Moderator: Redaktörer
lemmts skrev:Torrowitz: det var verkligen roligt att läsa det du skrivit, tack för mödan du lagt ned.
momus skrev:För er som gillar piano (och Ravel).Lyssna på Yuja Wangs senaste skiva. Hon spelar tillsammans med Tonhalle-Orchester Zurich under ledning av Lionel Bringuier. (DG 00288 479 4954). Orkestersatsen (ja jag menar kanske inspelningslokalen) tycker jag är sämre än den skiva jag har med Jos van Immersel och Anima Eterna. Men hur kan denna kinesiska unga kvinna göra det hon gör? Och vilket pianoljud! Missa inte det här om du gillar Ravel. När grannen har lämnat barnen på dagis är risken stor att jag smäller en diod och ett motstånd i subben igen. Vet inte om Hamelin spelat in dom här konserterna. Är det någon som vet?
Torrowitz skrev:I texterna ovan så har jag av misstag skrivit om Chopins Ballad i "A-dur". Det ska naturligtvis vara Ass-dur. (Jag hade nästan hoppats att någon skulle märka felet ...). Tonartsförändringen vid övergången till den tredje delen av Balladen, från Ass-dur till ciss-moll blir då lättare att förstå, eftersom Ass-dur är dominant till ciss-moll.
Almen skrev:Torrowitz skrev:I texterna ovan så har jag av misstag skrivit om Chopins Ballad i "A-dur". Det ska naturligtvis vara Ass-dur. (Jag hade nästan hoppats att någon skulle märka felet ...). Tonartsförändringen vid övergången till den tredje delen av Balladen, från Ass-dur till ciss-moll blir då lättare att förstå, eftersom Ass-dur är dominant till ciss-moll.
Eftersom jag missade A/Ab måste jag ju hugga nu. Skall man inte formellt säga att Giss-dur är dominant till ciss-moll?
momus skrev:Misstänker att du kanske inte lyssnat på Yuja Wangs version av G-dur konserten. Här är det verkligen inte "tyngd" som saknas. Blev helt förstörd av hennes version av Petrusjka. Bra mycket bättre än Dag Aschatz Stravinskijförsök på Bolins "svetspiano" ( BIS 45 rpm).
momus skrev:Tack! Jag fattar. Är nog inte så välbevandrad i dom äldre inspelningar som finns. Har lyssnat på en hel del "kineser" (ja jag tycker det möjligen är aningen för generaliserande, t o m rasistiskt kanske) och upplever många aningen för "omogna" och "tekniskt briljanta". Men jag blev lite chockad av Yuja Wangs tolkning av sats nr 2 i Ravels G-Durs konsert. Tidigare har jag upplevt just den satsen mer eller mindre som en transportsträcka (möjligen med undantag av Michelangeli). Hon fick mig att sitta helt still i soffan med fingret på spårväljaren. Jag fick aldrig någon impuls till att trycka. Satt bara och fånstirrade. Och lyssnade (som en viss tjur under en korkek). Men smaken är subjektiv. Vad jag minns så var DN:s recensent inte så impad.
momus skrev:Var hittar man intervjun med Marc Hamelin? Nätet?
momus skrev:Men det verkar tyvärr inte som att han ska ge ut den på nåt slags fonogram eller fil. (Tänker inte åka till Canada bara för att han spelar där).
xeizo skrev:Spännande tråd från insidan av en liten del av pianovärlden, tack för alla fina observationer och lyssningstips!
momus skrev:Och för hard core fans av Marc André Hamelin, Det går att lyssna (och se) på en livesändning ikväll på nätet. Ibland brukar GSO lägga upp konserterna så det går att lyssna på efteråt, Men alltså idag (torsdagen den 22/9 2016) kan man lyssna på pianisten ifråga på nätet:
LIVE TONIGHT!
Santtu-Matias Rouvali conductor
Marc-André Hamelin piano
19:30 CET
Watch the live broadcast on http://www.gsoplay.com or in the app
Programme
Leyman Solar Flares
Brahms Piano Concerto No. 1
Bartók Concerto for orchestra
lennartj skrev:Bra tips från Momus till alla er som inte har abonnemang och tack till Torrowitz för att du fick mig att sprätta upp plasten runt "Podiet" och läsa på lite bättre innan promenaden till Götaplatsen i den dalande sensommarsolen.
Torrowitz skrev:lennartj skrev:Bra tips från Momus till alla er som inte har abonnemang och tack till Torrowitz för att du fick mig att sprätta upp plasten runt "Podiet" och läsa på lite bättre innan promenaden till Götaplatsen i den dalande sensommarsolen.
Hej Lennartj! Vad fick du för intryck av konserten?
Mvh/Torrowitz
lennartj skrev:Torrowitz skrev:lennartj skrev:Bra tips från Momus till alla er som inte har abonnemang och tack till Torrowitz för att du fick mig att sprätta upp plasten runt "Podiet" och läsa på lite bättre innan promenaden till Götaplatsen i den dalande sensommarsolen.
Hej Lennartj! Vad fick du för intryck av konserten?
Mvh/Torrowitz
Katarina Leymans Solar Flares var kompetent orkestrerat och välspelat, som väntat, men lite överlastat.
Jag fick känslan att hon ville lite för mycket på för kort tid.
Brahms första pianokonsert blev en smärre besvikelse, kompetent men utan magi i samspelet mellan solist och dirigent/orkester.
Hamelins extranummer, något av Debussy, var helt lysande.
Bartoks konsert för orkester fick ett utomordentligt framförande, med både känsla, precision och humor.
lennartj skrev:Bra tips från Momus till alla er som inte har abonnemang och tack till Torrowitz för att du fick mig att sprätta upp plasten runt "Podiet" och läsa på lite bättre innan promenaden till Götaplatsen i den dalande sensommarsolen.
Torrowitz skrev:Med anledning av texterna om Chopins Ballad nr.3 och mitt prat om analys av musikverk - vad en komposition är - vill jag tipsa om förre dirigenten Leonard Bernsteins bok ”Musikens oändliga rikedom” på Raben & Sjögren. Den finns nog tyvärr bara på bibliotek eller antikvariat numera. Där finns bl.a. fyra analyser av symfonier, där den om Brahms fjärde symfoni – några sidor av partituret – ger en tydlig bild av vad en komposition i klassisk mening är.
PerStromgren skrev:Torrowitz skrev:Med anledning av texterna om Chopins Ballad nr.3 och mitt prat om analys av musikverk - vad en komposition är - vill jag tipsa om förre dirigenten Leonard Bernsteins bok ”Musikens oändliga rikedom” på Raben & Sjögren. Den finns nog tyvärr bara på bibliotek eller antikvariat numera. Där finns bl.a. fyra analyser av symfonier, där den om Brahms fjärde symfoni – några sidor av partituret – ger en tydlig bild av vad en komposition i klassisk mening är.
Tack för boktips! Jag klickade just i en beställning av boken på ett antis, via den förnämliga sajten Bokbörsen.
petersteindl skrev:Han är en intressant pianisst.
Efter att ha lyssnat på hans etyder på tuben valde jag att lyssna på ett mer vanligt känt stycke och valet blev Chopins Ballad No 3.
[ YouTube ]
Max_Headroom skrev:petersteindl skrev:Han är en intressant pianisst.
Efter att ha lyssnat på hans etyder på tuben valde jag att lyssna på ett mer vanligt känt stycke och valet blev Chopins Ballad No 3.
[ YouTube ]
Normalt är inte klassisk piano min tekopp, men jag drar mig inte för att provlyssna på olika typer av muisk. Omväxling förnöjer.
Det som slår mig med den här videon är det väldigt luftiga och lätta spelstilen. Stycket låter inte alls komplicerat (det är det kanske inte heller för en go pianist) eller tungt, utan tankarna går närmast till fågelsång en solig vårdag.
Torrowitz skrev:Han sa dessutom att han tyckte att det var en av de bästa Brahms ettor som han spelat live. Det är mycket allvarlig och tung musik som kanske kan vara svår att ta till sig. Jag måste säga att jag själv har aldrig varit riktigt förtjust i just den första konserten men även en del av hans soloverk som sonaterna. Men det är musik med många bottnar, som växer med ett upprepat lyssnande och som alltid är mycket välskrivna.
lemmts skrev:Torrowitz skrev:Han sa dessutom att han tyckte att det var en av de bästa Brahms ettor som han spelat live. Det är mycket allvarlig och tung musik som kanske kan vara svår att ta till sig. Jag måste säga att jag själv har aldrig varit riktigt förtjust i just den första konserten men även en del av hans soloverk som sonaterna. Men det är musik med många bottnar, som växer med ett upprepat lyssnande och som alltid är mycket välskrivna.
Jag tycker tvärt om! Jag föll pladask första gången jag hörde Brahms första pianokonsert. Jag tycker att den är fantastisk. Dramatik på högsta nivå. Bara början, maffigt orkesterspel och det dröjer flera minuter innan pianisten får vara med. Någon har kraktäriserat den som konsert för piano mot orkester.
Torrowitz skrev:lemmts skrev:Torrowitz skrev:Han sa dessutom att han tyckte att det var en av de bästa Brahms ettor som han spelat live. Det är mycket allvarlig och tung musik som kanske kan vara svår att ta till sig. Jag måste säga att jag själv har aldrig varit riktigt förtjust i just den första konserten men även en del av hans soloverk som sonaterna. Men det är musik med många bottnar, som växer med ett upprepat lyssnande och som alltid är mycket välskrivna.
