Torrowitz skrev:Svante skrev:Amorina skrev:Det finns också 24 bitars versioner av styckena, ett test med stämning och 0,2 cents tonhöjdsändring, samt en liten luring inlagd i en av filerna. Se om någon upptäcker den?
0,2 cent är det nog ingen som upptäcker nej. Det är en frekvensändring på 0,012 %. Ett halvtonsteg är 100 cent eller 6 %
Nej, det är helt riktigt att det inte går att höra. Men det går att höra (ana) 0,5 cents skillnad, men utan mätare så går det inte att höra - ivarjefall jag kan inte det - om det är högre eller lägre. Överhuvudtaget så är det nästan omöjligt att få en flygel som utsätts för värme och fukt i olika grad att sitta kvar i samma läge. I detta fall satt den kvar just i mitten, vilket också är ovanligt. Lägsta bas och framförallt högsta diskant brukar ändra sig även bara över en natt utan att den används. Men det är en mycket stabil konsertflygel som också står i ett garage och inte utsätts för något speciellt. Vi har sett till att den ska bevaras så bra det går och den dras ut bara för konserter. Jag har skött den i 15 års tid och den har klarat sig bra. Kanske tack vare att vi (en pianolärare på gymnasiet som bl.a. studerat för Leygraf och jag) infört restriktioner på hur den ska användas.
Jag är dock lite stolt över att det gick att klippa in en inspelning gjord vid ett annat tillfälle utan att det går att upptäcka var klippet är. Faktum är att klangförändringen vid bara några centimeters förflyttning av mickarna eller en något annan plats för flygeln (vi hade tejp på golvet för hjulen), skulle ha gett en större skillnad än vad tonhöjdsförändringen gav. Men jag mäter in mickarna med tumstock och det går då att få en mycket likartad klang, i detta fall ohörbart.
Kanske är det på sin plats att närmare förklara idén med att lägga ut en fil med ett odekterbart klipp i sig? Jag använder detta och andra exempel på de föredrag jag gör. Det finns många åsikter om klipp i akustisk musik och med detta klipp som i sig är ohörbart – trots att inspelningarna är gjord med en dryg månad mellan gångerna – så vill jag visa att om man mäter in mickarna till flygeln med tumstock istället för att bara lyssna in positionen, så kan man få en mycket homogen och likartad ljudbild som nästan inte alls skiljer sig från föregående inspelning.
Jag finner att många skivor som jag har, har ett ljud som skiljer sig kraftigt åt på samma skiva. Det första exemplet som jag tänker på är en inspelning med Horowitz och Rachmaninovs andra pianosonat. Upptagningen är gjord i olika salar som man klipper mellan – i samma verk alltså (!) - därför varierar ljudet kraftigt. Ett annat exempel som jag kommer att tänka på är Perahias inspelning av Bachs Partitor, där ljudet i första Partitan tycks komma från olika platser i rummet. Flygeln flyttar sig mellan satserna, åker länge fram mot lyssnaren eller in på scenen. Jag har aldrig varit på en konsert där man flyttar flygeln ...
Jag brukar lyfta fram andra exempel i mina föredrag. I ett fall är det i genomsnitt ca. 2 sekunder mellan varje enskilt klipp. Den första tanken är att det måste låta förfärligt eller mekaniskt, men faktum är att ingen av de som lyssnat på exemplet har kunnat uppfatta ens ett av alla dessa drygt 80-tal klipp! Det beror delvis på den som klipper. Om man förstår musikens energi och rörelse, det vill säga klipper in tagningar där musiken rör sig framåt eller bakåt på samma sätt, blir det svårt att höra var en tagning slutar och en annan tar vid. Det är självklart svårare att få ett gott resultat med en pianist som spelar olika varje gång, olika starkt, använder olika mängd pedal eller olika rörelseenergi. Då får man klippa längre perioder eller där musiken byter riktning.
Jag föredrar att spela in direktljudet och första reflexerna, inte salens akustik. Det är mycket lättare då att justera klangen hemma. De sena reflexerna är så pass svaga i förhållande till direktljudet och de första reflexerna, att de är lättast att handskas med (läs: inte låter syntetiska när man adderar dem). Anledningen är att de flesta salar – även fina konsertsalar och än värre de flesta kyrkor – har ojämnt fördelade sena reflexer. Gör man en inspelning vill jag oftast inte ha med denna del av klangen. Man kan egentligen fråga sig varför man överhuvudtaget vill spela in en ojämn efterklang med många resonanser?
När jag föreläser brukar jag även visa på hur olika slags efterklang låter för att nå en färgning av hela klangen som jag önskar. Detta kan jämföras med att flytta flygeln till olika salar.
Att lägga på tidiga reflexer är dock inget som jag rekommenderar. Det låter snabbt orealistiskt och ofta helt enkelt suddigt och konstgjort.
Jag har även andra ljudexempel där publiken får testa sin förmåga att höra vertikalt och inte bara horisontellt, det sistnämnda är det vanligaste sättet att lyssna.
Jag har med exempel där jag skiljer på musiker som är medvetna i sin frasering och känsla, och de som inte har den minsta susning om vad de gör. Exemplen är så pass grova att man lätt ska förstå idén med dem. Jag vill visa att det är fullt möjligt att skilja på artister som i högsta grad är medvetna i sitt musicerande och de som överhuvudtaget inte alls vet vad de gör. Utvecklingsnivån eller begåvningen skiljer sig åt mellan människor och även inom musiken. Ytterligheterna är att spela enbart eller i hög grad på känsla, eller att istället kombinera känslan – en medveten vald känsla som också styrs av harmonik/melodi – med en förståelse av struktur, artikulation, instruktioner som tonsättaren givit.
/Torrowitz