Suverän Beatles ny-mix

[Tangband]

http://spillmagazine.com/spill-album-re ... y-edition/

Finns även på Spotify :
https://open.spotify.com/track/21pC0RPg ... tH8xgUL0uQ


Lyssna på tex Dear Prudence - det här är bra

[juanth]

Inte på Tidal ännu tyvärr.

[PekkaJohansson]

Jag lyssnade på de fyra-fem första spåren på Youtube före semestern och blev glatt överraskad. Det är det klart bästa Beatles-jobbet som Giles Martin har släppt ifrån sig - och bland det bästa sedan de första cd-utgåvorna på 80-talet. Det beror förstås på att det inte är några konstiga nytolkningar utan originaltrogna ommixningar av flerkanalsbanden. Det man vinner är framför allt större renhet. Jag har alltså inte hört albumet i sin helhet och heller inte de omtalade demoinspelningarna men funderar på att ge det en chans även i cd-spelaren. Jag vill ändå tillägga att det var väldigt trevligt att efter premiärlyssningen gå tillbaka till originalutgåvan från 1988 och framför allt den tonala balansen som på den nya utgåvan ändå upplevdes som något bas- och diskanthöjd. Men summa summarum ändå en nyutgåva av Beatles som även jag kan tänka mig att ha i hyllan. Det händer inte varje dag. Slutligen: jag ögnade snabbt igenom recensionen och vill vänligt men bestämt protestera mot påståendet att The white album skulle "fungera" bättre på vinyl än på cd. Det är förstås inget annat än kvalificerat struntprat.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Belker]

Inte på Tidal ännu tyvärr.

Inte? Är det inte den här? I MQA t.o.m, som vi alla älskar!
https://tidal.com/album/97872030

[Nattlorden]

är den lika bra som Sgt. Pepper så är det ett måste-köp

[PekkaJohansson]

är den lika bra som Sgt. Pepper så är det ett måste-köp

Som album betraktat är The white album svagare än Sgt Pepper men det är fortfarande inte dåligt. Jämfört med väldigt mycket annan popmusik de senaste hundra åren är det lysande. Men du kanske avsåg de olika utgåvorna? Den nya varianten är avgjort bättre än den konstiga ommixningen av Sgt Pepper som kom häromåret. Däremot tycker jag att Sgt Pepper är en av de få som klarade sig hyggligt bra i 2009 års Beatles-utgivning. Förstahandsvalet är dock fortfarande 1987-1988 års Beatles-katalog - de senare utgåvorna får ses som komplement.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Morello]

Vilket album avses i trådens start?

[goat76]

Vilket album avses i trådens start?

THE BEATLES (WHITE ALBUM): SUPER DELUXE ANNIVERSARY EDITION)

Varför öppnar du inte bara någon av länkarna i första inlägget och tittar?

[Morello]

Prenumererar inte på någon av tjänsterna Tidal eller Skräpify.

[goat76]

Jag har inte heller Spotify, det hindrar inte mig från att klicka på länken för att se albumet.
Den första länken är till en recension där det går att utröna vilket album det handlar om, men nu vet du.

[juanth]

Inte på Tidal ännu tyvärr.

Inte? Är det inte den här? I MQA t.o.m, som vi alla älskar!
https://tidal.com/album/97872030

Jo men det är det nog. Fast utgivningsåret anges till 1968. Tidal är inte konsekvent med hur årtalen anges. (Eller skivbolaget)
Om det nu är MQA då undrar jag vad som händer när jag spelar via en Dac som inte klarar det?

[Morello]

Inte heller katalognummer framgår. Så sanslöst oseriösa dessa tjänster är och riktiga skivor börjar försvinna; tragisk utveckling.

[E]

Inte heller katalognummer framgår. Så sanslöst oseriösa dessa tjänster är och riktiga skivor börjar försvinna; tragisk utveckling.

+1

Riktiga skivor ger även information om kompositörer, medverkande musiker, inspelning/mix/mastring och mycket annat.

Mvh E*

[goat76]

Inte heller katalognummer framgår. Så sanslöst oseriösa dessa tjänster är och riktiga skivor börjar försvinna; tragisk utveckling.