Jag tycker tvärt om! Jag föll pladask första gången jag hörde Brahms första pianokonsert. Jag tycker att den är fantastisk. Dramatik på högsta nivå. Bara början, maffigt orkesterspel och det dröjer flera minuter innan pianisten får vara med. Någon har kraktäriserat den som konsert för piano mot orkester.
Hej Lemmts!
Jag respekterar fullt ut din åsikt och känner mig mycket glad över att du tilltalas starkt av Brahms musik.
Jag menar inte att jag tycker direkt illa om den första konserten, jag föredrar bara den andra konserten av Brahms före den första. Jag skulle knappast samla på många olika inspelningar av den första och även spelat igenom den många gånger själv - ett för övrigt utmärkt sätt att lära känna musiken bättre - om jag inte fann den intressant på något sätt. En av mina största upplevelser i Konserthuset var just med Brahms etta och Claudio Arrau som solist på sjuttiotalet. En inspelning av just den konserten har jag lyckats skaffa mig från radioutsändningen och även njutit av. Men som sagt, jag föredrar Brahms 2:a som jag finner vara mer varierad i sin karaktär. Jag kanske ger en felaktig bild i min text, jag ser inte på musik som svart eller vitt, bra eller att det andra måste vara dåligt, det finns många blandningar som kan fungera utmärkt bra. Är det dessutom bra gjort på alla sätt och vis -framförande, intressant komposition osv., vilket är en förutsättning för mig - så finns det alltid något gott att hämta, även om man kanske föredrar något annat.
Mvh/Torrowitz
lemmts skrev:Torrowitz skrev:lemmts skrev:Jag tycker tvärt om! Jag föll pladask första gången jag hörde Brahms första pianokonsert. Jag tycker att den är fantastisk. Dramatik på högsta nivå. Bara början, maffigt orkesterspel och det dröjer flera minuter innan pianisten får vara med. Någon har kraktäriserat den som konsert för piano mot orkester.
Hej Lemmts!
Jag respekterar fullt ut din åsikt och känner mig mycket glad över att du tilltalas starkt av Brahms musik.
Jag menar inte att jag tycker direkt illa om den första konserten, jag föredrar bara den andra konserten av Brahms före den första. Jag skulle knappast samla på många olika inspelningar av den första och även spelat igenom den många gånger själv - ett för övrigt utmärkt sätt att lära känna musiken bättre - om jag inte fann den intressant på något sätt. En av mina största upplevelser i Konserthuset var just med Brahms etta och Claudio Arrau som solist på sjuttiotalet. En inspelning av just den konserten har jag lyckats skaffa mig från radioutsändningen och även njutit av. Men som sagt, jag föredrar Brahms 2:a som jag finner vara mer varierad i sin karaktär. Jag kanske ger en felaktig bild i min text, jag ser inte på musik som svart eller vitt, bra eller att det andra måste vara dåligt, det finns många blandningar som kan fungera utmärkt bra. Är det dessutom bra gjort på alla sätt och vis -framförande, intressant komposition osv., vilket är en förutsättning för mig - så finns det alltid något gott att hämta, även om man kanske föredrar något annat.
Mvh/Torrowitz
Hej, respekterar och respekterar, det här ser jag inte som en debatt som ska vinnas Jag är helt oförmögen att spela men njuter desto mer av musik. Eftersom jag inte förstår de underliggande finesserna är detta en fråga om tycke och smak för mig. Vad det gäller de två konserterna så är väl den första skriven av en ung man och den andra av en mogen och erfaren. 2:an må vara bättre tekniskt komponerad, men jag tycker den är ganska tråkig
Jag ville inte säga att du har fel, utan att jag upplever saken anorlunda. Som jag skrivit någon gång uppskattar jag ditt stora musikaliska kunnande som du så generöst delar med dig av.
darkg skrev:Jag kollade in gsoplay som nämndes i tråden, fin tjänst som det verkar, men är ljudkvaliteten bra? Jag upplever det jag hittills har hört (3-4 konserter) som vagt avslaget eller frånvarande, blodfattigt.
lemmts skrev:Hej Torrowitz, du skrev att du samlat på dig flera inspelningar av Brahms 1:a. Någon du kan rekommendera? Jag har bara en, med Haitink, Ashkenazy och Wiens filharmoniker på Decca.
Torrowitz skrev:
Hej Peter! Inspelningen med Gould/Bernstein är ovanlig såtillvida att Bernstein gick ut och höll ett tal innan konserten där han sa sig inte stödja Goulds tolkning som bröt mot traditionella tolkningar med att hålla samma tempo. Gould följde bara anvisningarna i partituret och egentligen är tempona inte så mycket annorlunda än vanligt, det är bara vissa ställen som skiljer sig.
Min bror Jörgen gjorde en jämförelse mellan Claudio Arrau och Glenn Gould i Brahms första konsert på Audio Concept i våras. Han spelade också upp Bernsteins minst sagt ovanliga tal, som sedan bidrog stort till myten om Glenn Gould.
Inspelningen av den första konserten med Celibidache och Barenboim förvånande mig en hel del när jag hörde den för några år sedan. Långsamt går det men det är mycket vackert. De minst sagt berömda Oktav-drillarna i den första satsen, har dock Barenboim en hel del problem med. Han har inte en stor hand och drillarna ligger riktigt illa till, är helt öppet för lyssningen så att det hörs vad man gör ... De har också gjort den andra konserten, men här tycker jag att Barenboim inte riktigt har kraften/tyngden som behövs för den svåra pianostämman. Trots det så är de mycket bra versioner att lyssna på. Barenboim har närmast ett fotografiskt minne och spelat (dirigerat) mycket repertoar med stor hjälp av den, dock har han inte spelat den yttersta virtuoslitteraturen. Men han har gjort många fina inspelningar som Beethoven-konserterna, Mozart dito och inte minst en underskattat fin version av alla Mozart-verken för piano. Det finns i boxar till lågpris och det mesta är med helt Ok ljud. På Youtube finns också Beethoven sonatserien där han spelar alla 32 sonater live i Paris. En stor prestation. Flygeln lät dock så pass ostämd att jag hoppade mellan spåren på den första konserten.
Mvh/Torrowitz
Torrowitz skrev:
Jag har ett gott öga/öra till Barenboim ända från den tid då han spelade in Mozarts pianokonserter på EMI och hans gamla version av Verklärte Nacht på EMI är en klar favorit. Han hade också en otroligt musikalisk hustru som var en av de största solisterna överhuvudtaget och de hade vad jag förstår ett mycket romantiskt äktenskap där han supportade Jacqueline ända in i det sista.
[ Bild ]
En sann romantiker, även fast han utåt sett verkar lite torr. Jag föredrar hans romantiska ådra framför många bullriga inspelningar.
Då det gäller Arrau finns en episk inspelning från 1964: Brahms Piano Concerto No.1 med Claudio Arrau och Rafael Kubelik. Jag lyssnar på den just nu. Lysande, genomlyst, vackert.[ YouTube ]
Med vänlig hälsning
Peter
Hej Peter!
Barenboim och Jacqueline de Pré var mycket kända. Jag hade en studiekompis som fick spela en lektion för henne, men det var mest sorgligt tyckte han. Hon var rullstolsburen och kunde knappt röra sig. Jag vill minnas att det var MS. Det finns också en spelfilm om deras liv. En film som Barenboim inte gillade och försökte, vad jag minns, stoppa. Hennes inspelning av Elgars cellokonsert med Barenboim är legendarisk. Men det finns mycket kammarmusik som de spelade in med Zukermann och Perlmann. En Schubert Forellkvintett där dirigenten Zubin Metha spelar bas, är en rolig film eftersom den också skildrar hur de repeterar.
Inspelningen med Arrau och Kubelik kände jag inte till och den ska jag absolut lyssna på.
Mvh/Torrowitz
Torrowitz skrev:Den inspelning jag absolut vill rekommendera är den med Claudio Arrau och Bernard Haitink på Philips.
Mvh/Torrowitz
Torrowitz skrev:Hej Peter! Tack för länken till Brahms etta med Arrau och Kubelik. Jag har lyssnat och jämfört med CD-inspelningen med Haitink i Concertgebouw. Här kommer några av mina tankar:
Det som slår mig först är hur lika de båda inspelningarna är i både frasering, karaktär och klang. Det skiljer lite i sättet att spela, att närma sig musiken. Jag tycker fortfarande och som jag tidigare skrivit, att Arrau var född att spela de båda Brahms konserterna! Hans mycket långa linjer i musiken som är anpassat till harmoniken, passar den som en handske. Likaså hans fylliga klang, alltid tydlig och med en stark basstämma från flygeln. Detta sista är också något som jag beundrar med Hamelin, klangen från pianot blir närmast symfonisk. Han och Arrau kan dessutom variera mellanstämmorna så att klangen sällan blir hård, om nu bara inte inspelningen är det ... Hamelin sa en gång till mig då vi diskuterade lite om klang, att han aldrig slagit av en sträng i hela sitt liv. Mycket ovanligt för någon pianist! Dynamiken kommer i första hand från basen och ju starkare man spelar, desto mer bas måste det vara för att ge intrycket av verklig styrka. Av den anledningen tenderar en del pianister som jag hört att låta hårda i starkare passager. Dessutom kommer de vanligt förekommande njurmikarna att förstärka intrycket av hårdhet jämfört med hur en flygel låter i verkligheten. De skär av basen vid för långa mikrofonavstånd och förstärker ljudet med hjälp av membranresonansen från ca. 4 kHz. Resonansen är naturligtvis beroende på hur stor membranet på mikrofonen är. Högre upp för små membran.
