Lider fortfarande av sviterna efter att en gång som ung ha sett en opera på SVT (andra halvan av 70-talet?) där åtminstone delar av handlingen involverade uppklädda dockdjur (tror jag, mitt minne kan spela mig ett spratt, kanske var det människor utklädda till djur, det var en traumatisk upplevelse, betydligt värre än Vilse i pannkakan). Sedan dess har jag haft väldigt svårt för klassisk musik och opera, jag får väldigt ofta en bild av dansande, hoppande, eventuellt jagande dockdjur på näthinnan när jag hör den typen av musik. Inte roligt.
Men nu när jag har en dotter på snart tre år tänkte jag att det kan vara dags för lite klassisk musik i huset, hon ska väl inte bara få växa upp på indie, frijazz, brasiliansk tropicalia, Lee Hazlewood och luk thung...
Så, jag skulle väldigt gärna få lite tips på bra klassisk musik som inte producerar hjärnspöken i form av djur. För att snäva in tipsen lite kan jag också säga att jag har lite svårt för alltför svulstiga saker där det känns som om man blir dränkt av alla starka känslor. Musiken får gärna lämna lite över till lyssnaren att fylla i, gillar inte det där jättetydliga "här ska du känna dig ledsen, här är det starka känslostormar, här blir allt bra igen", etc. Hyfsat lugnt och eftertänksamt är bra. Gillar det melankoliska.
De enda skivor jag äger som kan sorteras in under klassisk musik är Arvo Pärts minimalistiska "Alina", Henryk Góreckis "Symphony No. 3", två samlingar med renässansmusik (gillar det, men behöver inte fler tips på den typen av musik) och Faktisktklassikern "Cantate Domino" med Oscars Motettkör.
Pärtskivan är helt underbar, en av mina favoriter oavsett genre, men jag gillar även de andra.
Och som sagt, det är inte bara jag som ska lyssna, det är även en väldigt bestämd treåring.
OK, scenen är er!
