FET klass A

[Anders J]

zen.jpg (117.23 KiB) Visad 1175 gånger

Efter att ha funderat åtskilligt på detta med klass A, AB och B, trioder, pentoder, transfomatorer, motkoppling parat med en liten svårdefinierad känsla av klämd klang framförallt hos sopraner så tänkte jag att mig att sno ihop ett FET-steg á la Nelson Pass "Zen" och soppade ett par prototypkort. Alltså minimalistiskt med sourceföljare på ingången och ett Common Source-steg med en likaledes FET-bestyckad strömgenerator i Drainen.

Som synes har jag utgångselektrolyter (2 x 4700 uF), visserligen parallellade med 10 uF folie. Det vore ju inte svårt att bli av med dem med dubbel matning och något listigt DC-servo men nu på experimentstadiet ville jag vara litet rädd om de dyra Satori-elementen.

Med nuvarande dimensionering är strömgeneratorn inställd för 2 A och jag tänkte mig att provlyssna med matning från labaggregat, måste bara få dit tillräckligt med aluminiumplåt så det inte brinner upp... Jag är i grunden en skeptisk ingenjör, men har trots detta tvingats inse att olika DACar låter väldigt olika och det ska bli intressant att höra i vilken utsträckning jag hör skillnad- Återkommer den närmaste tiden.

[Kraniet]

intressant. ser prydligt ut. vad är det för effekt du siktar på?

Någon speciell anledning till att valet föll på klass A?

hur högt spelar du? funderat på det här med klippning och hur det påverkar upplevd ljudkvalite?

[Anders J]

Ohms lag är ju vad den är, allt som kräver mer än 2 A toppström kommer ju att klippa. Vårt hörande är ju så vansinnigt dynamiskt så det är ju knappast meningsfullt att fördubbla uteffekten med att skruva upp till 3 A drainström utan man skulle i så fall vilja ta i litet. Tänk 50 W och ström/spänning att klara det i 6-8 ohm gör att man hamnar på 60 V råmatning. Inga problem under vinterhalvåret, men gränsen går väl där ungefär inan det börjar ta emot.

Och klass A, jo jag inser ju att den ofrånkomlig switchningen för alla typer av klass AB eller B tenderar att liksom komma helt i fel tidpunkt i nollgenomgångarna. Normalt så fläskar man ju på med motkoppling och säkerställer natyurligtvis att det mäter bra, men jag vill undersöka med egna öron.

Det finns anledning att undra över om inte rent switchade slutsteg har sina poänger ur den synvinkeln, men samtidigt blir ju tillhörande filterdesign värd att fundera över.

Nej, lyssnar aldrig någonsin på dunka-dunka och är komplett ointresserad av filmljud. Fast det är klart, Wagner kan ju åstadkomma en viss toppfaktor han med OA12-orna är ju heller inte speciellt tungdrivna och 10 W är mer än många inser.

F ö ska jag låna en vridtrafo och se om min gamla Dynaco SCA-35 hoppar igång eller om jag får en liten elektrolytexplosion så här 50 år senare. Den passiva tonkontrolldelen är ju inte så lyckad i den, det är snudd på att det finns förstärkning nog, men RIAA:n med sina dubbeltrioder skulle kunna låta bra. Fast det kanske är klokt att byta både lytarna och köpa en ny omgång EL84:or, de är märkligt nog originalrören fortfarande.

[Almen]

...en liten svårdefinierad känsla av klämd klang framförallt hos sopraner

Det där kan vara för lite tillgänglig effekt. Har du provat det? Rent inspelad sång kan ha väldigt hög toppfaktor, och har man då inte tillräckligt med effekt så klipper det ju i topparna.

[Anders J]

jovisst. med analog (vinyl, band etc) insignal så kan toppfaktorn vara enorm på komplext material. Med digital insignal finns det ju en distinkt gräns för utstyrningen. Men det är ju just det jag vill utröna, det ska bli spännande. Nu blir det inget gjort med det på ett par dagar, jag återkommer.

[Piotr]

jovisst. med analog (vinyl, band etc) insignal så kan toppfaktorn vara enorm på komplext material. Med digital insignal finns det ju en distinkt gräns för utstyrningen.

Njaaej.. max nivå beror ju på gain i kedjan som matar slutsteget. Den kan ju vara högre för en digital signal.