Nåväl, jag tycker mycket om båda inspelningarna, men föredrar den på CD där orkestern är betydligt bättre balanserat mot pianot. Det är svårt att höra träblåsarna eller ens pukan (?) i Kubeliks inspelning - framförallt när pianot klingar - medan de går fram betydligt tydligare och naturligare i Haitinks version. Alla stråkar klingar också bättre balanserat med Concertgebouw-inspelningen. Haitink är en något kyligare dirigent än Kubelik, men precisionen inom orkestern och till solisten är exemplarisk. Fantastiskt orkesterspel! Kubeliks version har också de ”artefakter” i diskanten, som jag ofta hör på Youtube och som gör att pianot klingar rått med början i tvåstrukna oktaven. Detta kanske beror på Youtubes ljudkomprimering? Vackert är det inte och mina öron drar ihop sig … Ljudteknikerna drar också ner den allmänna volymen från ca.11 minuter (under ett starkt oktav-parti från flygeln) in i första satsen, för att efter ett par minuter dra upp igen? Tyder på en live radioinspelning från en offentlig konsert.
Men det finns en skillnad i Arraus spel i de båda versionerna. Med Kubelik går det något snabbare och är mer framåtlutat i fraserna, medan Arrau vårdar klangen bättre i Philips-inspelningen och blir något mindre (mycket lite) dramatisk. Men det är nog en naturlig funktion av att Kubeliks version är en live inspelning (hostningar och applåder) och CD:n är gjord i en tom Concertgebouw-sal (det finns faktiskt någon hostning och hörbar bladvändning här också …?). Just denna sal är något överakustisk just därför att den är tom, men Philips-teknikerna har gjort ett bra jobb att ändå skapa en tydlighet. Det är bara i de absolut starkaste nyanserna som ljudet blir suddigt. Philips brukar vara bra på tydlighet utan att det blir vasst. Man kan bara höra ett svagt bandbrus och lite distorsion i de starkaste nyanserna i en högupplöst anläggning, men inte alls illa för en inspelning från 1969 och som publicerades 1970.
Som vanligt är Philips-ljudet något för ljus, men inte störande så. Arrau hade mer av väster hand i verkligheten. Denna balans är dock vanlig i piano-konsertinspelningar. Man hör höger hand och lite av basen. Jag skulle tro att det beror på att man önskar tydlighet – jämför med jazz-inspelningar där flygeln ofta brukar beskäras för att inte ”störa” basistens ljud. Jag har hört alltför många sådana klangjusteringar. Naturligtvis finns det spelfel i liveversionen, men få som är störande. Arrau var också känd för att hantera de berömda oktav-drillarna i första satsen på ett helt makalöst sätt.
Alltnog så är CD:n en otroligt fin inspelning av de båda Brahmskonserterna som jag är övertygad om att de som vill lyssna på dem kommer att uppskatta. Länken till Kubelik-versionen är också mycket fin men då med reservationerna för balansen och tydligheten.
Jag återkommer senare om Månskenssonaten.
Mvh/Torrowitz
petersteindl skrev:
Arrau - Kubelik finns ju på CD. Jag beställde den och fick den i fredags. Jag lyssnade på båda på tuben och jag gillade verkligen Kubelik. Den passar mitt sinne bättre. Jag kommer dock även att köpa den med Haitink. Då kan jag jämföra båda på CD. Jag tar inte ljudet på tuben på allvar. Däremot brukar det musikaliska budskapet inte gå förlorat på tuben.
Med vänlig hälsning
Peter
lemmts skrev:Det är jättekul att läsa en sådan här genomgång. Härlig nergrottning i detaljer. Själv fattar jag nada, har ingen musikalisk skolning, men har ändå behållning av texten. Det är möjligt att jag skulle tycka att framförandet är mer eller mindre bra (har inte hört det) men inte riktigt kunna förklara varför.
Varför skulle nån ta illa vid sig av din text?
Har lyssnat ett antal gånger på Philpsinspelningen med Arrau och Haitink, men uppfattar den som lite tamare och därmed ointressantare än den med Ashkenazy och Haitink som jag har sen tidigare. Men det är kanske bara vanans makt.
petersteindl skrev:Här är en lite speciell pianist. Kanske faller Torrowitz i smaken.[ YouTube ]
Med vänlig hälsning
Peter
momus skrev:Det här har tyvärr ingenting med Tom & Jerry att göra, ej heller så mycket med Marc André Hamelin. Vill bara tipsa om att Haruki Murakami kommit med en bok där han samtalar om musik tillsammans med Seiji Ozawa. Där står det en del om Leonard Bernstein (Seiji Ozawa var Leonard Bernsteins "hjälpdirigent". Och han hade Herbert von Karajan som mentor). Det handlar också lite om pianospel. Så helt OT kanske inte inlägget är.
BosseS skrev:Kempffs var intressant. Inledningen påminner om Leopold Stokowski, båda låter musiken tala, sakta och böljande. Lite överraskande då att han avslutar med en sådan frenesi.
lemmts skrev:OT: Positano minns jag som en mycket märklig men härlig by. Den ger ett intryck att vara helt vertikal. Klättrar på den lodräta klippan. Kör inte bil där!
petersteindl skrev:lemmts skrev:OT: Positano minns jag som en mycket märklig men härlig by. Den ger ett intryck att vara helt vertikal. Klättrar på den lodräta klippan. Kör inte bil där!
Jag har cyklat där, det är jättekul och jättefint. Cyklade hela Amalfikusten. Jag började i Salzburg och cyklade Berchtesgaden, Zell am See, Grossglockner, Cortina, Treviso, Venedig och hela Adriatiska kusten ner till Termoli och tog båt till Isole Tremiti och sedan ner till Vieste, Manfredonia, Foggia och sedan över bergen till Avellino och Salerno och hela Amalfikusten, Ravello, Praiano, Positano och till Sorrento. Båt till Capri och sedan Pompeji, Vesuvius och Neapel. Sedan hela västra kusten längs byarna till Ostia och Rom. Det tog 7 veckor med en hel del sol och bad och avkoppling och 30 kg packning. Att cykla upp till Ravello tog lite på krafterna men jag hade god träning i Alperna. Ravello var fantastiskt fint. Det ligger högt beläget med fina trädgårdar och eftersom vi är i musikavdelningen kan sägas att Richard Wagner spenderade tid här och skrev en del av sin musik i Ravello.
Med vänlig hälsning
Peter
petersteindl skrev:Kolla in denna lilla tös[ YouTube ]
Undrar hur hon blir då hon blir stor?
Med vänlig hälsning
Peter
Torrowitz skrev:petersteindl skrev:Kolla in denna lilla tös[ YouTube ]
Undrar hur hon blir då hon blir stor?
Med vänlig hälsning
Peter
Hej Peter!
Hon ska enligt en annan sida där jag sett klippet, bara vara 3 år gammal. Nästan svårt att tro. Hon kan ju obehindrat läsa sina noter och spela med fart den Clementi Sonatin i D-dur som jag också spelade som barn. Jag var dock 10 år gammal ... Jag beundrar hennes koncentration och lätthet. Uttrycket är inte speciellt bra, men denna prestation är ändå fantastisk. Man ska också komma ihåg att nästan alla av de "stora" musikerna har varit underbarn så detta är inget ovanligt annat än att denna flicka är kanske något år före de flesta av underbarnen. Behåller hon lusten att uttrycka sig så kommer det säkert gå bra.
Vi i västerlandet brukar ofta fasa oss över att hon inte får någon barndom eller kanske tvingas, men man glömmer bort att så länge hon mår bra så utvecklar hon sin hjärna på ett fantastiskt sätt och kommer ha stort försprång till sina jämnåriga kamrater. Hon kanske inte heller vill leka med dockor (OBS ironi ...).
Einstein var en mycket duktig violinist och spelade bl.a. Chaconnen av Bach, ett mycket svårt stycke. Denna flicka verkar komma från Kina (?) och där har man förståelse och tar hand om sina begåvningar. Annat är det i Sverige där min bästa elev förbjöds (!) att spela tillsammans med sina kamrater då "han var för bra" enligt rektorn. För mig gäller det att bli så bra som man kan och inget annat! Det är ett verkligt "gränsöverskridande" för att ta ett modeord, om man lyckas med det! Jag förstår inte problemet och rädslan vi har inom musiken att vara riktigt bra på något? Jag mötte en annan rektor efter en konsert som undrade om Månskenssonatens sista sats som den ovan nämnde eleven jag talade om spelade, med stor kraft och övertygelse på en elevkonsert. (Han fick spela då jag ordnade konserten (OBS ironi igen ...)). Rektorn sa till mig inte gratulerar till en fantastisk elev, utan: "det där är väl bara teknik". Ja, om det var så enkelt så borde många kunna spela den satsen. I verkligheten är det få som kan, även på Musikhögskolan. Men jag kommer aldrig på något i stunden att säga, men i efterhand undrar jag över om denne rektor ville ha en hastighetsbegränsning inom musiken? Så fort är musik, men över det då är det bara teknik, kanske? Man har inte samma problem inom idrotten. Jag applåderar alltid begåvning inom idrott, musik, teknik, medicin eller vetenskap. Dessa människor förhöjer i verkligheten våra liv!
