Nyinspelning av gammal musik?

[Svante]

Hej!

Sitter just och lyssnar på en gammal gammal inspelning med Glenn Miller & his orchestra. Klassiskt rasp. Det svänger! Nu undrar jag om det finns några moderna inspelningar med samma musik?

Likaså undrar jag om det behöver vara raspigt för att engagera så, jag menar blir upplevelsen en helt annan med en modern inspelning?

[Vee-Eight]

Jag har en inspelning, en modern sådan, av In The Mood enligt det gamla arret. Det svänger jäklar! Brukar använda det när jag DJ:ar, har använt en MP3 som källa, så jag har ingen koll på vem som spelar. Det värsta är att i många fall så arrangeras musiken om till varje nyinspelning, men jag är sugen på att höra de gamla arren med nytt ljud. Så vart finns det?

[Bill50x]

Hej!

Sitter just och lyssnar på en gammal gammal inspelning med Glenn Miller & his orchestra. Klassiskt rasp. Det svänger! Nu undrar jag om det finns några moderna inspelningar med samma musik?

Likaså undrar jag om det behöver vara raspigt för att engagera så, jag menar blir upplevelsen en helt annan med en modern inspelning?

Helt klart bidrar rasp och knaster till atmosfären till en gammal (tex blues-) inspelning. Jämför med ett svart/vitt foto av någon invandrad släkting från Amerikat.....

Å andra sidan har jag en 45-varvs vinylpressning från tidigt 80-tal av Reference Recordings med Red Norvo Quintet - inspelningen gjord 1957! Det låter alldeles utmärkt utan knaster Inspelningen är gjord med en hembyggd 3-kanals bandspelare med rörelektronik och det låter alldeles dj-a utmärkt om än lite runt i basen. Men vilken närvaro och spelglädje, för att inte tala om dynamik, i denna liveinspelning. År 1957 alltså, grabbar! Det är inte många inspelningar från 2000-talet som klår denna inspelning när det gäller livekänsla.

/ B

[Nagrania]

Svante nu har du tur för just idagarna har det utkommit en CD skiva med Ray McKinley som själv spelade i The Glenn Millers orchestra. Här har du original arr där den enda skillnaden är att det nu är hifi och stereo. Jag har original skivorna i stereo på vinyl som jag köpte på stenåldern (1961). Och nu har två av skivorna äntligen kommit på en CD, The Glenn Miller Sound/On the Tour och märket är RCA-Victor 82876 625922. Skivorna är inspelade 1958 och 1959 med en 3-kanalare. Det finns två skivor till med samma orkester som ännu inte kommit på CD, men jag hoppas på det. Speciell med tanke på att den ena innhåller alla godingar typ Moonlight Serenade, In the mood, American Patrol, String of Pearls, Tuxedo Junction..... Allt i RCA-Victor Living Stereo för under 100 lappen.

[Svante]

Fanastiskt! Vet du var man kan få tag på dem också?

[Nagrania]

Ja du bor ju i Stockholm, då kan du gå till Marquee på Odengatan 86 där jag såg ett ex av den i fredags och idag måndag var det stängt så den finns nog kvar. Pris 65 spänn.

[Svante]

Surfade runt lite på amazon och upptäckte att de hade ljudexempel med ganska hård kompression, men eftersom det rör sig om gamla inspelnigar så "hörs kvaliteten igenom" ändå. Jag saknar faktiskt något i de nyare inspelningarna. Antingen är det det att jag tycker att sån här musik SKA låta raspigt, eller så är det så att de spelade på ett speciellt sätt eftersom mediet krävde det. Jag kan inte bestämma mig för vilket. Vad tror ni?

Jag har för mig att jag har hört talas om ett test där man lät en lyssnarpanel bedömma musikalitet på en gammal raspig inspelning och en ny frisk ren inspelning. De ombads bortse från inspelningens tekniska kvalitet. Lyssnarna bedömde musikaliteten på den gamla inspelningen som bättre och mer ursprunglig (eller nåt). Det var bara det att det var samma inspelning som i det ena fallet hade processats för att låta gammal. Det skulle ju tala för det första alternativet.

[Nagrania]

Nu vet ju inte jag vad du syftar på för musik. De musik exempel som man hör på webben låter ju inte heller så bra som på skivor.
Man kan ju i alla fall säga som så att musik inspelad före 1970 saknar energien i dom låga frekvenserna som vi är vana med idag.

[Svante]

Det var Glenn Miller och nyare varianter med Ray McKinley som jag hittade exempel på. Det var inte bara klangskillnader, det är nåt speciellt med brasset på såna där gamla inspelningar. Det låter distat på ett skönt sätt, samtidigt som det låter apa. Vad jag funderar över är om musikerna var medvetna om hur slutprodukten skulle låta, och därmed spelade annorlunda, eller om det bara är en icke-transparens mot originalet. "Är disten en del av instrumentet", om du förstår vad jag menar.

Att det inte är nån bas kommer ju på köpet, men det är inte det jag menar.

[Nagrania]

Jag skulle tro att du menar brasset i ett storband som oftast kan låta lite aggressivt vasst. När det gäller inspelningar som är gjorda på den analoga tiden så ska man inte glömma att banddistorsionen kunde vara ganska så hög....flera % för att inte tala om IM distorsionen. Jag har lyssnat och mätt på en hel del musik bl.a. då storband och då har jag sett hur man brukar limiter brasset. När jag jämfört inspelningarna med varandra så har jag kommit fram till att en storbandsinspelning som är gjord utan den här begränsningen på brasset låter mycket snällare och menlösare än dom limiterade. Jag har tre eller fyra inspelningar med Bill Holman som är producerade av JVC och direkt mixade till två kanaler på 1" band. där kan man se på en goniometer hur limitern har arbetat och klippt av topparna när brasset spelar. Den digitala tekniken har gjort det möjligt att komprimera och limitera på ett helt annat sätt än tidigare, alltså utan dom negativa sidoeffekterna som man hade tidigare när allt var analogt. Det märkliga är att när det nu gäller The New Glenn Miller Orchestra (inspelad 1958 & 59) så kan man se även där (på goniometern) att man komprimerat men när man tittar på vågformen i datorn så kan man knappast se några klippningar. Man använde en mindre aggressiv kompression och man utnyttjade också den analoga bandteknikens begränsningar s.k. självlimitering. Magnetbanden på 50-talet var inte speciellt bra. Jag har några band från den tiden från Scotch, RCA coh Irisch, och jag har gjort lite mätningar på Scotch 111 som var det vanligaste masterbandet under 50-talet. Banden hade låg överstyrningsmarginal hög distorsion och ganska högt brus. Överstyrningsmarginalen är dessutom frekvensberoende så det var ju en vällsingelse när dom nya lågbrusbanden (Scotch 106, Agfa 525 &555 m.fl.) kom i mitten av 60-talet, för att inte tala om Ray Dolby´s brusreducering typ A 301(1966).

"Är disten en del av instrumentet?

Ja det kan man fråga sig...jag har själv inget svar.... men om man lyssnar på ett storband och sitter nära brasset, då upplever åtminstone jag något distorsion i mina öron. Det kan ju bero på att våra öron inte tål lika mycket nivå i diskanten som i basen.