I gränslandet mellan det fantastiska 80-talet och 90 talet som stod för dörren, så gjorde brittiska synthpopduon Pet Shop Boys en platta med tyske Harold Faltermeyer som med producent. Det är nästen bara analoga syntar på denna skiva (Max kan dock nästan med säkerhet pricka in en Linn 9000 (digital trummaskin)*). Medverkar på gitarr gör ingen mindre än Johnny Marr från The Smiths. Marr kom senare att spela en viktig roll på skivan Release som kom 2002. Skivan är till stora delar inspelad i Faltermeyers studio i München.
Behavior är en ganska tillbakalutad produktion. Inga stora åthävor åt något håll. En väldigt trivsam platta, stundtals riktigt vacker, faktiskt.se. Passar perfekt en dag som denna, just idag; En grå, vindstilla dag i hemmets lugna vrå.
Singelsläppen slog väl inte dirket så värst. Kanske för att låtarna inte riktigt passar som singlar, utan som delar av ett album. "Being Boring" slog väl bäst, vill jag minnas. Den har jag på 12a, en 11 minuters remix. Väldigt bra. Ser du den så köp, skit i priset.
"How can you expect to be taken seriously" kom också som singel. Ganska anonym sak och singeln hade 2 A-sidor. Andra A-sidan (AA) "Where the streets have no name (I can't take my eyes off you)" är mycket bättre. Den senare släpptes också på CD-singel i en hoper oilka versioner. Den är dock inte med på albumet här.
Det är dock "Jealousy" (fy fan vilket svårstavat ord, jag som knappt kan stava alls). Den har på B-sidan en fet version av "Losing my mind" som Pet Shop Boys från början skrev för Liza Minelli**. Både A och B-sida kan räknas in som mästerverk, och singeln släpptes med 2 olika omslag: Ett med Chris Lowes nuna och ett med Neil Tennants. Smart förståss, alla fans måste ju köpa båda. Men en sådan enkel gick inte jag på (=hade inga pengar påden tiden). Men jag har en av dom, på 12a.
"So hard" släpttes också som singel, och är väl kanske plattans tristaste spår. Baksidan på den singeln är dock en höjdare: "Music for Boys". Rave!
Innan man kommer fram till "Jealousy", som är sist på skivan, har man passerat dom 2 bästa låtarna; "My October Symphony" och "Nervously".
Ingen hade passat som singelsläpp, men är väldigt bra. Specillet på "Nervously" gör man väldigt bra ifrån sig, och även texten är bra, något som inte är vanligt från dom här herrarna.
Som helhet, så känns albumet som en väldigt bra avslutning på 1980-talet.
Synthpopen hade mognat, blivit vuxen. Efter den här kunde man liksom, med en nöjt leende, slå ihop boken, sätta upp den i hyllan och gå vidare, in i ett lockande 1990-tal.
Skivan finns som "Remaster" utgåva. Den lär enligt ryktet låta hemskt illa. Försök få tag i en orginalutgåva eller vinyl.
*) Det är en del andra ljud också, som låter som samplade. Kom dock på att dom kan man göra med bandspelare eller en mellotron.
**) En skiva jag kanske skriver mer om här senare. Ni kan ju köpa den medan ni väntar.
)