Ledsen för ett litet utbrott, men jag blir påmind om några av de dumheter som jag varit med om i mitt liv. Jag riktar inget speciellt mot dig Peter! Det är bara ett tråkigt minne. Tur jag är pensionär numera och kan ägna mig åt trevliga saker.
Med vänlig hälsning
Torrowitz
petersteindl skrev:På Beethoven är Kempff en av mina absoluta favoriter. Han är den enda jag hört som kan spela Für Elise, åtminstone som jag vill ha det.[ YouTube ]
momus skrev:Apropå en annan pianist som jag propagerade för lite tidigare.
http://www.dn.se/arkiv/kultur/yuja-wang ... in-teknik/
momus skrev:Har nu lyssnat på samma skiva, och den fick mig att lägga om remmen på min Systemdek (45 varvsgravering) och spela Dag Achatz version för två händer, inspelad 1981 på en Bolinflygel (BIS). Det gick lite långsammare 1981. Det blir väl så när man bara har två händer. Tyvärr upplever jag det som att Marc Andre Hamelin och Leif Ove Andsnes bara hamrar på. Achatz är faktiskt mer lyrisk. Det blir nog så att jag sällan kommer att spela den här skivan trots att jag hade så stora förväntningar på den. Den kommer nog att stå i min skivsamling ganska länge. Precis som Achatzskivan har gjort. Möjligen med undantag för andra satsen i "Konserten för två pianon", den gillade jag.
Konstigt med "skogen av mikrofoner" eftersom det var en klar och tydlig efterklang (till skillnad från Achatzskivan som har en väldigt "torr" klang), men jag hör också på ett ställe att man mixat mellan "närbild" och "översiktsbild" när det gäller Leif Ove Andsnes (som jag tror sitter till höger i ljudbilden). Lite grann som Karajan gjorde i efterhand ibland. Inget fel med det, men jag hör vad man gjort.
Vinylen har som vanligt en del innerspårsdistorsion vilket är det som är jättebra med CD:n. Där finns inget sånt.
Intressant att skivan är pressad i Tyskland av TELDEC. Cirkeln sluter sig liksom (fast inspelningen skedde i Djursholm).
För er som gillar det här verket så rekommenderar jag att ni skaffar nån äldre inspelning med Pierre Boulez och NY Philarmonic Orchestra, alltså orkester, inte piano(n) Han dirigerar vad som står i partituret. Det nya stjärnskottet Teodor Currentzis "nya" inspelning (Sony) är inte så märkvärdig.
För en rejäl emotionell upplevelse så rekommenderar jag Gustavo Dudamels inspelning med Simon Bolivars Ungdomsorkester (DG). En riktig rökare, inspelad live (fast man hör inte nån som hostar).
Nej Hamelin gör sig bäst när han spelar obskyra franska kompositörer alldeles ensam Tycker jag i alla fall
momus skrev:Det är klart ”hamrar på” är förstås ganska provokativt (jag var väl medveten om det när jag skrev det, tyvärr). Som Torrowitz skriver: ”Du får naturligtvis tycka vad du vill”.
Jag är inte skolad på samma sätt som du. I alla fall inte vad gäller piano. Att Achatz och Hamelin et consortes står i nån slags motsatsställning kan jag faktiskt hålla med om - men knappast vad gäller just dom här två inspelningarna. Min emotionella upplevelse blir ändå att Hamelin/Adnes ”hamrar på”.
Sen kan man ju ta in alla inspelningar/upplevelser i en mer ”rättvis” bredmålning. Och där kan jag nog hålla med dig, trots att min upplevelse av respektive pianist är oerhört begränsad.
Det här med känslor och tolkningar är problematiskt; man hamnar lätt i nån slags pseudoobjektivism där man å ena sidan omfattar allas rätt att tycka vad dom vill, men där ändå en professionell erfarenhet ställs emot den fåkunniges lite mer banala retoriska uppfattning. Jag kan inte klä i ord varför jag gillar Prokofievs första violinkonsert mer än den andra. Varför jag tycker Vivaldi och Biondi är en så fantastisk kombination eller varför jag är så förtjust i Janine Jansens violinspel. Det finns säkerligen ”objektiva” parametrar man kan ta fram därvidlag. Men jag kan inte det. Jag är enbart en konsument.
Den svåra frågan är - är det verket eller tolkningen jag lyssnar på? Jag kanske får acceptera att Stravinskij version för fyra händer inte är ”my cup of tea”. Att orkesterversionen är den jag föredrar.
I alla fall så påverkas jag annorlunda av respektive version. Jag kan ”höra” att Dudamels version är ”fel” i vissa avseenden men jag blir dessvärre påverkad av den. Jag blir inte så betagen av Hamelin/Adsnes. Kanske jag inte gillar ”svart-vitt”. Jag hade nog hoppats att bli lite mer betagen, därav min besvikelse. Jag hade nog hoppats att Hamelin/Adnes hade lyckats med att förföra mig på samma sätt som Hamelin ensam lyckas göra med obskyra franska högromantiska sonater. I dom flesta avseenden undviker han att stå i vägen för verket, utan han öppnar nya dörrar. Här gör han och hans norska moatjé tyvärr inte det. Det kan möjligen beror på verket självt.
Vad gäller ljudet så tycker jag det är magnifikt, dock inte bättre än den inspelning som Bertil Alving gjorde 1982 i Abrahamsbergkyrkan där Rolf Lindblom spelar Poulenc på en Steinwayflygel från 1919. Det är en fenomenal inspelning (nr 2 är nog några Glenn Gould inspelningar från 1981). Och så har jag några Debussyinspelningar med Michelangeli på DG (vinyl) som nu är lyssningsbara tack vare ett nytt RIAA och en ny pick up. Dom golvar mig allihop, både ljud- och tolkningsmässigt. Men det kanske handlar om verket?
momus skrev:Jag vet inte om jag hänger med i allt men: Jag följer just nu en serie på Netflix som heter La Treve (hittar inte cirkumflex på mitt tangentbord. Ska vara ett över det första e:et). Jag har tjuvtittat lite på nätet och plötsligt vet jag vem mördaren är. Men det förhöjer bara min upplevelse av den intressant tvinnade historien. Jag är inte skraj för det som många kallar "spoiler alert". Som om det enda i en utsaga (läs deckare eller serie) bara beror på ett "vem".
Jag var på en utställning för några år sedan där en guide berättade om utställda stilleben (nature mort). Hennes historiska förklaring (analys) förhöjde min bild av konstverken.
En förklaring av den tid Palestrina verkade i och hans omständigheter förhöjde också min upplevelse av för mig tämligen tämligen ointressant musik.
Så jag har aldrig varit emot teoretiserande eller intellektuell analys av det som vi traditionellt uppfattar som "känslor". Jag tror aldrig att det "skadar".
Men det är ett mysterium för mig hur Hamelin lyckas trigga mina känslor. (Gould är kanske lite lättare att analysera intellektuellt; han följer ju inte "manus"). Att jag hör att det Hamelin håller på med är "kvalitet", det går nog att teoretisera om.
Och så tänker jag motsäga mig själv.
En god vän till mig sa en gång att "Michelangeli inte spelar det som står i noterna".
Men Michelangeli träffar rätt ändå. På mig i alla fall.
Han gör som många gudabenådade konstnärer gör, spelar sig rakt in i mitt hjärta.
Ingmar Bergman var nog en skitstövel mot många människor. Men han pratar med mig.
Och vad var det som Harnoncourt gjorde? Han "rekonstruerade" Bach. För mig som sjungit H-moll mässan ett flertal gånger så var det som att dra bort ett tungt och ibland kvävande draperi. Se vad intellektuell analys kan göra.
darkg skrev:Jag tycker om dina inlägg Torrowitz, för att de är ganska långa och du ändå får något sagt.
Torrowitz skrev:darkg skrev:Jag tycker om dina inlägg Torrowitz, för att de är ganska långa och du ändå får något sagt.
Tack för de uppmuntrande orden darkg. Jag lägger ner lång tid på inläggen och undrar ibland om det når fram eller varför jag ens ska skriva något ... Dina ord ger mig ny energi att något går fram och inte minst uppskattas.
Mvh/Torrowitz
Bill50x skrev:Tänkvärt inlägg Torrowitz!