+1

Riktiga skivor ger även information om kompositörer, medverkande musiker, inspelning/mix/mastring och mycket annat.

Mvh E*

Här är den information Tidal har för låten "Dear Prudence". De har samma omfattande information om varje enskild låt på albumet.


Producer
Chris Thomas
George Martin
Composer
John Lennon
Paul McCartney
Lyricist
John Lennon
Paul McCartney
Additional Producer
Chris Thomas
Assistant Mixer
Matt Mysko
Paul Pritchard
Stefano Civetta
Associated Performer
George Harrison
George Martin
Jackie Lomax
John Lennon
Mal Evans
Paul McCartney
Background Vocalist
George Harrison
Jackie Lomax
John Lennon
Mal Evans
Paul McCartney
Bass guitar
Paul McCartney
Bells
Paul McCartney
Clapping
George Harrison
Jackie Lomax
Mal Evans
Paul McCartney
Drums
Paul McCartney
Editor
James Clarke
Engineer
Barry Sheffield
Geoff Emerick
Ken Scott
Matthew Cocker
Flugelhorn
Paul McCartney
Lead Guitar
George Harrison
Mastering Engineer
Miles Showell
Mix Engineer
Sam Okell
Mixer
Giles Martin
Piano
Paul McCartney
Recording Arranger
George Martin
Rhythm Guitar
George Harrison
John Lennon
Studio Personnel
Barry Sheffield
Geoff Emerick
Giles Martin
James Clarke
Ken Scott
Matt Mysko
Matthew Cocker
Miles Showell
Paul Pritchard
Sam Okell
Stefano Civetta
Tambourine
Paul McCartney
Vocals
John Lennon

Vad saknar du E?

[Belker]

Du förekom mig, goat76! Det gnälls.

[E]

Okej!

Det är förstås bättre än Spotify.

Men, var och när är den inspelad/mixad/mastrad t ex. Och så var det ju katalognummer. Och texthäftet.

Mvh E*

[goat76]

Okej!

Det är förstås bättre än Spotify.

Men, var och när är den inspelad/mixad/mastrad t ex. Och så var det ju katalognummer. Och texthäftet.

Mvh E*

Helt klart är det så att streaming-tjänsterna kan bli bättre med allt det där.
Ni med Roon, vilken information tillhandages då om man streamar Tidal genom deras tjänst?
I det integrerade Tidal i Linn Kazoo visas rätt utgivningsår 2018 i info-rutan.

Kanske får man med all den informationen om man istället väljer att köpa den som nedladdning från en officiellt försäljnings-sajt och där har du det du i dagsläget bör jämföra med att köpa den i fysiskt format. Kanske följer det med en pdf-fil med texthäftet, katalognummer m,m?

Annars tycker jag det räcker med att veta att albumet heter The Beatles (White Album/Super Delux) och är utgivet 2018. Hur troligt är det att det kommer ytterligare en ny mastring samma år med samma titel?

[Tangband]

är den lika bra som Sgt. Pepper så är det ett måste-köp

Som album betraktat är The white album svagare än Sgt Pepper men det är fortfarande inte dåligt. Jämfört med väldigt mycket annan popmusik de senaste hundra åren är det lysande. Men du kanske avsåg de olika utgåvorna? Den nya varianten är avgjort bättre än den konstiga ommixningen av Sgt Pepper som kom häromåret. Däremot tycker jag att Sgt Pepper är en av de få som klarade sig hyggligt bra i 2009 års Beatles-utgivning. Förstahandsvalet är dock fortfarande 1987-1988 års Beatles-katalog - de senare utgåvorna får ses som komplement.

Med vänlig hälsning

Pekka

Håller med i alltsammans . Jag hoppas i framtiden de kan mixa om sgt pepper på samma sätt, mixen 2015 var inte bra och 2009:an som väl är den bästa deluxe-skivan av den skivan är ganska mycket sämre ljudmässigt än denna skiva från 2018. De kanske hade tillgång till en bättre studio på white album?

