Marc-André Hamelin

[Maarten]

Snart är det tre år sedan jag skrev något. Men jag ser att intresset för Hamelin är stort och det känns mycket glädjande. Idag är dock tyvärr klavermusiken en mycket smal musikform i Sverige trots att den spänner över århundraden och är repertoarmässigt närmast oöverskådlig.

För den som vill skaffa sig nya sätt att lära sig om pianomusik och annan klassisk musik vill jag passa på att tipsa om en mycket intressant kanal på YouTube. Här visar Richard Atkinson, medicine doktor och som även studerat kontrapunkt på musikhögskolenivå, på ett mycket åskådligt sätt hur begreppet kontrapunkt fungerar i praktiken. Ett ämne som jag tidigare tagit upp i bl.a tråden ovan. Man behöver inte ens kunna noter, för med hjälp av färgmärkningar så kan man lätt se strukturerna. Och hjärnan är mycket bra på att känna igen visuella mönster av det här slaget. Det är många verk som Richard Atkinson går igenom på sin kanal.

Kontrapunkt är det som utmärker den s.k. klassiska musiken och det hela startade så långt tillbaka som i början på 1200-talet. Nästan alla klassiska verk innehåller kontrapunkt i större eller mindre grad. Den intensivaste kontrapunktiska stycket för klaver som jag känner till, är den femstämmiga trippelfugan i Vältempererade klaveret bok I. Jag nämner lite om den i stycket ovanför i denna tråd. Det är på grund av dess introverta karaktär knappast det mest lättillgängliga Bachstycket att börja med, men varför inte? Jag rekommendera även genomgången av sista satsen av Beethovens Eroica symfoni. Här visar Atkinson på ett åskådligt sätt hur Beethoven bygger en symfonisats utifrån enkla temabitar. De kombineras på olika sätt vanligtvis samtidigt, vänds upp och ner, eller bak och fram. Ibland utnyttjar Beethoven fragment av temat eller i kombination med andra teman. Allt för att skapa så stor variation som möjligt av materialet. Detta är ett mycket vanligt sätt att utveckla en musikalisk sats på och nästan alla Beethovens verk bygger på samma principer. Ett tydligt undantagt är Für Elise.

Det finns flera analyser på YouTube av Für Elise. Gemensamt för dessa är att de inte innehåller någon beskrivning av kontrapunkt i stycket och det är just det som är poängen. Für Elise saknar dessa byggstenar! Man talar istället om de olika delar som stycket består av – grovformen för musiken – vilket knappast hjälper en att förstå någonting alls som hjälper i lyssnandet … Det är som att säga här har vi motorn, ratten, däcken etc. Men inte samtidigt tala vad deras funktion är i en bil.

När det gäller kontrapunkt som begrepp så kan man inte ha någon åsikt om den annat att man är ointresserad. Kontrapunkt och analysen av den är bara en beskrivning hur verket är uppbyggt, inte en åsikt! Kontrapunkt är inte heller att harmonisera en t.ex. fyrstämmig sats, utan ett sätt att bygga stora verk på där man också använder sig av harmonisering av strukturerna. För min personliga del studerade jag kontrapunkt på Musikhögskolan och fick även skriva egna flerstämmiga exempel – de blev knappast lysande – för att närmare förstå principerna.

Att lära mig mer om kontrapunkt har gett mig en mycket större glädje i mitt lyssnande. Man kan förstå komplexa verk på både ett intellektuellt men även ett känslomässigt sätt. Genom den här kunskapen om kontrapunkt har jag insett att strukturerna hjälper till att förhöja intensiteten i musiken! Det blir inte bara ett linjärt lyssnande utan också den lodräta funktionen i musiken tas med. Melodi och harmoni på samma gång.

Jag kan varmt rekommendera att lyssna på fler av Atkinsons analyser. De har förutsättningar att fördjupa intresset och förståelsen för musiken. Kontrapunkt är för de flesta tyvärr ett helt okänt begrepp och det beror enligt min åsikt på dålig musikundervisning under decennier. Det blir som att lära sig ett språk utan att läsa någon grammatik alls.