Och du tangerar lite om "hur man lyssnar på musik". Under alla år jag varit intresserad av ljudåtergivning (sedan 1968 typ) har jag även noterat att man lyssnar på musik på olika sätt. Men även hur man lyssnar på ljudåtergivning. Man kan ju tro att detta är samma sak, men icke. Pratar vi ljudåtergivning så är många fullt nöjda med att de uppfattar melodin, några andra krav har de inte. Man kan ju med sina fördomar då tänka sig att det är en mindre kunnig musikkonsument det handlar om. Tänk en iPhone-spelande tonåring på T-banan med ett par sunkiga öronproppar. Men många gånger även duktiga musiker som lyssnar genom ganska anskrämliga anläggningar! I det senare fallet tror jag dock att musiken finns i skallen och musiken man lyssnar på snarare är en sorts skisser eller noter och resten fyller man i själv. Frågan är då vad den iPhone-spelande tonåringen fyller i med? Känslor och upplevelser kanske? Inte helt fel det heller men kanske inte alls i samklang med upphovs-personen. För de som lyssnar på ljudåtergivning (vilket inte betyder att man alltid gör det, men kanske när man utvärderar apparater) kan man tex lyssna efter hur enskilda instrument låter, tex stråken från en fiol eller en en Bösendorfer. Men man kan också lyssna efter hur musiken gestaltas, hur fungerar rytm och timing. Är det musikaliska sammanhanget tydligt eller låter det mest kaos?
Ett klassiskt stycke som verkligen fått mig att börja lyssna på klassisk musik är Mussorgsky's Tavlor på en utställning. Ett stycke som jag första gången hörde i rock-tappning med gruppen Emerson Lake & Palmer. Då förstod jag hur bra klassisk musik kan vara. Snabbt inhandlade jag Solyoms tolkning på piano, en BIS-inspelning om jag minns rätt. Fantastisk inspelning. Och på den vägen har det fortsatt. En Telarc-skiva med orkesterversion följde därpå och även en synth-version med Tomita. Å så inhandlade jag en version med Shura Cherkassky, även den en pianotranskription. Men jämfört med Janos Solyom är Shura en riktig träbock. Här kan man tala om att hamra på pianot! Annorlunda, spännande men kanske inte så superbra är en jazz-version av stycket med Allyn Fergusson. För att inte tala om en synth-hårdrockversion av Mekong Delta (Ryssland) som är mer kul än bra.
Nåja, vad jag vill ha sagt är att man kan lyssna på olika sätt och inget är egentligen fel. Inte om det handlar om sin egen upplevelse och känsla. Ska man däremot bedöma musiken ur ett seriöst sammanhang duger det förstås inte med att "det låter bra". Precis som man smakar av ett vin. "Gott" är väl helt ok men duger knappast i seriösa sammanhang där man bedömer vin. Och för att kunna ge ett mer uttömmande betyg/synpunkt krävs givetvis kunskap, precis som med musik. Eller miniracing för den delen
Som amatör slås jag ändå av hur olika man kan uppleva till exempel olika pianister. Har en musiker i bekantskapskretsen som är mycket duktig och som vi lyssnade på hans band i lördags kväll. Då handlade det om rock och liknande musik. Där kom han till sin rätta men när han spelar sin fars kupletter på egen hand så blir det just hamrande. Det får mig att tänka att olika pianister är olika duktiga när det handlar om att gestalta olika kompositörer. Inte bara att man är olika duktig på att spela utan att återspegla kompositörens intentioner. Vilket ju förmodligen är skitsvårt att bedöma eftersom inga inspelningar finns före 1900-talet. Men här kommer det verkliga problemet - hur vet man när ett uppförande är ur/efter upphovsmannens intentioner? Här är det våra egna kunskaper och erfarenheter som styr vad vi tycker och det handlar mycket om hur vi kan verbalisera våra känslor.
Intressant dock att få ta del av en intellektuell diskussion på denna nivå som T & M presterat - kudos!
/ B
Torrowitz skrev:PS. Tavlor på en utställning kan jag kanske återkomma till. DS
Kralle skrev:I händerna på pianovirtuosen Marc-André Hamelin
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1 ... ramid=4886
bomellberg skrev:Det är 103 tagningar á 11 slag = 1133 slag, inte versioner.
Inte så upphetsande direkt, men kul att höra hur vissa dirigenter prioriterar timpani över stråk.
Torrowitz skrev:Så Für Elise har inte bara troligtvis ett felaktigt namn, utan är också unik som en starkt ovarierad minimalistisk komposition av Beethoven.
Med vänlig hälsning
Torrowitz
Max_Headroom skrev:Torrowitz skrev:Så Für Elise har inte bara troligtvis ett felaktigt namn, utan är också unik som en starkt ovarierad minimalistisk komposition av Beethoven.
Med vänlig hälsning
Torrowitz
Är det verkligen Lugwig van som skrivit den då? Om alla andra verk är annorlunda, så talar ju det för att det här är det någon annan som tåtat ihop. Bra jobbat, i och för sig.
Torrowitz skrev:Max_Headroom skrev:Torrowitz skrev:Så Für Elise har inte bara troligtvis ett felaktigt namn, utan är också unik som en starkt ovarierad minimalistisk komposition av Beethoven.
Med vänlig hälsning
Torrowitz
Är det verkligen Lugwig van som skrivit den då? Om alla andra verk är annorlunda, så talar ju det för att det här är det någon annan som tåtat ihop. Bra jobbat, i och för sig.
Det är ju en rimlig undran, men man vet säkert att det är Beethoven som skrev stycket då autografen (hans handskrift) finns kvar. Anledningen till att verket är strukturellt så ovanligt får nog snarare sökas hos mottagaren av dedikationen (den som fick stycket sig tillägnat). Hon var en amatörpianist som uppenbarligen inte hade en professionell teknik. (Alla kvinnor i överklassen skulle studera piano, en tradition som började med Johan Christian Bach och som fortsatt ända till våra dagar). Därav den enkla strukturen och allmänt låga teknikkrav som Für Elise kräver. Trots detta så kunde inte det flesta elever jag hade - av ett hundratal som ville och spelade stycket genom åren - inte till slut klara av att spela de två mellandelarna i rondot. Nivån sjönk från hygglig till låg under de år jag undervisade mitten av 70-talet till 90-talet. Detta var tyvärr en allmän trend med bara några lysande undantag på solistnivå. Detta sista gäller ca. 1 promille av eleverna som hade denna nivå. De flesta lärare får inte ens uppleva en enda elev som tar sig igenom de riktigt stora verken. Jag har fört anteckningar från alla lektioner som jag gett ... vilket också var bra för eleverna att se vad de gjort och hur länge det tar innan en nivåförändring sker. (Eleverna ser bara sig själva och jämför sig inte med andra). Men minnet sviker inte bara mig utan även de flesta andra sett över kanske 8-9 år, och en översikt är bra ha.
Mozart skrev en pianokonsert för tre pianister där de tre pianostämmorna har olika svårighetsgrad för att passa en familj med en mamma och två döttrar. Jag minns att premiärministern Edward Heath uppförde den tillsammans med tror jag Andras Schiff och George Solti. (Den sistnämnde började som pianist men är mest känd som dirigent). https://www.youtube.com/watch?v=7tghPk4qndc. I denna version på YouTube är Barenboim den tredje pianisten inte Heath.
Det inte ovanligt att kända tonsättare gör på samma sätt. Det gäller kanske att ställa in sig hos någon och kanske tjäna lite pengar på samma gång som är de vanligaste orsakerna. En del av Mozarts pianosonater är skrivna för elever han hade - dock flera duktiga sådana - och skiljer sig något från hans pianokonserter som han skrev för sig själv. Beethovens violinkonsert finns i en pianoversion av Beethoven själv som är enkel att spela på piano, men inte alls så på violin. Pianoversionen har dock en omfattande solokadens där pianisten får visa sin lejonklo. Ett par violinister Patricia Kopatchinskaja och Wolfgang Schneiderhan, har gjort om pianokadensen till en häpnadsväckande och rolig uppvisning. Ovanligt men absolut spännande att lyssna på.
Mvh/Torrowitz
Max_Headroom skrev:Torrowitz skrev:Max_Headroom skrev:
Är det verkligen Lugwig van som skrivit den då? Om alla andra verk är annorlunda, så talar ju det för att det här är det någon annan som tåtat ihop. Bra jobbat, i och för sig.
Det är ju en rimlig undran, men man vet säkert att det är Beethoven som skrev stycket då autografen (hans handskrift) finns kvar. Anledningen till att verket är strukturellt så ovanligt får nog snarare sökas hos mottagaren av dedikationen (den som fick stycket sig tillägnat). Hon var en amatörpianist som uppenbarligen inte hade en professionell teknik. (Alla kvinnor i överklassen skulle studera piano, en tradition som började med Johan Christian Bach och som fortsatt ända till våra dagar). Därav den enkla strukturen och allmänt låga teknikkrav som Für Elise kräver. Trots detta så kunde inte det flesta elever jag hade - av ett hundratal som ville och spelade stycket genom åren - inte till slut klara av att spela de två mellandelarna i rondot. Nivån sjönk från hygglig till låg under de år jag undervisade mitten av 70-talet till 90-talet. Detta var tyvärr en allmän trend med bara några lysande undantag på solistnivå. Detta sista gäller ca. 1 promille av eleverna som hade denna nivå. De flesta lärare får inte ens uppleva en enda elev som tar sig igenom de riktigt stora verken. Jag har fört anteckningar från alla lektioner som jag gett ... vilket också var bra för eleverna att se vad de gjort och hur länge det tar innan en nivåförändring sker. (Eleverna ser bara sig själva och jämför sig inte med andra). Men minnet sviker inte bara mig utan även de flesta andra sett över kanske 8-9 år, och en översikt är bra ha.