[PekkaJohansson]

Studion var densamma men Abbey Road hade bytt från 4- till 8-kanalsbandspelare när det var dags för det vita albumet. Det behöver förstås inte vara bättre i sig men här var man nog också hjälpt av att det vita albumet generellt är mindre experimentellt än Sgt Pepper. Färre effekter och pålägg, med andra ord.

Med vänlig hälsning

Pekka

[MorganM]

Jag tycker dessa Beatles cd skivor/boxar låter bäst.Av dom c:a 50st jag har
Finns 1,2,3.

[MorganM]

Box nummer 2.

[MorganM]

Box nummer 3.Vill bara förtydliga.Alla låtar är inte bäst.Vissa låter lite bättre på andra album.

[Johan_Lindroos]

Michael Fremer skriver här om Abbey Road, Anniversary edition:
https://www.analogplanet.com/content/ab ... reo-system

[Tangband]

Michael Fremer skriver här om Abbey Road, Anniversary edition:
https://www.analogplanet.com/content/ab ... reo-system

Kul nyhet
Såg att de redan släppt en del av ny mixen från 2019 på spotify med låten " Something ".

[Perfector]

Själv har jag en japanpressning av Abbey Road som lär vara väldigt mycket onyttigt material i men låter jättebra.

[Jansson]

Slutligen: jag ögnade snabbt igenom recensionen och vill vänligt men bestämt protestera mot påståendet att The white album skulle "fungera" bättre på vinyl än på cd. Det är förstås inget annat än kvalificerat struntprat.

Med vänlig hälsning

Pekka

Hej Pekka.
Det är inte vad han skriver.
Läs nästa mening.

[Jansson]

är den lika bra som Sgt. Pepper så är det ett måste-köp

Som album betraktat är The white album svagare än Sgt Pepper men det är fortfarande inte dåligt. Jämfört med väldigt mycket annan popmusik de senaste hundra åren är det lysande. Men du kanske avsåg de olika utgåvorna? Den nya varianten är avgjort bättre än den konstiga ommixningen av Sgt Pepper som kom häromåret. Däremot tycker jag att Sgt Pepper är en av de få som klarade sig hyggligt bra i 2009 års Beatles-utgivning. Förstahandsvalet är dock fortfarande 1987-1988 års Beatles-katalog - de senare utgåvorna får ses som komplement.

Med vänlig hälsning

Pekka

Instämmer delvis.
The White Album innehåller alltför mycket skräp för att vara lysande. Det är det inte.
Det är till stora delar ett överskattat album.
Däremot instämmer jag om 87/88 års utgåva av White Album på cd.
Mitt första hands val.

Sgt Pepper har jag redan skrivit om min åsikt om i en annan tråd.

[petersteindl]

Slutligen: jag ögnade snabbt igenom recensionen och vill vänligt men bestämt protestera mot påståendet att The white album skulle "fungera" bättre på vinyl än på cd. Det är förstås inget annat än kvalificerat struntprat.

Med vänlig hälsning

Pekka

Hej Pekka.
Det är inte vad han skriver.
Läs nästa mening.

The album has a flow that has never been equaled. The Beatles reportedly spent a great deal of time on the ordering of songs for this album, and it shows. Each side ends with a soft mellow song, and the sides open a bit harder or more upbeat. That is why it works better on vinyl than CD. Each side is like a suite of songs that connect. The Beatles put a great deal of thought into The Beatles. There is no way this could have been a single album, no way.

Det är precis så jag också såg albumet. Jag ser på musikutgåvan som ett konstnärligt happening och då blir ordningsföljden på låtarna samt pauser mellan delarna en del av det konstnärliga. På LP är det som 4 separata delar som bildar en enhet där varje del har sin början och sitt slut. Då den kom gick jag i 9an. Vi hade ett elevrum med en grammofon. Skivan gick i stort sett kontinuerligt varje dag i 6 månader. Lite Creedence och Cream och Sgt. Pepper.

Det var väl bara den där konstiga låten vi ofta hoppade över.

Med vänlig hälsning
Peter

[PekkaJohansson]

Slutligen: jag ögnade snabbt igenom recensionen och vill vänligt men bestämt protestera mot påståendet att The white album skulle "fungera" bättre på vinyl än på cd. Det är förstås inget annat än kvalificerat struntprat.

