Har alltid haft en lite feg inställning till Supertramp. Har inte kunnat besluta mig för om jag ska ta dem till hjärtat eller låta dem vara en grupp man kan lyssna på som U2, Dire Straits osv.
Men jag beslöt mig och köpte Crime of The Century, ...famous last words ..., Even in the quitest moments ... . Jag har tre plattor jag alltid kan spela och må bra. Jag ska köpa fler, har inte hunnit!
Så dök det upp en till ett par år sedan (1997) - Some things never change och jag blev märkligt berörd av den plattan.
Det är ofta så att när gamla grupper återsamlas och spelar in på nytt efter 20 år brukar det mest bli ankskit av det hela (Gary Glitter reunited - again) men det här är magiskt. Det är himla mycket Supertramp - pranot, klarinetten, saxofonen, trummorna och inte minst sången. Roger Hodgson är inte med men det är ingen stor sak.
Nu kommer det: det är som om de aldrig lagt av utan den här plattan ligger i linje med tidigare skivor, men gruppen har utvecklats, vuxit, tagit stora kliv framåt i tiden.
Supertramps Some things never change är en mycket angenäm upplevelse. Det är fräckt svängigt à la Supertramp, det är jazzigt det är nytt och fräscht och definitivt inte "hits from golden era".
Det här är musiken jag glömde ta med till Göteborg.
