Både jag och min föregångare, Håkan Sjögren, använde Pearl TC-4 med rektangulär kapsel. Dom hade en förvånansvärt rak tonkurva upp till 12-13 kHz, sedan föll frekvensgången märkbart. Om jag minns rätt kan det ha rört sig om c:a -8 dB vid 20 kHz, har gamla mätningar någonstans men det är nog i princip omöjligt att hitta dessa (har för mycket saker och för lite plats och för lite ordning...). I min bandspelare hade jag en viss kompensation för mikrofonernas fall i den högsta diskanten (dock inte fullständig kompensation).
Från c:a 1977 började jag istället spela in med två stycken mätmikrofoner från Brüel & Kjaer: modell 4165 som var en halvtums kapsel med extra hög utspänning (den vanligare 4133 ger alltför mycket brus). Dessa mikrofoner var raka mellan 3 Hz och 20 kHz (vill jag minnas) och behöver alltså ingen kompensation
För övrigt hade jag redan tidigare (1975-76) slutat gravera med den ostandardiserade kurvan som krävde att folk sänkte diskanten vid LP-avspelningen (men jag behöll ostandardiserad in- och avspelningskurva på bandspelaren för att erhålla lägre nivå på bandbruset).