Med vänlig hälsning

Pekka

Hej Pekka.
Det är inte vad han skriver.
Läs nästa mening.

Hej Jansson,

Det är exakt vad han skriver. Läs citatet i Peters inlägg ovan. Att varje sida kan höras som en svit som startar med en snabbt nummer och slutar med ett långsamt är inget argument i sakfrågan. Den enda skillnaden mellan vinyl och cd är att byte mellan sidorna 1 och 2 respektive 3 och 4 görs manuellt med vinyl medan det sker automatiskt med cd. Tycker man att det stör lyssningen kan man programmera sin cd-spelare att bara spela halva cd-skivorna. Gemensamt för formaten är att skivbyte görs manuellt mellan sidorna 3 och 4. Albumet "fungerar" alltså precis lika bra på cd - eller snarare bättre eftersom ljudkvaliteten är bättre. Recensenten gör sig med andra ord skyldig till ytterligare ett i raden av sökta och tramsiga resonemang om vinylens förmenta fördelar.

Med vänlig hälsning

Pekka

[goat76]

Slutligen: jag ögnade snabbt igenom recensionen och vill vänligt men bestämt protestera mot påståendet att The white album skulle "fungera" bättre på vinyl än på cd. Det är förstås inget annat än kvalificerat struntprat.

Med vänlig hälsning

Pekka

Hej Pekka.
Det är inte vad han skriver.
Läs nästa mening.

Hej Jansson,

Det är exakt vad han skriver. Läs citatet i Peters inlägg ovan. Att varje sida kan höras som en svit som startar med en snabbt nummer och slutar med ett långsamt är inget argument i sakfrågan. Den enda skillnaden mellan vinyl och cd är att byte mellan sidorna 1 och 2 respektive 3 och 4 görs manuellt med vinyl medan det sker automatiskt med cd. Tycker man att det stör lyssningen kan man programmera sin cd-spelare att bara spela halva cd-skivorna. Gemensamt för formaten är att skivbyte görs manuellt mellan sidorna 3 och 4. Albumet "fungerar" alltså precis lika bra på cd - eller snarare bättre eftersom ljudkvaliteten är bättre. Recensenten gör sig med andra ord skyldig till ytterligare ett i raden av sökta och tramsiga resonemang om vinylens förmenta fördelar.

Med vänlig hälsning

Pekka

Jag förstår inte vad du menar med att recensenten söker argument för vinylens förmenta fördelar över CD-formatet, hör han till de som normalt brukar argumentera för vinylens förträfflighet över andra format?

Han pratar väl endast ur sin egna uppfattning om att det specifika albumet är fyra enskilda verk i verket, vilket dels kan vara ett ursprungligt tänk i original-utgåvan eller så kan det mycket väl bara vara en egen skapad förväntan då han personligen alltid uppfattat albumet som just fyra enskilda delar.

Det finns ju så klart en viss tanke från musikerna och producenterna med låtordningen från ett konstnärligt perspektiv, men i slutändan är det såklart även för att minimera vinyl-mediets tillkortakommanden när det kommer till innerspåren.

Är det föresten någon som läst någonstans ifall The Beatles själva såg albumet som fyra enskilda akter?

[PekkaJohansson]

Jag har ingen aning om vad recensenten tycker om saker och ting i största allmänhet. Jag bara reagerade på påståendet att The white album skulle fungera bättre på vinyl än på cd. Det är helt enkelt inte korrekt ur någon synvinkel.

Jag hittar inte mitt exemplar av Mark Lewisohns "The complete Beatles recording sessions" men en snabbsökning på nätet ger vid handen att samtliga beatlar utom George, som var i Los Angeles, närvarade när låtordningen bestämdes. På svenska Wikipedia finns en intressant sammanställning av principerna:

"Låtordningen på albumet bildar vissa symmetriska mönster som har utforskats mycket genom åren. Ett exempel är att "Wild Honey Pie" är den femte låten på albumet, och "Honey Pie" är den femte sista låten på albumet. Ett annat exempel är att tre av fyra låtar med djurnamn i titeln ("Blackbird", "Piggies" och "Rocky Raccoon") följer varandra i låtordningen. Även de två låtar vars titlar är namn på efterrätter följer varandra i albumets låtordning ("Honey Pie" och "Savoy Truffle"). I låten "Savoy Truffle", som är den fjärde sista låten på albumet, förekommer en referens till "Ob-La-Di, Ob-La-Da", den fjärde låten på albumet. En annan sak att tillägga är att det på varje sida förekommer en av George Harrisons kompositioner. Varje skiva börjar med en komposition av Paul McCartney som börjar på bokstaven b, där The Beatles återvänder till traditionell rock 'n' roll ("Back in the U.S.S.R." och "Birthday"). Den sista låten på varje skiva är en komposition av John Lennon där texter bygger på teman som barndom och oskuld ("Julia" och "Good Night"). Julia var namnet på John Lennons biologiska mor, som dog i en trafikolycka när han var i tonåren och i texten nämns också indirekt nya livskamraten Yoko Ono, vars namn betyder 'ocean child'."

Ovanstående talar delvis emot att svit-tanken var central. De fyra sidorna sammanlänkas heller inte av något gemensamt tema. Principen om inledande rockiga McCartney-låtar på B bryts av andra sidans "Martha my dear". Att man ville sprida ut John, Pauls och Georges kompositioner på de fyra sidorna tycks dock vara klart.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Jansson]

Slutligen: jag ögnade snabbt igenom recensionen och vill vänligt men bestämt protestera mot påståendet att The white album skulle "fungera" bättre på vinyl än på cd. Det är förstås inget annat än kvalificerat struntprat.

Med vänlig hälsning

Pekka

Hej Pekka.
Det är inte vad han skriver.
Läs nästa mening.

Hej Jansson,

Det är exakt vad han skriver. Läs citatet i Peters inlägg ovan. Att varje sida kan höras som en svit som startar med en snabbt nummer och slutar med ett långsamt är inget argument i sakfrågan. Den enda skillnaden mellan vinyl och cd är att byte mellan sidorna 1 och 2 respektive 3 och 4 görs manuellt med vinyl medan det sker automatiskt med cd. Tycker man att det stör lyssningen kan man programmera sin cd-spelare att bara spela halva cd-skivorna. Gemensamt för formaten är att skivbyte görs manuellt mellan sidorna 3 och 4. Albumet "fungerar" alltså precis lika bra på cd - eller snarare bättre eftersom ljudkvaliteten är bättre. Recensenten gör sig med andra ord skyldig till ytterligare ett i raden av sökta och tramsiga resonemang om vinylens förmenta fördelar.

Med vänlig hälsning

Pekka

Jag tänkte börja detta inlägg med ett:
-Hej Pekka

Men det gör jag inte eftersom det skulle kunna tolkas fel, läs att jag är irriterad av ditt svar.

Det hoppas jag att du inte tror.
Därför:

Hej igen.

Vad jag vill att du ska veta är att jag alltid respekterar dina åsikter.
Du vet, lika väl som jag,att när vi växte upp spelade vi grammofonskivor.
Ett album satte man sig ner och lyssnade till i sin helhet.
När sida ett var avlyssnad reste man sig upp, gick fram till sin grammofon och vände på skivan.
Sen satte man sig tillrätta och lyssnade på sida två.
Var det ett dubbel-album lyssnade man på sida tre innan man lyssnade på sida fyra.
Det berodde på att man lyssnade på; album.
Beatles var de första som skapade just det som kom att betecknas som album.
Eller var det koncept-album?
Det vet du nog bättre än jag.

Fördelen, för utom ljudkvaliteten på den Cd-utgåva som jag tidigare hänfört till, är att precis som du skriver, möjligheten att för-programmera.
För- programmera är en fördel på just the White Album.
Men inte att spela upp sida ett och sen ha en tyst minut, utan att slippa höra de låtar som totalt kvaddar ett album som kunde ha blivit riktigt bra album från ett band som inte fungerar längre som en helhet.

Så det är ytterligare ett argument för cd-utgåvan, förutom ljudkvalitén, att skippa skilsmässogrälet och maktkampen.

