lennartj skrev:Ibland är det uppfriskande när musiken ilar fram som en virvelvind, men understundom är ett lugnt och eftertänksamt framförande precis vad jag behöver.
Ett extremt exempel finns på en Sony CD från 2002 där man lagt två versioner av J.S. Bachs Die Kunst der Fuge, där Glenn Gould först spelar på orgel 1962 och tar 2'45" på sig i Contrapunctus I, i en teve-inspelning från 1981 spelar han som väntat i stället piano, men tar oändliga 4'51" på sig i samma Contrapunctus I. Det upphör inte att fascinera att jämföra de egna reaktionerna vid lyssning på de två versioner av samma stycke beroende på den egna sinnesstämningen
Jo förvisso, Goldbergvariationerna fårn -55 och -81 (82?) kör han ju också i väldigt olika hastighet, var och en mid sina förtjänster. Det är väl mer att jag föredrar ordet "lugnt" framför "släpigt" som har en viss bismak...