Mvh/Torrowitz

Bach trippelfuga: https://www.youtube.com/watch?v=lP-8C1UF1mE

Beethoven Eroica symfonin sats 4 med två fugor: https://www.youtube.com/watch?v=8vZ1I122JNo

Har tänkt på dina inlägg flera gånger de sista månaderna då jag lyssnat mycket på Bach och blir förundrad över hur mycket det finns att upptäcka. Många gånger fascinerande och levande musik tycker jag. Har även fastnat mer för barocken överlag, liksom tidigare saker som Hildegard von Bingen.

[Torrowitz]

Detta Maarten är precis vad jag önskar att mina inlägg kan leda till. Som gammal lärare så vet jag att det i verkligheten egentligen inte går att övertyga någon om någonting. Det man kan hoppas på är att man väcker ett intresse som leder till just det som du skriver som funderingar. Kan man skapa ett intresse för någonting så finns det stor chans på insikter, som kommer från inifrån personen själv. Och då leder dessa insikter till förändringar i uppfattningsförmågan. Eftersom Faktiskt.io inte är en skola så är det svårare att nå fram här, men jag ser ändå att det är många som läser om klassisk pianomusik och då måste finnas något som skapar en nyfikenhet. Detta blir som sagt just det som jag hoppas på och blir mycket glad när jag märker att det är just detta som sker ibland.

Det är så få i detta lilla land som har en musikhögskoleutbildning. Jag har tre eftersom jag ville bara fortsätta att studera och sedan under drygt 50 år umgåtts med diverse pianister på den högsta internationella nivån. Jag försöker förmedla denna kunskap jag fått så gott jag kan. Jag kan också säga att högskoleutbildningarna skiljer sig kraftigt åt i innehåll och som inte alls alltid innehåller t.ex. kontrapunkt. Det kan då svårt för en elev att ändå skaffa sig denna kunskap om man inte i sig äger ett ständigt funderande, läsande och lyssnande som banar väg för något annat. Äger man denna förmåga så går mycket av sig själv. Det kräver dock att man har ett kritiskt öga öppet för sina egna upplevelser och inte enbart går på starka känslomässiga upplevelser och tror att detta representerar en ultimat upplevelse. Man lätt kan fastna där. Det finns som du skriver Maarten så mycket mer att lära sig!

Jag har ytterligare en idé som jag vill skriva om så småningom. Det tar tid för mig att formulera mig. Men det gäller undervisning i s.k. mästarklasser och vad det egentligen kan innebära och innehålla. Det är mycket få som får tillgång till just dessa utbildningar och endast de bästa eleverna på varje högskola som har solistklasser ‒‒ inte alla s.k. högskolor har det ‒‒ får delta. Att själv få uppleva denna typ av undervisning är en viktig del för att komma vidare i sin utveckling. Men man kan lära sig idéerna kring detta även om man inte spelar ett instrument.

Jag återkommer med mina tankar och funderingar kring detta.

Barocken är smått fantastisk på många sätt som du också upptäckt. Men det får komma i en framtid då det finns så mycket att säga om detta ämne.

Vänligen Torrowitz

[Maarten]

Tack för intressant utläggning! Jag märker att du här har en kunskap på helt annan nivå än jag och det gör mig nyfiken, både kring musiken, vad du skriver ovan och vad du har att förmedla om barocken! Ser fram emot fortsättningen!

[Bill50x]

Vänligen Torrowitz

Jag har inget att tillägga - förutom att du syns här på forumet alldeles för sällan!

