darkg skrev:Hej darkg!
Detta blir OT från Hamelin men är kanske viktigt då vi talar om lyssnade och bedömningar.
Det är mycket trevligt darkg att läsa hur du funderar och provar dig fram. Det är inte så många som gör just detta. Du funderar även över din egen åsikt, som är en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna utvecklas. Sitter man helt nöjd i "båten" så händer det inte så mycket. Till slut finns det stor risk för att man ledsnar också, då man knappast utvecklas från den position man har. Så nöjd är bra med bara till en viss del. Det måste finns någon form att funderande också.
Du har lärt dig spela, och undervisar andra, så du tänker mycket i termer av progression. Att utveckla sitt spelande, lyssnande och sin förståelse. Du har ambition, och förutsätter att andra har det också - inte sant?
Nåväl, funderandet är nödvändigt ändå (för mig, inte nödvändigtvis för alla) men faktiskt mer i sin egen rätt än som ett medel för utveckling i någon tydlig bemärkelse... nu kanske jag flummar ut lite. Vad som är utveckling och inte blir nog knivigt att reda ut. Så jag bromsar!
Apropå off topic; jag tycker mycket om Claude-Bénigne Balbastres Pièces de clavecin. Har du något förhållande till denne filur? Brukar pianister spela cembalo - eller är det en nördklubb lite för sig?
Hej darkg!
Det här blir tyvärr ett långt svar. Saken kräver det för att reda ut vissa frågeställningar på ett förhoppningsvis klart sätt.
Jag måste säga att jag blir något förvirrad av det du skriver. Ja, jag tänker i progression eftersom det är så jag upplever livet, alla människor inklusive mig själv. Vi utvecklas i vårt lyssnande och i allt annat om vi bara har ett intresse och om vi tränar oss, annars blir det en mycket begränsad utveckling. Knapp märkbar i vissa fall. Det spelar ingen roll vad det gäller, matematik, fotboll, golf och så vidare. Svenska pianopedagogförbundet har en katalog där man graderar olika stycken i olika svårighetsgrader, för att hjälpa pedagoger som letar just stycken för elever på en viss nivå. Man måste utvecklas för att gå vidare till nästa nivå. Vi har det engelska Grade-systemet där man spelar upp för en jury i olika just grader. Styckena är namngivna motsvarande det svenska systemet och obligatoriska nykomponerade stycken ska alltid spelas.
För mig och alla vad jag känner personligen, så är detta tankesätt en självklarhet. Jag förstår inte ens varför man skulle tveka om det. När jag skrev om i dig denna tråd, sa jag att jag ser hur du funderar, och att det är få som i själva verket gör det. Detta förklarar väl (?) att jag inte alls förutsätter att alla har en ambition att göra så, eller hur? En märklig kommentar, det finns ju svart på vitt vad jag anser? Detta är solklart för mig, bland alla musiker jag mött i mitt liv och även bland nästan alla elever jag mött. Det är en del elever som man försökt få en musikalisk reaktion från på något sätt, men tyvärr märkt över en tid att det finns i princip ingenting som de kan reagera med. De begåvade eleverna svarar direkt genom att prova sig fram och inse att saker och ting går att forma på olika sätt - absolut inte samma sätt-, vilket ett musicerande går ut på. Att medvetet forma musiken!
Men så säger du att du funderar ändå. Och här tappar jag tankegången. Vill man inte fundera, men kanske lite grann, så varför läser man då denna tråd? Jag hoppar över de flesta trådar som inte intresserar mig speciellt mycket, precis som man väljer filmer, musik efter ens intresse och i mitt fall, min specialkunskap.
