Maarten skrev:Så kan det vara, även om mina tidigare korreleringar tyder inte på att så är fallet. Nedan samma bild som tidigare lagts upp med ytterligare mätningar inlagda och här är Belkers och Zappas toppar vid 6 KHz snarare "undantagen än regeln".
Alla kurvorna nedan är normaliserade gentemot medelvärde 100-18800 Hz men grafen visar bara från 1000 Hz och uppåt, samt är kraftigt uppförstorade:
[ Bild ]
Dock tydligt när jag nu tittat närmare på alla Spinorama-mätningar av i14s (8 st blev totalt när jag lärde mig mäta) att vertikal position har stor betydelse för dessa högtalare, kraftiga utsläckningar förekommer typ -10 grader (neråt) eller +15-50 grader (uppåt), varför ekvalisering för dessa högtalare torde vara något känsligare än högtalare med brantare delning och utan stegad baffel.
Sen tillkommer produktionsvariationer och möjligen mindre skillnader mellan olika utgåvor.
Men frågan gällde ju inte bara Ino, utan var av mer generell karaktär, - t ex även Thomas hembyggen som har samma energimässiga puckel i nedre diskant och till viss del mina egna också, där jag förvisso i sista versionen inte längre upplever dessa problem med "vass diskant", 'trots' rak frekvensgång :-.
Sökte lite och hittade följande citatFloyd i Ljud-repro skrev:In the years since then, it has been shown that improving the smoothness of the off-axis radiated sound pushes the subjective ratings even further up, so it is something not to be neglected.
....
Cone/dome systems are best suited to wide-dispersion applications, and there the challenge is to maintain a rela tively constant, or a least smoothly changing directivity, as a function of fre quency. In achieving that objective, it is increasingly common to add shallow horns, often called waveguides to mid and high-frequency cone/dome drivers to subtly manipulate directivity so that they better integrate into the entire system.
Här är en bra tråd på ASR: https://www.audiosciencereview.com/foru ... ore.10950/
Som länkar till detta citat: https://www.avsforum.com/threads/how-to ... st58530612Floyd Toole på AVS-forum skrev:In the crossover between a 6- to 8-inch woofer and a 1-inch tweeter, a directivity mismatch at crossover is unavoidable. Above crossover, the tweeter has much wider dispersion than the woofer, so there is an energy rise over a wide frequency range. Is this a resonance? Technically not, in the dictionary definition sense. However, there is a broad hump in radiated energy, so perceptually it may appear to be so. Figure 4.13 shows such an example where even crude room curves were adequate to recognize the energy excess in an above-crossover energy excess and attenuate it. Because wide bandwidth (low-Q) phenomena are detected at very small deviations there was a clear improvement in perceived sound quality even though medium and higher-Q "real" resonances were essentially unchanged. Addressing all of the "resonances" was not surprisingly the best.
Vilket jag tolkar som att spridningen ibland kan ha har viss påverkan på klang, även om den är kraftigt underordnad vid högre frekvenser (spridningen har dock andra effekter som här bortses ifrån).
En mycket bred spridning kan ha inverkan på klangen, vilket jag har varit inne på tidigare. Direktljudet dominerar klangperceptionen kraftigt, men på stora lyssningsavstånd får klangperceptionen större inverkan av effektresponsen för konventionella högtalare. Rundstrålande högtalare uppvisar samma inverkan redan på normala lyssningsavstånd. Det handlar alltså om relationen mellan direktljud och rumsljud, när det tidigare får alltför låg nivå börjar rumsljudet att bli även klangligt märkbart. Man bör ha ett riktindex, DI, om minst ca 5 dB över 1 kHz för att klangperceptionen i princip helt ska kunna härledas till direktljudet (även om riktningen för infallande reflektioner också spelar viss roll om man ska vara noggrann). Detta innefattar den absoluta majoriteten av konventionella högtalare. En helt rundstrålande konstruktion (DI = 0 dB) får alltså ca 5 dB för mycket rumsbidrag för att inte klangpåverkas av dessa.
Med en högtalare som uppvisar bredare spridning ökar alltså kraven på jämnhet i densamma för att den inte ska bli klangpåverkande. Samtidigt kan jag tycka att problematiken överdrivs, någon dB eller så för riktindex har helt enkelt inte så stor inverkan på klangen som vissa vill göra gällande. Klangen låter möjligen en hårsmån annorlunda, men inte mer. Däremot låter högtalare med bred spridning förstås tydligt annorlunda vad gäller ljudsceneriet och graden av omsvepning eller simmighet. Ibland till det bättre och ibland till det sämre, allt beroende på uppställningens, rummets och inspelningens egenskaper.
Eftersom vi alla älskar rumsakustiska beräkningar inses lätt att ovanstående riktindex tyder på att ett DI om 5 dB motsvarar D/R-förhållandet ca -8 dB i en normal uppställning. Man kan se detta som motsvarigheten till S/N-förhållande, där "bruset" i det här fallet utgörs av rumsljudet.
Toole skriver: "However, there is a broad hump in radiated energy, so perceptually it may appear to be so." (min fetning). Ordet may, kan, är av största vikt här eftersom många blandar ihop fonogrampresningseffekter med högtalareffekter och drar fel slutsatser. Presningscentrum ligger omkring 3-7 kHz, d.v.s. mer eller mindre exakt där många tycker att nivån är något överdriven.
För att summera går det således inte att påstå att direktljudet alltid är den enda parametern i sammanhanget, men att man med någorlunda normal spridning och en i övrigt normal uppställning kan utgå från att så är fallet.
Om man med spridningsmässigt någorlunda normala högtalare tycker sig notera klangproblem trots konstant frekvensgång för direktljudet bör man framförallt se till att åtgärda förstareflektionerna mot sidoväggarna och eventuellt även den första takreflektionen (här förutsätts att det ligger en någorlunda tjock matta på golvet). Detta reducerar klangpåverkan påtagligt utan att förstöra omsvepningen från reflektionerna, förutom att det naturligtvis oftast även förbättrar ljudsceneriet märkbart.
Vad gäller rävarna så vill jag nog påstå att den lilla förhöjningen runt 15-17 kHz på referensaxeln mer överensstämmer med perceptionen av aningen vass diskant än vad man uppfattar från en förhöjning runt 3-7 kHz, vilket ger en mer hård (3 kHz) till övertydlig (7 kHz) klang.