Men det är ju just det jag vill utröna, det ska bli spännande. Nu blir det inget gjort med det på ett par dagar, jag återkommer.

Man kan med en analog mjukt klippt signal spela med högre medelnivå och det kan ge intryck av "mer drag". En liknande processning kan göras och lägga på det digitala mediet och ge snarlikt resultat.

Ser hur som fram mot dina lyssningsintryck. Det är nånting lockande med enkla lösningar.

[Almen]

jovisst. med analog (vinyl, band etc) insignal så kan toppfaktorn vara enorm på komplext material. Med digital insignal finns det ju en distinkt gräns för utstyrningen.

Ja, det där får du gärna utveckla. Jag fattar inte vad du menar.

[rikkitikkitavi]

Oavsett analog eller digital signal kan du inte få.större dynamik.än vaf som sätts av fullutstyrning och brusgolvet.

Där är dessutom digital elektronik vida överlägsen analog i de flesta fall när det gäller tillgängligt dynamikutrymme.

[Anders J]

(Hoppsan. här har kommit kommentarer jag inte sett. När jag skriver "Med digital insignal finns det ju en distinkt gräns för utstyrningen" så menar jag att om man nu tänker sig linjär 16-bits-kodning, i ett visst ögonblick utstyrt till hälften av max, så finns det ju helt enkelt ingen möjlighet än att representera den där sista dubbleringen av värdet. För en vinylspelare så finns ju inte gränsen på det viset, samverkande kurvformer i tidsdomänen kan åstadkomma näst intill obegränsade transienter. Visserligen kommer de att ändå begränsas på olika vis av klippning och olinjära fenomen, men åtskilligt med energi kommer ändå att finnas där.

Det var dock inte min avsikt att föra en debatt om digitalt vs analogt och det är därför jag satte denna kommentar inom parentes)

zentest.jpg (85 KiB) Visad 667 gånger

Vad jag ville kommentera var ju då det mer intressanta, ja men hur låter det då?

Jo, efter att ha gjort en del misstag som ha lött dit en PNP istället för en NPN i strömgeneratorn på det ena kortet och efter att ha tappat ned en M3-bricka på en av effekttransistorerna utan att upptäcka det heller i tid så har jag fått reparera ett par genompläteringar så har jag nu provlyssnat ett par timmar med ett labbaggregat 35V/5A.

Först som sist, på labbaggregatet kan ni läsa 34,73 V och 3,87 A. Var och en kan multiplicera och den bistra sanningen är att det blir varmt. Kylningen består av hopplockade aluminiumdelar och FETarna håller sig på cirka 90 grader, vilket i princip håller men inte är långsiktigt användbart.

Annars var den första känslan att det var tyst. Alltså inte låg nivå, men just tyst. Det var en sensation jag inte alls var beredd på. Oj! Ett stycke musik som jag ständigt återkommer till är systrarna Bizjaks inspelning av Stravinskijs sonat för två pianon (lyssna på Allegrettot om ni inte har tid att svälja allt). Själva tonansatsen på piano är ju ganska dramatisk och om det liksom är tyst när klubban träffar strängen blir det ju enormt bra.

Effekten räcker alldeles utmärkt, i alla fall med mina OA12:or, förstärkaren kan omöjligen leverera mer än +/- 15-16 V och 2 A i toppvärde, men jag öste på friskt med Wagner och annat klangrikt. Dunkadunkaentusiaster kanske hade velat haft mer.

Men annars då? Jag är mest förvånad över att läsa vad jag själv skriver från min position djupt ned det teknikskeptiska träsket, men öppet, livligt och, tja, tydligt. Kanske på något vis litet åt det ljusa hållet (fast det inte finns någon mätmässig grund för det). Det är alldeles klart att det är läge att ge sig på delningsfiltren, det ligger en hög komponenter och väntar.

En annan reflektion, jag borde se till att skaffa mig någon form av tonkontroll, som det är nu har jag bara volymen i DACen att pilla med och alldeles oavsett att man vill vara minimalistisk och ta bort ovidkommande ur sgnalvägen, men olika inspelningar har ju olika preferenser och tycker mig komma ihåg vad Stig Carlsson skrev om tonbalans. Hmm...

Jag blir ju en smula nyfiken på trioder också...

Och som sluttkläm, Mer Kylning Åt Folket!