Det var nio år sedan David Lewis Gedge släppte det som verkade bli det sista Wedding Present albumet. "Saturnalia" var en besvikelse, David hade hittat kärleken och därmed tappat bettet. Tillsammans med sin flickvän startade han projektet Cinerama och de ägnade sig åt att tolka sina favorit filmsoundtrack.
Nu, 2005, har hans älskade lämnat honom och ett nytt The wedding present album är medicinen! Bandet som alla trodde var dött och bortglömt är ute på den längsta turnén under sin, ungefär, 20 åriga historia.
Skribenten hade äran att bevista Stocholmsspelningen och fick även en pratstund med den gamle legenden. Jag berömde honom för det nya albumet "Take fountain" och han svarade "Maybe it's rubbish, I don't know".
Jag förstår hans oro, det nya albumet låter som The wedding present, mer än det förra "Saturnalia" (TackOLov), men är ganska lågmält.
Gedge har blivit gubbe, och det är glest mellan de riktigt intensiva känslostormarna på den nya skivan. Men ibland glimmar det till, och då blänker det utav bara fan, vill jag lova!
I vanlig ordning är texterna konversationsuppbyggda, och hans iaktagelser är lika skarpa som alltid. Det råder ingen tvekan om att det här handlar om brytningen med den flickvän han sedan 10 år givit sitt liv.
Och om olycklig kärlek. En man kan också känna sig utnyttjad efter ett one night stand:
"Is it sexist to say/ that I thought just boys were made to behave this way" "I have this nagging fear/that sex was all you needed" "I just wanted more than one night/" så heter det i inledande spåret Interstate 5. Hur uppfriskande är inte det i dessa tider av millitant feminism där män ses som djur??
Gedge exponerar en sida av oss män som sällan omsjungs i rockmusiken. Texterna har en rakhet och enkelhet men samtidigt ett oerhört djup som når det innersta. Han är ärlig. På riktigt. Ärligare än exempelvis Morrissey som ju skattas högt för den egenskapen, här har Mozz inget att hämta.
The wedding present är indierock när den är som bäst. Raka mellodier som sätter sig fort, det blir aldrig tråkigt. Och sedan har vi den andra faktorn som gör The wedding present så mäktiga, David's gitarrspel. Han spelar fort. Mycket fort, och högt. Under konserten jag såg böt han gitarr flera gånger mellan låtarna, så det är något han fäster stor vikt vid. Gitarren är som hans andra röst, när orden inte räcker låter han gitarren säga resten.
The wedding present har gjort massor med skivor genom åren och har en utomordentligt intressant historia bakom sig, de superba låtarna kan räknas tjogvis, men om detta kan man läsa mer på nätet. John Peels favoritband var det iaf.
Avslutningsvis vill jag säga att om du någon gång blivit lämnad eller sviken av din kvinna, måste du ha den här skivan. Detta är musik för dagens missförstådda man. Det är inte bara vi män som är svin, även om den sidan naturligtvis finns, och det är The wedding present ärliga om.
PS: Skivan är opolitisk.