Mozart skrev en pianokonsert för tre pianister där de tre pianostämmorna har olika svårighetsgrad för att passa en familj med en mamma och två döttrar. Jag minns att premiärministern Edward Heath uppförde den tillsammans med tror jag Andras Schiff och George Solti. (Den sistnämnde började som pianist men är mest känd som dirigent). https://www.youtube.com/watch?v=7tghPk4qndc. I denna version på YouTube är Barenboim den tredje pianisten inte Heath.
Det inte ovanligt att kända tonsättare gör på samma sätt. Det gäller kanske att ställa in sig hos någon och kanske tjäna lite pengar på samma gång som är de vanligaste orsakerna. En del av Mozarts pianosonater är skrivna för elever han hade - dock flera duktiga sådana - och skiljer sig något från hans pianokonserter som han skrev för sig själv. Beethovens violinkonsert finns i en pianoversion av Beethoven själv som är enkel att spela på piano, men inte alls så på violin. Pianoversionen har dock en omfattande solokadens där pianisten får visa sin lejonklo. Ett par violinister Patricia Kopatchinskaja och Wolfgang Schneiderhan, har gjort om pianokadensen till en häpnadsväckande och rolig uppvisning. Ovanligt men absolut spännande att lyssna på.
Mvh/Torrowitz
Intressant. Ja, damer i öwferklassen borde nog spela piano nu också. Eller snarare: Alla borde försöka traktera något instrument. Det är inte så dyrt och inte så svårt. Men tar tid och tålamod. Jag borde förståss göra det själv, men fuskar åtminstone med mina synthezisers.
Varför komponerade dom så svårspelat? Hade folk så mycket tid att dom hann bli bra på att spela? Snubben till höger i videon ovan verkar ju ha övat en del, om man säger så. Stycket framstår som svårtspelat, dock utan att musiken i sig framstår som komplex (den är säkert det, men det flyter bra, harmoiskt och fint utan konstigheter). Inte helt lätt för dom andra 2 heller. Sällsynta kvaliteter idag.
"When Debussy died on March the 25 1918 in Paris
It was being bombarded by the Germans
And it was raining"
Max_Headroom skrev:När man sitter och tittar på piano-videos på youtube, så hamnar man ju snabbt på Claude Debussy.
Här har vi en bra videos om passar bra just idag; stycker är som en varm sommar dag, med stora moln som tornar upp strax efter lunch med påföljande ftermiddags skur, för att avslutas med en lagom sval kväll.
https://www.youtube.com/watch?v=Hyiu7fBUk7o
Det finns en massa mer från samma konsert, men just detta passade bäst idag."When Debussy died on March the 25 1918 in Paris
It was being bombarded by the Germans
And it was raining"
darkg skrev:Av de begränsade (både i metod och kvantitet) jämförelser jag har gjort genom att lyssna på samma verk i olika utgåvor, på Spotify, har jag kunnat konstatera att jag knappast kan konstatera någonting
Alla möjliga tolkningar och inspelningstänk verkar kunna fungera, och inget recept verkar samtidigt garantera kvalitet. Ibland blir det bara bra.
Vilket förstås är ett perspektiv som följer av att jag inte alls kan eller förstår så mycket - för lekmannen blir det som det blir. Med streaming behöver jag lyckligtvis inte köpa fonogrammet i säcken. Om de nu bara kunde få ordning på katalogen!
momus skrev:Apropå Peters förslag, Debussy med Giseking. Här är min favorit: https://www.youtube.com/watch?v=LLbpQl1cCl8. Smaken är som baken...... Tyvärr är det lite osynk i klippet, men det är bara att blunda. Giseking låter som Pierre Boulez dirigerar. Visserligen älskar jag Boulez dirigentgärning, men Debussy vill jag ha en aning mer impressionistisk........
Griff skrev:Tack Torrowitz för att du håller igång tråden, det är oerhört intressant att läsa dina kunniga och intressanta inlägg.
Naturligtvis bidrar även alla andra skribenter till att göra tråden intressant.
Återkom gärna om Mussorgskys ”Pictures at an exhibition”
/Anders
petersteindl skrev:momus skrev:Apropå Peters förslag, Debussy med Giseking. Här är min favorit: https://www.youtube.com/watch?v=LLbpQl1cCl8. Smaken är som baken...... Tyvärr är det lite osynk i klippet, men det är bara att blunda. Giseking låter som Pierre Boulez dirigerar. Visserligen älskar jag Boulez dirigentgärning, men Debussy vill jag ha en aning mer impressionistisk........
Fixade länken. Arturo Benedetti Michelangeli tillhör de stora. Jag har dock lite svårt för honom, förutom i en del Debussy och Ravels pianokonsert. Jag förundras över hans spel, men det slår oftast inte an den där tonen inombords som gör att man blir ett med musiken.
Med vänlig hälsning
Peter
God Sakes! What kind of sorcery is this????? Does he even know what he does is not even humanly possible???
Hamster skrev:Stor tack till alla medverkande för denna tråd - Faktiskt bästa IMHO. Ett extra varmt tack till Torrowitz, det är helt underbart att få ta del av din kunskap. Jag vill skriva mer, men lyssnar hellre på Yuja Wangs vänsterhand just nu, och tar sedan ett varv till med Hamelins Debussy.
/tomas
Torrowitz skrev:darkg skrev:Av de begränsade (både i metod och kvantitet) jämförelser jag har gjort genom att lyssna på samma verk i olika utgåvor, på Spotify, har jag kunnat konstatera att jag knappast kan konstatera någonting
Alla möjliga tolkningar och inspelningstänk verkar kunna fungera, och inget recept verkar samtidigt garantera kvalitet. Ibland blir det bara bra.
Vilket förstås är ett perspektiv som följer av att jag inte alls kan eller förstår så mycket - för lekmannen blir det som det blir. Med streaming behöver jag lyckligtvis inte köpa fonogrammet i säcken. Om de nu bara kunde få ordning på katalogen!
Hej darkg!
Detta blir OT från Hamelin men är kanske viktigt då vi talar om lyssnade och bedömningar.
Det är mycket trevligt darkg att läsa hur du funderar och provar dig fram. Det är inte så många som gör just detta. Du funderar även över din egen åsikt, som är en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna utvecklas. Sitter man helt nöjd i "båten" så händer det inte så mycket. Till slut finns det stor risk för att man ledsnar också, då man knappast utvecklas från den position man har. Så nöjd är bra med bara till en viss del. Det måste finns någon form att funderande också.
darkg skrev:Hej darkg!
Detta blir OT från Hamelin men är kanske viktigt då vi talar om lyssnade och bedömningar.
Det är mycket trevligt darkg att läsa hur du funderar och provar dig fram. Det är inte så många som gör just detta. Du funderar även över din egen åsikt, som är en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna utvecklas. Sitter man helt nöjd i "båten" så händer det inte så mycket. Till slut finns det stor risk för att man ledsnar också, då man knappast utvecklas från den position man har. Så nöjd är bra med bara till en viss del. Det måste finns någon form att funderande också.
Du har lärt dig spela, och undervisar andra, så du tänker mycket i termer av progression. Att utveckla sitt spelande, lyssnande och sin förståelse. Du har ambition, och förutsätter att andra har det också - inte sant?
Nåväl, funderandet är nödvändigt ändå (för mig, inte nödvändigtvis för alla) men faktiskt mer i sin egen rätt än som ett medel för utveckling i någon tydlig bemärkelse... nu kanske jag flummar ut lite. Vad som är utveckling och inte blir nog knivigt att reda ut. Så jag bromsar!
Apropå off topic; jag tycker mycket om Claude-Bénigne Balbastres Pièces de clavecin. Har du något förhållande till denne filur? Brukar pianister spela cembalo - eller är det en nördklubb lite för sig?
Torrowitz skrev:Titta gärna in på hans hemsida och lyssna. Det är det verkligen värt! Jag tycker att det är ett bättre framförande än på skivan som han gett ut! Kanske en bättre orkester och även sal har påverkat att det blev som helhet så lyckat.
petersteindl skrev:momus skrev:Apropå Peters förslag, Debussy med Giseking. Här är min favorit: https://www.youtube.com/watch?v=LLbpQl1cCl8. Smaken är som baken...... Tyvärr är det lite osynk i klippet, men det är bara att blunda. Giseking låter som Pierre Boulez dirigerar. Visserligen älskar jag Boulez dirigentgärning, men Debussy vill jag ha en aning mer impressionistisk........
Fixade länken. Arturo Benedetti Michelangeli tillhör de stora. Jag har dock lite svårt för honom, förutom i en del Debussy och Ravels pianokonsert. Jag förundras över hans spel, men det slår oftast inte an den där tonen inombords som gör att man blir ett med musiken.
Med vänlig hälsning
Peter
Torrowitz skrev:Tack qtp för påminnelsen som jag naturligtvis såg för sent och missade konserten i P2, men jag lyssnar sällan på radio. Nu finns den streamad på samma sida:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1358662
Efter att lyssnat på den lite snabbt så kan jag säga att inspelningen är för ljus. Så lät det inte i salen och jag satt på en bra plats och flyttade runt på repetitionen till andra platser i salen. Var även uppe på scenen och demonstrerade att man kan ställa in flygeln så att den blir känsligare, provspelade den lite. Vi får se om mekaniken justeras till ett annat år? Synd med klangen då det ger ingen riktig uppfattning hur Hamelin låter live. Det blir en stor skillnad, mer dynamik och aldrig hårt. Men lyssna gärna. Som alltid med Hamelin så är det en delvis ovanlig repertoar som han spelar.