Jag upplever att det är ordet utveckling som du reagerar på. Jag måste säga att jag blir nedstämd om du inte skulle upplevt att du utvecklats. Jag hoppas att det verkligen inte är så, att du upplever musiken starkare, mer mångfacetterad och därmed tydligare, mer detaljerad genom åren. Vad ska funderandet var bra för, om inte för att just utvecklas? Det är detta som jag inte förstår, det är ologiskt för mig. Man behöver inte söka aktivt och fundera om man bara har musiken som ett passivt sidointresse, då är man egentligen inte så intresserad i ämnet. Men det fungerar inte alls för mig och med just musik. Jag har alltid sök aktivt efter olika sätt att utvecklas och har fått detta till mig genom alla lärare som jag haft sedan jag var 6-7 år, musiker som jag mött och inte minst alla böcker jag läst. Alla som går utbildningar vill utvecklas, om än i olika grad beroende på ens egen begåvning. Varför skulle man annars söka till en utbildning? Vad nytta blir undervisningen till om man inte lär sig något?
Så utveckling eller en önskan om en sådan, är ett fundament om man har ett djupt intresse för musik. Jag vet inte ens varför man skulle behöva "bromsa" sig själv i en tankegång och samtidigt inte önska utveckling? Då behövs väl ingen broms alls om det ska bli logiskt. Man funderar ju egentligen inte alls då. Det är faktiskt omöjligt att inte utvecklas om man studerar musik. Om man inte vet om att man utvecklas, så vet man inte heller vad musikstudier är för något.
Vad utvecklingen i så fall innehåller är dock en helt annan fråga! Jag har ofta mött detta fenomen och även skrivit om detta tidigare i tråden. Men denna fråga kan man inte besvara och varför skulle man egentligen göra det? Det är inte på något sätt en intressant frågeställning eller en rimlig fråga,
av den enkla anledningen att man först i efterhand kan se hur det blir! Jag har ibland mött människor som sagt att de kunde ha blivit musiker. Men de är något som de inte kan veta något alls om. Man vet nämligen inte hur långt ens begåvning sträcker sig, till slut möter man en gräns och har då mycket svårt att utvecklas vidare. Hur det sedan blir, det vet man inte.
Jag förstår inte heller denna önskan som jag möter ibland att ifrågasätta utveckling och att den sedan kanske bara skulle gå åt ett håll? Jag svarar bara på frågor och berättar något som jag hoppas ska leda till att man på något sätt fördjupar sitt intresse och utvecklar det, inte åt vilket håll man sedan vill gå! Vill man inte dessa saker, och det gäller nog de flesta som lyssnar passivt på musik, så är det bara att gå vidare i sitt liv och göra något som förhoppningsvis verkligen intresserar en och låta musiken vara något som finns i bakgrunden. Kanske den kan vara till viss glädje ändå? Jag hoppas det och har inget problem med ett passivt lyssnande. Människor är olika och har olika önskningar. Tur är väl att det är på detta sätt.
Jag ser alltså för att vara extra tydlig då det uppenbarligen uppfattas otydligt, att de flesta har ett mycket grunt intresse för musik. Många har åsikter om det mesta, men få har verkligen undersökt eller ens lyssnat vidare på något som de - ofta direkt utan att fundera - fann tråkigt. Detta om man frågar djupare. Jag har hört många gånger att "jag har en bred musiksmak". Jag brukar fråga lite försiktigt vad de speciellt gillar. Då brukar det komma fram en smak som i praktiken är mycket smal och att dessutom dessa personer aldrig går utanför denna lilla sfär. Vissa har inte ens en stereoanläggning. Jag har sett i hem som jag besökt under 35 års tid när jag stämmer, att den står gömd vid soffan och inte ens är inkopplad. Men de spelar piano och säger sig vara intresserad av musik? De är nog intresserade, men inte så djupt. Eller på en lyssningsträff i en Hifi-butik som vi inte ska nämna, sa personen som ledde det hela "nu har vi lyssnat på en brett urval musik". Vi hade bara hört senaste listpopen som var så allvarligt komprimerad att man hörde kompressorn slå av och på ... Aldrig någon jazz-musik eller akustisk musik. Brett, nej det var det verkligen inte! Många sitter inte ens ner och lyssnar, och har ändå en åsikt? De lyssnar inte utan hör bara sporadiskt på musik. Koncentrationen på det som sker i musiken kommer och går, detta är att bara höra! Här behövs en större ödmjukhet inför musiken och sin egen uppfattningsförmåga. Och det är detta jag ser, när jag mött musiker med större förmåga än vad jag själv äger. Jag vill absolut lära mig så mycket jag kan av dem och utvecklas. Ödmjukheten är grunden för utveckling, vilket också är ett kritiskt sätt att betrakta sin egen nivå på.
