Nej, under 80-talet tyckte jag det var ett större problem med avseenden
av den bra musiken, än allt det där dåliga.
Visst fanns det undantag, det vill säga bra musik, men att hitta den krävde
en helt ny grad av arkeologiskt sökande än det gjort tidigare.
Letade man extremt mycket så hittade man mycket, men uj vad underligt
att den progressiva och intressanta musiken försvann nästan helt från
radion?
Det var jobbigt helt enkelt att bra saker inte längre fanns naturligt framför
ögonen (läs; öronen) att bara plocka av, som det varit tidigare.
Det var även jobbigt/trist att spellistorna blev kortare och kortare (en
utveckling som tog ännu mera fart på 90-talet och under vårt nuvaran-
de årtionde), som om musik i allt högre grad började anses vara till för
dem som inte brydde sig om musik, utan bara ville ha något som lät i bak-
grunden.
Så var det inte på 70-talet. Då lyssnade man på radio, nyfiket och intres-
serat. Man hade noterat i tidningen när de intressanta programmen skulle
gå, och man missade dem inte gärna. Det var kul.
Vh, iö
- - - - -
PS. Det märkliga är, tycker jag, att närrradion var ett fantastisk intressant
experiment, och det pekade fram emot en kommande kommersiell radio
av hög klass. Verkligheten blev en totalt motsatt utveckling. Allt det
som kännetecknade närradions fria spännaden, egna originella, mång-
facetterade vibrationer på etern - yttrade sig på tolalt motsatt sätt när
den kommersiella radion kom in på riktigt.
Det blev tråkigt, tråkigt, trååååkigt...
Alla härmar varandra och spelar samma j-a låtar om och om igen utan
ände, och ljudkvaliteten är värre än jag ens vägade föreställa mig vara
möjligt, innan det hände.
Absurdast av allt är att de anser sig ha amerikansk radio som förebild,
men den är ju oerhört mycket roligare - mycker mera som närradion var
när den var ny!
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).