Max_Headroom skrev:Hittade den här, när jag egentligen letade efter lite Boogie Woogie:[ YouTube ]
Jag är inte känd med stycket (eller den här typen av musik alls), men kände igen det från Who Framed Roger Rabbit, där är det dock ingen som spelar, utan där är gjort med synclavier (enligt soundtracket, jag har skivan). Jag trodde att hr Hamelin spelade stycket ovanligt fort. Så jag kontrollerade mot en annan piasnist som otroligt nog river av stycket ännu snabbare. Men Marc-André Hamelin spelar jazzigare, svänger mer (lägg speciellt märke till partiet 11:00 till 11:30 i videon!). Inte så att den andra (Valentina Lisitsa , troligen väl känd pianist för dom som är insatta) jag kollade var tekniskt dålig, tvärtom. Men det är nog inte så lätt att spela stycket alls.
Tangband skrev:Att göra en harmonianalys av ett Bach stycke är ofta rätt komplicerat och ibland utmanade
Har rörde sig ofta fritt mellan tonarter med modulationer.
Jag har själv tagit på mig utmaningen att studera delar av Das wholtemperierte klavier och vissa av dessa är helt enkelt horribelt avancerade och svåra att spela bra.
Torrowitz skrev:Detta är nog den mest specielle dirigent med en minst sagt orginell teknik som jag sett.
Mycket roligt ...
https://www.youtube.com/watch?v=pZrafaRH5v0
Mvh/Torrowitz
Torrowitz skrev:Snart är det tre år sedan jag skrev något. Men jag ser att intresset för Hamelin är stort och det känns mycket glädjande. Idag är dock tyvärr klavermusiken en mycket smal musikform i Sverige trots att den spänner över århundraden och är repertoarmässigt närmast oöverskådlig.
För den som vill skaffa sig nya sätt att lära sig om pianomusik och annan klassisk musik vill jag passa på att tipsa om en mycket intressant kanal på YouTube. Här visar Richard Atkinson, medicine doktor och som även studerat kontrapunkt på musikhögskolenivå, på ett mycket åskådligt sätt hur begreppet kontrapunkt fungerar i praktiken. Ett ämne som jag tidigare tagit upp i bl.a tråden ovan. Man behöver inte ens kunna noter, för med hjälp av färgmärkningar så kan man lätt se strukturerna. Och hjärnan är mycket bra på att känna igen visuella mönster av det här slaget. Det är många verk som Richard Atkinson går igenom på sin kanal.
Kontrapunkt är det som utmärker den s.k. klassiska musiken och det hela startade så långt tillbaka som i början på 1200-talet. Nästan alla klassiska verk innehåller kontrapunkt i större eller mindre grad. Den intensivaste kontrapunktiska stycket för klaver som jag känner till, är den femstämmiga trippelfugan i Vältempererade klaveret bok I. Jag nämner lite om den i stycket ovanför i denna tråd. Det är på grund av dess introverta karaktär knappast det mest lättillgängliga Bachstycket att börja med, men varför inte? Jag rekommendera även genomgången av sista satsen av Beethovens Eroica symfoni. Här visar Atkinson på ett åskådligt sätt hur Beethoven bygger en symfonisats utifrån enkla temabitar. De kombineras på olika sätt vanligtvis samtidigt, vänds upp och ner, eller bak och fram. Ibland utnyttjar Beethoven fragment av temat eller i kombination med andra teman. Allt för att skapa så stor variation som möjligt av materialet. Detta är ett mycket vanligt sätt att utveckla en musikalisk sats på och nästan alla Beethovens verk bygger på samma principer. Ett tydligt undantagt är Für Elise.
Det finns flera analyser på YouTube av Für Elise. Gemensamt för dessa är att de inte innehåller någon beskrivning av kontrapunkt i stycket och det är just det som är poängen. Für Elise saknar dessa byggstenar! Man talar istället om de olika delar som stycket består av – grovformen för musiken – vilket knappast hjälper en att förstå någonting alls som hjälper i lyssnandet … Det är som att säga här har vi motorn, ratten, däcken etc. Men inte samtidigt tala vad deras funktion är i en bil.
När det gäller kontrapunkt som begrepp så kan man inte ha någon åsikt om den annat att man är ointresserad. Kontrapunkt och analysen av den är bara en beskrivning hur verket är uppbyggt, inte en åsikt! Kontrapunkt är inte heller att harmonisera en t.ex. fyrstämmig sats, utan ett sätt att bygga stora verk på där man också använder sig av harmonisering av strukturerna. För min personliga del studerade jag kontrapunkt på Musikhögskolan och fick även skriva egna flerstämmiga exempel – de blev knappast lysande – för att närmare förstå principerna.
Att lära mig mer om kontrapunkt har gett mig en mycket större glädje i mitt lyssnande. Man kan förstå komplexa verk på både ett intellektuellt men även ett känslomässigt sätt. Genom den här kunskapen om kontrapunkt har jag insett att strukturerna hjälper till att förhöja intensiteten i musiken! Det blir inte bara ett linjärt lyssnande utan också den lodräta funktionen i musiken tas med. Melodi och harmoni på samma gång.
Jag kan varmt rekommendera att lyssna på fler av Atkinsons analyser. De har förutsättningar att fördjupa intresset och förståelsen för musiken. Kontrapunkt är för de flesta tyvärr ett helt okänt begrepp och det beror enligt min åsikt på dålig musikundervisning under decennier. Det blir som att lära sig ett språk utan att läsa någon grammatik alls.
Mvh/Torrowitz
Bach trippelfuga: https://www.youtube.com/watch?v=lP-8C1UF1mE
Beethoven Eroica symfonin sats 4 med två fugor: https://www.youtube.com/watch?v=8vZ1I122JNo
Torrowitz skrev:Vänligen Torrowitz
Maarten skrev:Såg denna nu och förstår vilket inflytande Bach har haft, ett gäng kända musiker från olika genrer som tar upp relationen till denna kompositör och musiker[ YouTube ]
Torrowitz skrev:Torrowitz skrev:Maarten skrev:Tack, kul att läsa dina initierade inlägg Torrowitz! Ja, det var ju en lång rad kända musiker som uttryckte sin vördnad inför Bach; Sting, Pat Metheny, Keith Jarret, Billy Corgan, Steve Morse m.fl. (Malmsteen visste jag sen tidigare). Är väl ingen slump att Bach ibland rankas som den mest framstående kompositören genom historien, trots att det verkar som att mycket inte har sparats till eftervärlden. Sen är musik ingen sport och flertalet intervjuade framstår som ödmjuka och sympatiska men jag tänker att det säger något ändå.
Jo, jag har sett Beatos videos om hans sons absoluta gehör, liksom videon när han åker till Tyskland i Bach's fotspår.
Det var en riktig bibel du tipsade om: Johann Sebastian Bach: The Learned Musician
Tack Maarten för att du samlat alla Beatos videos om Bach. Jag har sett många av dom andra videos han gjort, men långt ifrån alla. När det gäller att musik inte är en idrott så är det absolut så för de som lyssnar. För de som ska spela finns det oerhört många spärrar och problem som man måste överkomma för att överhuvudtaget kunna spela styckena. Se bara på alla böcker som skrivits om pianoteknik, jag många sådana böcker och det blir en annan situation för pianisterna. Det måste finnas ett uttryck i det som framförs, men utan tekniken så blir det ingenting.
Som motvikt till detta så publicerade jag Hamelins nya inspelning med Hanons etyder. Väl kända för alla som spelar och mycket bra för att utveckla vissa rörelser (mest fingerspel) som är krångligare att utföra. Hamelin har dock gjort en skämtvideo där han överdriver fraseringarna och även sina kroppsrörelser som har blivit så vanliga idag. Hamelin sitter stilla som Horowitz och de gamla pianisterna, men en hel av de yngre ser ut som ... ja fyll i det ni tänker på. Jag tycker det är störande för upplevelsen som tar bort uppmärksamheten på det som kommer ur flygeln. Men här går åsikterna isär mellan de som är intresserad av musik som musik eller en stark visuell upplevelse. Tänk på att fracken är menat att alla ska se lika ut för att inte störa från musiken. 100 musiker som spelar i vad som helst ger inte ett enhetligt uttryck. Det är endast kvinnor som får klä sig friare. Vissa musiker har dock gått ifrån fracken och hittat andra sätt att klä sig som fungerar för dessa personer. Jag kan dock säga att fracken är ytterst bekväm att spela i, mycket bättre än en kostym. I varje fall så är Hamelins video är menat som ett subtilt skämt och även en viss kritik mot denna våg av lidande musiker … Man kan också se trend tycker jag kring musiker av denna typ som spelar snabba passager med stringens, men när sedan sångbarare episoder dyker upp så klämmer man ut det mesta ur musiken som då stannar upp och på detta sätt missar man de stora linjerna i en komposition. Har man en mer intellektuell syn så är dessa linjer oerhört viktiga för helheten inte bara småfraserna. Här finns naturligtvis också många åsikter ... men när man funderar bör man också tänka på hur stor översikt en musiker har när något framförs, vad man eventuellt missar. Balansen mellan de olika kontrasterande elementen i musiken förändas dock med detta sätt att spela.