Egentligen är dessa fenomen i grunden bara sorgligt, för det gör också att intresset för kvalitets-återgivning minskar, vilket vi också kan se att det är så. Många verkar inte störas av den stora komprimering och det grötiga ljudet som blir följden? Då lyssnar man inte heller så noga, man bara hör.
Nåväl, din andra fråga gäller Claude-Bénigne Balbastres som jag inte känner till men jag ska lyssna på honom. Jag konstaterar att man måste nog fundera på musik om man letat upp en sådan pass okänd tonsättare och intresserar sig för hans musik.
Sedan handlar det om hur mycket olika pianister intresserar sig för andra klaverinstrument. Jag kan nämna att för mig var det en naturlig önskan. Jag har spelat offentligt Bachs 5:e Brandenburgare ca. 20 gånger (den brukar kallas för den första piano/cembalo-konserten då solostämman för just cembalon utvecklas till en mycket stor och lång kadens i den första satsen. De övriga soloinstrumenten, flöjt och violin, får en mindre roll). Av dessa 20 gånger var knappt häften på cembalo. Barockspecialisten Lars Fryden kom självmant till en av repetitionerna i Sollentuna på sommaren. Lars var min lärare i kammarmusik och hade en omfattande och enligt min åsikt banbrytande forskning på KTK. Jag har skrivit om den på min hemsida, vad som gör musik musikaliskt. Böckerna går fortfarande att köpa. Man har bl.a. undersökt tränande musiker gentemot otränade, hur de hör ackord som står nära eller långt ifrån grundtonarten, och funnit att träning gör att man hör dessa förhållande bättre. Detta är ett exempel på utveckling av gehöret genom träning. Lars startade Musica Holmia som var bärande under många år på Drottningholms barockteater. Han hade också Frydén-kvartten och spelade in Bachs violinsonater med Gustav Leonard på cembalo. En av få svenska musiker som haft internationellt skivkontrakt. På Edsberg fick jag undervisning (vi var 18 elever) förutom av honom och de andra 9 lärarna, bl.a. en kurs på hammarklaver för en expert på dessa instrument, liksom cembalo för Ton Koopman och jag fick ackompanjera gambaisten Jordi Savall. (Många andra berömda musiker kom också och gav kurser). En stor upplevelse var det att möta och inte minst lära från dessa personer. I Minsks stora konserthus så spelade jag just kadensen från Bachs 5:e Brandenburgare men då på en konsertflygel. Varför minns jag inte nu. Så jag kan påstå att jag vet lite om just gamla instrument och även fått undervisning på dem av underbart kunniga musiker. Jag också genom åren stämt ett antal cembali, både gamla temperament och vältempererad stämning. (Beror i vilket sammanhang cembalon ska användas).
Jag är verkligen mycket tacksam för alla jag fått möta och lära mig av! Jag kommer alltid att vilja lära mig mer oavsett hur världen ser ut eller hur åsikterna går. Jag önskar inte kritisera någon personligen och skriver därför ofta med allmänna uttryck.
Mvh/Torrowitz
Där har man en musikfestival under sommaren. Man sitter och lyssnar på orkestern och har samtidigt en helt underbar utsikt bakom musikerna. Någon vackrare scenbakgrund undrar jag om det finns? Platsen är så pass speciell att förutom många konstnärer som inspirerats här, har jag sett den i några gamla filmer som en bakgrund.
