Liten ytterligare kommentar till det där med T20 och RT60:
När man väljer en mätmetod så är det förstås fundamentalt att den visar
det som man vill undersöka - och att det är en mätmetod som går att använda.
Huruvida det går att använda RT60 beror främst på om störnivån i rummet, i förhållande till de ljudtryck man kan uppnå, är tillräcklig för att det skall vara möjligt.
Om man kan generera 95 dB på mätplatsen (bredbandigt) så betyder det att störnivån helst skall ligga under 30 dB.
(Genom att mäta RT50 eller RT55, och extrapolera RT60 kan man dock ett ganska rättvisande resultat för den faktiska efterklangen, eftersom knäet mellan decayer i regel passerat långt före -50 dB, i välbyggda rum, som inte är försedda med mycket små öppningar till andra klangigare lokaler.)
95 dB betyder att man från en högtalare behöver skapa 95-100 dB (105 om rumsradien är avsevärt mycket längre än mätavståndet, men då går det inte att definiera efterklang alls i vanlig bemärkelse), och 92-97 dB från två (okorrelerade signaler). Det är 5-10 dB över en watt in till en normal känslig högtalare, det vill säga 3-10 W in till var och en av dem. Det klarar nästan alla högtalare klarar.
Kort sagt - om man inte klarar att uppnå sådant ljudtyck i rummet att det går att göra en RT60-mätning så beror det på att:
1. Anläggningen inte kan hantera ens 1/10 av sådana ljudeffekter som levande musik ligger på, det vill säga som den behöver klara för att återge musik,
2. Att störnivån i rummet är sådan att det är otjänligt för musikåtergivning,
eller,
3. Båda de ovanstående!
Men om man då av andra skäl anser att T20 är den kan VILL mäta? Då är frågan varför.
Den frågan får den som påstår att det är T20 man skall mäta, besvara. Jag accepterar de argument någon anför, men jag hoppas även att den som tycker som de gör - accepterar att jag kanske tycker något annat.
--------------------------
Del 2.
Min uppfattning är att varken T20 eller RT60 är tillräckligt för att bedöma "hur ljud klingar av i ett rum".
Det jag brukar göra i de fall jag alls mäter decay - att titta på hela decay-förloppet - ger mer information, men är inte heller tillräckligt, eller ens i närheten av tillräckligt! Men ur den informationen kan man i varje fall utläsa både T20 och RT60 (som förhåller sig till varandre som en faktor 1:3 om T20 är en del av det faktiska efterklangsförloppet). Däremot saknas fortfarande hela det
rumsliga förloppet, och det är ett förlopp där jag INTE vill ha symmetri i rumsdimensionerna. Inte ens i närheten faktiskt.
I min värld är "öppningen in till ljudbilden", en rymdvinkel eller yta i lyssningsrummet som - oavsett de som små skillnader i preferenser som olika lyssnare defacto ibland har - i huvudsak inte skall lägga sig i alls!
Ljudbildsöppningsytan, är ju helgad åt musiken/inspelningen.
Därför är diffusorer på högtalarväggen någonting som just jag, under absolut INGA omständigheter vill använda. Jag vill helt enkelt inte ändra eller tillföra någonting till fonogrammets information (vilket i förekommande fall motsvarar den ursprungliga musikhändelsen) som inte fanns där från början - alltså till ljudbildsriktningen*.
Det är i varje fall min inställning - om vad JAG vill och inte vill göra, med avseende på denna lilla detaj.
(Det finns tusen andra saker som jag också kan nämna, men jag börjar känna att det här inlägget redan är för långt, givet att komplexiteten av det ämne det behandlar, kan göra det svårt nog att ta in det jag skriver.)
Den som har helt andra preferenser än jag för hur lyssningsrum skall se ut - har inte fel. Och skulle någon att gilla att lyssna på musik i ett kaklat badrum så måste man respektera det också. Det finns inte fel eller rätt när det gäller preferenser. Alla subjektiva åsikter är rätt, eller i varje fall representativa för någon uppfattning om sin uppfattning (fundera på den, den som har lust...).
Jag hoppas vidare att det framgår av det jag skrivit att det är mina preferenser jag talar om, och jag hoppas att det framgår att skälet till mina preferenser är både estetiska och filosofiska.
Jag vill vad jag vill och tycker som jag gör, baserat på mina erfarenheter från över ett decennium av kliniska studier på hur stereosystemet, rummet och vår hörsel i kombination samverkar och leder till intryck, och hur information förmedlas, rent subjektivt och subjektivt/objektivt. Liksom erfarenheter från de nära två decennier som förflutit därefter.
Och jag gör det (vill och tycker) BÅDE på grund av hur det låter (I like), och för att jag vill höra musiken som den var/är (I'm curious).
Det sätt att spela upp musik i ett lyssningsrum som jag förespråkar, är det som JAG bedömer vara det som för lyssnaren närmast musiken - som den var/är. Någon annan får ha en annan uppfattning. Jag till och med välkomnar det, för en värld med alternativ att välja mellan är en bättre värld.
Men - jag tycker att det är tråkigt att se när de som har andra preferenser utmålar människor med en annan uppfattning som personer som "har fel".
Att anmärka på saker som är rena sakfel är en sak, men att nedvärdera eller till och med påstå att andras uppfattningar är fel, är lågt. Jag hoppas slippa se mera sådant i den här tråden, på faktiskt överhuvudtaget, och... i hela världen!
Hoppas.
Vh, iö
- - - - -
*Men... alldeles sant är det jag just skrev, inte.
Ty, stereosystemfelen tar ut sina tribut, och saker behöver hanteras, när man närmar sig gränsen för "det psykoakustikt ohörbara rummet". Därför behöver faktiskt, i de bästa rummen (enligt min bedömning) även den frontala delen av lyssningsrummet bidra marginellt, men - det bör alltid ske på ett sätt som i sig maskeras av det övriga rummets reflexionsmönster. Det enda sätt det skall märkas på som en radering av stereosystemfelen, men det skall inte märkas som en egenskap i sig.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