Jag tänkte att skriva lite om de s.k. mästarkurserna och vad man kan få uppleva där just med tanke på detta. Det finns mycket att säga här.
Faktiskt är att man känner till förvånande mycket om Bachs liv. Vad han gjorde vid olika tillfällen med de böcker som katalogiserar händelserna och sonens Philip Emmanuels dödsruna. Det man inte känner till är personlig information som hur han mådde eller personliga relationer inom familjen. Vissa historier är dock klara som vid hans start eller avslut av diverse anställningar, hans försök att skaffa jobb genom att ge viktiga personer med makt kompositioner osv. Det finns mycket att hämta här och den bästa introduktionen är Wolffs bok. Men förvänta er inte att det ska visa Bachs känsloliv. Det är ett okänt område.
Mvh/Torrowitz
petersteindl skrev:Apropå olika pianister. Igår gick Maurizio Pollini ur tiden. Har en del skivor med Pollini.
petersteindl skrev:Jag har Pollinis tidigaste inspelningar och även eller snarast speciellt de som du nämner. Jag har jämfört dessa med många andra kända pianisters versioner och jag föredrar Pollini.
Den gamla inspelningen med Etyderna fanns på LP, men jag har för mig att Pollini inte ville att den inspelningen skulle ges ut på CD. Jag förstod aldrig varför eftersom den i stort sett saknar motstycke enligt mitt förmenande. Detta var dock mer än 20 år sedan. Han spelar med frihet och lätthet som om det vore fritt improviserat sina egna noter. Han har tunat in musiken istället för att återge noter. Svårt att förklara. Med alla andra som jag jämfört med så låter de andra som om de skall följa noterna. Det blir inte fritt. Det blir ett tvångsmässigt spel enligt noter. Med Pollini i hans ungdom var det tvärtom. Musiken flödade fram. Pollini var inte bara pianist, han var musikant. Svårt att förklara hur jag upplevt Pollinis spel. Efter denna period blev det lite tvärtom och dessa inspelningar har jag inte behållit. Ytterligare senare blev hans spel åter mer spontant och där har jag några skivor.
Michelangeli Har aldrig varit min favorit, utom i en gammal inspelning. Tror det var musik av Ravel.
Torrowitz skrev:petersteindl skrev:Jag har Pollinis tidigaste inspelningar och även eller snarast speciellt de som du nämner. Jag har jämfört dessa med många andra kända pianisters versioner och jag föredrar Pollini.
Den gamla inspelningen med Etyderna fanns på LP, men jag har för mig att Pollini inte ville att den inspelningen skulle ges ut på CD. Jag förstod aldrig varför eftersom den i stort sett saknar motstycke enligt mitt förmenande. Detta var dock mer än 20 år sedan. Han spelar med frihet och lätthet som om det vore fritt improviserat sina egna noter. Han har tunat in musiken istället för att återge noter. Svårt att förklara. Med alla andra som jag jämfört med så låter de andra som om de skall följa noterna. Det blir inte fritt. Det blir ett tvångsmässigt spel enligt noter. Med Pollini i hans ungdom var det tvärtom. Musiken flödade fram. Pollini var inte bara pianist, han var musikant. Svårt att förklara hur jag upplevt Pollinis spel. Efter denna period blev det lite tvärtom och dessa inspelningar har jag inte behållit. Ytterligare senare blev hans spel åter mer spontant och där har jag några skivor.
Michelangeli Har aldrig varit min favorit, utom i en gammal inspelning. Tror det var musik av Ravel.
Hej Peter!
Tack för en beskrivning hur du upplever musiken även om den inte är så utförlig som jag skulle önska. Vi har dock olika uppfattningar om Pollini och det är inte fel, det är snarare olika sätt att lyssna. Vad man fokuserar på i musiken. Inspelningen med Etyderna gjordes 1972 så det är drygt 50 år sedan som de spelades in, inte de drygt 20 år som du trodde. Jag minns tydligt när skivan släpptes och jag hörde den genom radion, var imponerad då av hans spel som satte en ny standard, samt köpte den strax. Den gavs ut på Lp först då det dröjde innan CD:n kom kommersiellt. (Den allra första kommersiella CD:n kom våren 1982 med Arraus Chopin valser och första pop-CD:n på hösten samma år).
Dock är flygeln i Pollinis inspelning inte speciellt kul anser jag. Basen låter mycket tunn och flygeln är hård, närmast obehagligt hård. Så låter inte en bra Steinway i verkligheten som är min måttstock. Troligtvis beror det på de de njurmikar som DG typiskt använde sig av och att skivan gavs ut på Lp som inte kan återge så mycket av snabba utbrott i basen utan att pickuperna slutar att spåra. Jag tror inte att man remastrade om inspelningen när den gavs ut på CD då det är långt senare (ca. 25-30 år senare) som denna idé med remastring kom framförallt till den klassiska musiken. Men på många inspelningar av klassisk musik idag fungerar remastring mycket bra. Jag har ett antal Blu Ray överföringar som klingar betydligt tydligare, renare och utan att bli vassa. Jag är mycket glad över att CD:n och DVD:n kommit och man slipper brusiga och knäppiga Lp-inspelningar som i mitt tycke är mycket störande i just pianomusik där de hörs tydligt.
Jag vill fortfarande slå ett slag för ett aktivt lyssnande på harmoniken, även gärna med Kontrapunkt eftersom det är en sådan stor del den klassiska musiken och inte ett fokuserande på i första hand översta stämman/melodin. Även om nu Chopins Etyder är skrivna på främst detta sätt. Helt analogt med det som jag tidigare skrivit i denna tråd. Michelangeli är strålande i detta fall även med hans allvarliga uttryck, och andra som Horowitz, Arrau, Volodos, Gould och inte minst Hamelin excellerar i en mer varierad klangbehandling. Kompositionen kommer då bättre och tydligare fram eftersom man lyfter fram det som tonsättaren faktiskt skrev. Horisontellt och lodrätt spel samtidigt.
Man ska lyssna och hålla på sina favoriter som jag skrivit flera gånger, det är inget fel att man tycker olika, men det går att höra mer och lyssna även på klangen och om instrumentet låter olika i olika etyder som kräver ett annat uttryck. Här finns det ett antal moderna inspelningar av Etyderna som lyfter upp dessa kvalitéer bättre än andra. Pollini var ingen poet som bl.a. Sviatoslav Richter uttalade sig om efter att hört honom spela. Jag svårt för att benämna honom som en ”musikant” men han var imponerande på andra sätt och då framförallt hans lätthet att spela piano. Men hör man honom i till exempelvis en Mozart konsert känns den musikaliska uttrycket pressat, med en likadan ensartad klang rakt igenom musiken, samt till det en oförändrad puls som leder till ”sameness” av kompositionen. Fraserna bör/ska andas och man får då en betydligt tydligare bild av musiken. Det blir som meningar med punkter och komman, inte en stel oförändrat spel i en komposition. Tänk på ett fält där växterna vajar i vinden, inte stelt rör sig på samma sätt. Rörelserna blir som vågor i fältet. Schatteringar eller vissa överraskningar i harmoniken bör också lyftas fram anser jag, annars bryr man sig helt enkelt inte om denna faktor. Det är naturligtvis för pianisten så att en frihet skapas med en stor teknik, men av det så följer inte nödvändigtvis samtidigt en musikalisk frihet. Det går att spela stelt eller mer eller mindre uttryckslöst med stor teknik. Tänk också på Kempff som med sin ibland ansträngda teknik som skapar så fantastiska poetiska tolkningar.
Mvh/Torrowitz
Maarten skrev:Intressant att läsa dina mycket initierade inlägg Torrowitz och också intressant att höra dina synpunkter Peter (både här och i dina andra inlägg som ofta innehåller mycket historia utifrån din långa erfarenhet).
Jag tycker att en begynnande förståelse för t ex kontrapunkt berikar lyssnandet.
Själv är jag rätt ny inom den klassiska musiken (även om jag hört många stycken under barndomen) och har bara lyssnat aktivt i ca 10 år (har tidigare lyssnat främst på musik från många andra genrer, rock, pop, mycket afrikansk musik, jazz etc). Gått emellanåt på konserter i Göteborgs konserthus. Jag märker att det finns mycket att upptäcka inom den klassiska musiken. Ffa har barocken lockat allt mer på senare tid. Jag har fina minnen av Brandenburgstyckena långt dessförinnan (musik med mycket 'liv i' tycker jag). Lustigt nog får jag ibland fina upplevelser live av sånt jag i förväg inte tror jag gillar. T ex senast i höstas gick vi på Verdis requiem i Gbg konserthus och blev rätt så uppslukad av musiken, - det var en härlig upplevelse (trots att jag initialt inte gillar stycket rent melodiskt eller rytmmässigt). Att det var live med all dess naturliga kraft i framförandet bidrog stort (dvs inte begränsad av en anläggning).
Senaste veckorna har jag lyssnat en del på Marc-André Hamelin (ffa CPE Bach, 2022) och det enda jag som novis kan säga är att jag upplever spelet som rinnande vatten.
Återgå till Skivrekommendationer
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 6 gäster