Blir så förvånad varje gång någon säger att det inte släpps någon bra musik. Det släpps precis hur mycket bra, spännande, intressant musik som helst. När någon säger så visar det bara att de inte längre orkar leta eller intressera sig så värt. Nu tror jag inte så värst många på Faktiskt kommer bli alldeles till sig av de här musiktipsen, men i min jakt på mina favoriter har jag vadat genom hur mycket högkvalitativ musik som helst, inom väldigt många genrer. Med tanke på den begränsade tid jag ändå har att leta musik, kan jag inte ens gissa mig till hur mycket skitbra musik som går mig helt förbi – särskilt på områden där jag har dålig inblick. Tanken svindlar nästan!
Har väldigt svårt att rangordna, så jag delar in i tre klasser och kommer dela upp dem i flera inlägg för att slippa sitta och redigera mer än jag orkar. Kanske blir det fyra innan jag är klar…
För att få något slags avslut börjar jag:
Spitzenklasse!
Gazelle Twin - Unflesh
Om jag ska omnämna något som årets album får det bli detta. Gazelle Twin har släppt flera album tidigare, men hon är ny för mig. En slö beskrivning vore att säga att hon är en hårdare The Knife, men det är att göra det allt för lätt för sig. Önskar jag kunde lyssna på albumet på en bra anläggning i ett bra rum, men har inte kunnat ännu.
Valerio Tricoli - Miseri Lares
Om något annat album ska kunna slåss om första platsen är det detta. Upptäckte det alldeles nyligen, men det har verkligen golvat mig helt. Gissar att denna kommer av många förpassas till det där som är ljud och inte musik. Detta däremot, är så mycket ljuvlig musik det bara går att göra. Här blandas elektroakustik med fältinspelningar, med otroligt tryckande stämning. Det ligger en air av klaustrofobi över skivan. Makalös är den, blir helt till mig bara av att skriva om den. Har ni något som helst intresse för musik som rör sig utanför de vanliga genregränserna, ge då denna en chans.
The Lowland Hundred - The Lowland Hundred
Har tipsat om skivan på Faktiskt tidigare. Precis lika bra nu som då.
Nisennenmondai - N
Har även tipsat om denna tidigare. Försätter mig fortfarande i ett transliknande euforiskt tillstånd varje gång jag lyssnar. Så hårt drivande att jag tappar hakan. Önskar att jag kommer få uppleva dessa kineser live någon gång.
Lawrence English - Wilderness of Mirrors
Fantastiskt drone-album. Inte särskilt stillsamt, utan tvärtom. Placerar den i mitt eget fack jag kallar orchestral drone, vilket beskriver rätt väl hur det låter.
Aires - Aires
Mer orchestral drone. Lika bra om inte bättre än Lawrence English. Så lätt att försvinna in i. Helt ny bekantskap för mig, som kom sent på året, mycket roligt.
Black Rain - Dark Pool
Nattsvart elektronik, utan att det blir fånig pastisch av det hela. En hel del andra typer har väl gjort liknande (Demdike Stare, Andy Stott, skivbolaget Blackest Ever Black osv.), men det är fortfarande mycket väl utfört.
Lamb - Backspace Unwind
Blir lite förvånad över mig själv att jag gillar den så mycket. Det är någon form av halvsmörig elektronica kan man väl säga, lite för honungslen för min smak vanligtvis, men av någon anledning tycker jag mycket om den. Kanske för att den är så pass varierad att den inte riktigt känns som den stannar till. Kan tänka mig att det är det här tipset flest folk skulle kunna ta till sig, åtminstone om man gillar elektronisk välskriven pop. Lutar också som mycket annat jag gillar mot det suggestiva, men håller sig på mattan och blir aldrig fullt ut mardrömslikt…
Pinkcourtesyphone - Description of Problem
…vilket kanske inte kan sägas om Pinkcourtesyphone. Det är det mörka fåret (höhö) i Lambs familj. Långsamt, hastar sig inte fram, bygger långsamt upp stämning. Lamb på litium.
Pharmakon - Bestial Burden
Nu börjar det bli riktigt obekvämt. Om Pinkcourtesyphone var det svarta fåret är väl detta mardrömmen då. Upptäckte Pharmakon via det tidigare albumet Abandon som nog är strået vassar, men dettta är fortfarande så pass bra att det hamnar i min spitzenklasse!-lista. Ett väldigt personligt album känns det som.
Scott Miller / Lee Camfield / Merzbow - No Closure
Ett finstämt Merzbow-album hör inte till vanligheterna, men detta är inte alls den extremthårda noise han brukar bjuda på. Kanske har han blivit gammal… Nog för att han tidigare visat att han behärskar att variera sig en smula, men blev förvånad över lågmäldheten på No Closure. Vad är detta då... någon form av liveuppsättning med jazzframtoning där Merzbow lägger sina texturer ovanpå Scott Miller och Lee Camfield. Mysigt faktiskt.
Vincent Staples - Hell Can Wait
Minst ett hip-hop-album behövde komma in i den översta toppen också. Har lyssnat på några olika hiphop-album under året, men detta sticker ut lite lite högre än de andra.
Vladislav Delay - Visa
Finska Sasu Ripatti visar under sitt namn Vladislav Delay var det ambienta skåpet ska stå. Han har ett fantastiskt trackrecord och han bara fortsätter ge ut fantastiska album. Även intressant att följa på Facebook där han skriver en hel del om ljudfrågor.
Han har även en trevlig utsikt från sin studio:
Kangding Ray - Solens Arc
Ett bidrag från tyska bolaget Raster-Noton brukar alltid hamna på topplistan. I år blir det Kangding Ray. Skitbra elektroniska rytmer som drar åt det minimalistiska. Han får ändå sägas vara en av de som är minst minimala av de som ger ut musik på Raster-Noton. Lätt att gilla – tror jag.
.jpg)
