikation, men jag kan ju räkna upp lite egenskaper det har (tror kanske nackdel nummer 5 diskvalificerar elementet helt…), nämligen ungefär dessa:
Nackdelar:
1. Sträcker sig inte fullt upp till 20 kHz (-3 dB).
2. Har en lite lägre känslighet än du Niklas nog önskar, men den är faktiskt lite högre än flera av de alternativ som jag sett nämnas (trots att specifikationerna från tillverkarna säger annorledes...)
3. Tål bara några tiotal watt (fast denna svaghet tror jag alla alternativ delar).
4. Ganska kort slaglängd gör inte elementet optimalt för applikationer där det ensamt skall kunna flytta signifikanta luftmängder nedåt 50 - 100 Hz. Det bör delas högre än så om det skall bli en rimligt ljudtryckskapabel design.
5. (VIKTIGAST) Det kan nog (eller vad säger Bamsefar?) inte användas för högtalar-tävlingen (eftersom det är ett Ino-element). Dessutom är det tillfälligtvis slut på lagret! Så det är inte tillgängligt just nu, oavsett vilket. Dock förhoppningsvis snart igen.
Fördelar:
1 a. Är på 12 ohm (Re >9 ohm), vilket gör att det absorberar
avsevärt mycket mindre effekt vid en given insignal, i synnerhet om man jämför med de element som har en talspoleresistans nedåt 3 ohm eller lägre. Det tål därför mycket mer än man kanske hade trott. Det kan omformuleras som att elementet har en för typen mycket hög
verkningsgrad, men till följd av den höga impedansen bara normal känslighet.
1 b. Den höga impedansen medför även att man kan parallellekoppla två stycken (eller tre!) om man behöver högre känslighet och/eller mer vertikal riktverkan i det höga registret.
1 c. En annan bieffekt av den höga impedansen är att det naturligtvis inte reser några som helst hinder att addera ett "energikurvediskant" (riktad uppåt, bakåt eller var man nu vill rikta den) till systemet, om man vill det. Systemimpedansen kan fortfarande hållas behagligt hög.
2. Sträcker sig djupare ned i frekvens än de flesta andra "små bredbandselment", vilket gör att utformningen av HP-delningsfilter kan ske med större frihet (fler möjligheter).
3. Har
extremt rak tonkurva mellan 100 - 12 kHz (med rätt baffelstorlek). Faller mjukt över 14 kHz. De flesta bredbandelement är oerhört mycket resonantare eller av andra skäl tonkurvekrokiga.
4. Låg distorsion för elementtypen, tack vara bland annat ett mycket avancerat motorsystem med bland annat två kortslutningsringar.
5. Är svart - man slipper glänset i biosalongen.
Men - några saker du måste besvara för dig själv är förstås:
1. Hur många bråkdelar av en liter skall elementet kunna pumpa?
2. Finns det gränser för hur litet eller stort det får vara?
3. Måste det sträcka sig upp över 20 kHz?
Uppfattningen av utsträckthet uppåt i frekvens bestäms faktiskt ofta i högre grad av spridningsegenskaperna än av verklig utsträckning. För högsta klassens ljudkvalitet kan det dessutom vara så, att man hur man än vänder sig, finner att INGET bredbandselement duger alldeles perfekt, som diskant (eller också tycker man det gör det!).
Tycker man att det inte riktigt når fram till de resultat man kan få med en dedicerad diskant, så bör man kanske komplettera, i varje fall allra högst upp i frekvensorådet, men de gör man det förstås på ett sådant sätt att man vinner poänger av den extremt höga delningsfrekvens som går att välja.
Ett sätt kan vara att bara komplettera med en energikurvediskant, vänd så den inte spelar mot lyssnaren.
Variationerna och möjligheterna är oändliga!
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).