Vad han skriver uppfattar jag som just att:
- Man lyssnar på sida ett. När sida ett är slut, tänker man efter på vad man hört. Sen lyfter man på arschlet, går fram till sin grammofon. (Tar bort tonarmen som gått upp, då var det vanligt att tonarmar hade en automatik som lyfte upp tonarmen när skivan var slut) Man vände på skivan och gick och satte sig igen för att lyssna på sida två.
Det gav lyssnaren en paus och en förväntan.
Här finns det dom som anser att varje sida var en svit av kompositioner.
Det tycker inte jag. Tvärtom. Sammansättningen var en lösning för att få detta att fungera som en helhet, som ett album

Han är troligtvis ” En av de gamla”.
Som finner en helhet i den här soppan.

Inget fel i det. Men det är inget att hetsa upp sig för.
Det är vad jag tror han menar. Men så klart kan jag inte veta med säkerhet eftersom jag inte är den som skrev texten.

[PekkaJohansson]

Jag är inte särskilt upprörd och jag gör nog ungefär samma tolkning av recensentens text som du. Förutom att vara en smula obetänksam kanske han hoppas att formuleringen ska falla i god jord hos dagens och gårdagens vinyllyssnare? "Fungerar bättre på vinyl" tycks ju ge pluspoäng hos en del folk numera. Jag kommenterar för övrigt låtordningen ovan och delar din syn att det inte är fråga om musikaliska sviter utan praktiskt låtpusslande.

Jag har knappt något gång under de 31 år jag har ägt cd-spelare använt programmeringsfunktionen utan använder sifferknappar eller "nästa" för att hoppa över icke önskade spår. En gång i livet har jag suttit igenom hela "Revolution 9" och dessutom räknat hur många gånger Lennon säger "number 9". Tyvärr glömde jag att anteckna antalet.

Med vänlig hälsning

Pekka

[goat76]

Jag tror iallafall att recensenten själv bara präntat in sin personliga upplevelse av att detta album är i fyra distinkta delar p.g.a. att han själv lyssnat på det så mycket på vinyl så att det för honom blivit en sanning, han är helt enkelt van och vill ha pauserna vid sidbyten och skivbyten och därmed störs av att sidorna för honom kommer "för tätt" då dessa pauser inte uppstår vid lyssning på CD;n.

Kanske hade han upplevt CD;n som perfekt utifall den hade medvetna tomma spår inlaggda som skulle simulera* sid/skivbyten men det hade garanterat inte gått hem hos alla de som inte upplever albumet så som han.
Eftersom en recension inte nödvändigtvis behöver reflektera en allmän uppfattning utan är skribentens egna uppfattning så är det just bara det, hans egna uppfattning att albumet fungerar bäst på vinyl.

Här är skribentens "öde ö lista" av album och White albumet är på hans andra plats: https://www.allmusic.com/artist/aaron-b ... 0001801133


*Jag har Stanley Kubricks film A Space Odyssey på DVD med en paus mitt i filmen som skulle simulera den paus filmen hade på biograferna då den först kom.

[E]

[…] Den enda skillnaden mellan vinyl och cd är att byte mellan sidorna 1 och 2 respektive 3 och 4 görs manuellt med vinyl medan det sker automatiskt med cd. Tycker man att det stör lyssningen kan man programmera sin cd-spelare att bara spela halva cd-skivorna. […]

Gör inte alla så?

(En funktion jag önskar att alla spelare hade är för övrigt "stop after current" eller "pause after current". När man vill stoppa eller pausa efter nuvarande låt utan att behöva sitta på helspänn med fjärrkan i högsta hugg. Min stationära MD-spelare från Sony har något snarlikt (man kan välja att den ställer sig i pausläge alternativt ett visst antal sekunders paus före nästa låt, tror jag), och min gamla dator med Winamp hade just "stop after current" OCH "stop with fadeout" via exempelvis högerklick på stoppknappen (ett plugin). Spotify, med ibland oändligt långa spellistor, borde absolut implementera det – nu har jag löst det på mobilen med litet kod i Tasker som trycker stopp när spåret är slut; det fungerar hyggligt, inte perfekt.)

Mvh E*