/ B

[Maarten]

Såg denna nu och förstår vilket inflytande Bach har haft, ett gäng kända musiker från olika genrer som tar upp relationen till denna kompositör och musiker

[Torrowitz]

Såg denna nu och förstår vilket inflytande Bach har haft, ett gäng kända musiker från olika genrer som tar upp relationen till denna kompositör och musiker

[ YouTube ]

Dick Beato har gjort en mängd med videoklipp på YouTube. Jag har nämnt honom förut i denna tråd och då i samband med hans unga son som har ett helt otroligt absolut gehör. Han har också gjort filmer om Martha Argerich och Yuja Wang. Ett litet tips är att leta upp de verk som Yuja spelar med den äran, hon är snabb och har exakta fingrar, men i Cziffras händer är dessa arrangemang något annat ...

Roligt att du Maarten hittat denna video där han talar om Bach och intervjuar många musiker. De verkar alla vara överens om att att de själva är ingenting i jämförelse med Bach. Vilket jag uppfattar som en både ärligt och ödmjuk inställning. Är man intresserad av Bach finns en stor bok på 600 sidor av Christoph Wolff som är den främste Bach-kännaren idag, "The learned Musician". Alla Wolffs påståenden är underbyggda av de böcker som finns med olika händelser i Bachs liv så inget är påhittat. Där finns allt noterat, var man kan finna dokumentation om de olika sakerna, samt vad de innehåller. Jag äger en av dessa böcker. Wolffs bok är mer som en stor doktorsavhandling med rika fotnoter och register. Den skrift som sonen Philip Emmanuel skrev efter hans död, svarar på många frågor som t.ex. stämning, orglar, hans inblandning med de nya flyglarna som precis dök upp strax före hans död. Bach lät också en furste köpa ett antal av dessa instrument. Så Bach har spelat på något som liknar dagens flyglar och där man kunde styra tonstyrkan. Det kunde man förvisso också med klavichordet, som var de flesta organisterns övningsinstrument och som Bach använde hemma. Han hade även alltid duktiga unga musiker boende hemma hos honom. Det var vanligt på den tiden innan högskolorna startade att kända musiker också gav lektioner. Vilken miljö att befinna sig i, bo där och få ta del av hans undervisning ...

Det finns en längre film på Beatos kanal med en film om hans besök i Tyskland och Bach som är rörande tycker jag. Det finns mycket övrigt att hämta på hans kanal. Rörande är också hans intervju med Keth Jarrett som numera är förlamad i ena sidan men verkar klar i huvudet trots svårigheter att tala. Det behövs fler människor som Dick Beato. Han ställer ibland obekväma frågor i sina videos men musikerna han intervjuar verkar alltid ha ärliga svar och funderingar. Så det blir inte alls som andra ytliga intervjuer där frågeställaren ofta är mycket okunnig och som verkar ske mest i marknadsföringssyfte ...

Rekommenderas.

Mvh/Torrowitz

[Maarten]

Tack, kul att läsa dina initierade inlägg Torrowitz! Ja, det var ju en lång rad kända musiker som uttryckte sin vördnad inför Bach; Sting, Pat Metheny, Keith Jarret, Billy Corgan, Steve Morse m.fl. (Malmsteen visste jag sen tidigare). Är väl ingen slump att Bach ibland rankas som den mest framstående kompositören genom historien, trots att det verkar som att mycket inte har sparats till eftervärlden. Sen är musik ingen sport och flertalet intervjuade framstår som ödmjuka och sympatiska men jag tänker att det säger något ändå.
Jo, jag har sett Beatos videos om hans sons absoluta gehör, liksom videon när han åker till Tyskland i Bach's fotspår.

Det var en riktig bibel du tipsade om: Johann Sebastian Bach: The Learned Musician

Mer Beato om Bach:








Finns många bra Beato videos, såg denna och några till liknande igår:

[Torrowitz]

Tack, kul att läsa dina initierade inlägg Torrowitz! Ja, det var ju en lång rad kända musiker som uttryckte sin vördnad inför Bach; Sting, Pat Metheny, Keith Jarret, Billy Corgan, Steve Morse m.fl. (Malmsteen visste jag sen tidigare). Är väl ingen slump att Bach ibland rankas som den mest framstående kompositören genom historien, trots att det verkar som att mycket inte har sparats till eftervärlden. Sen är musik ingen sport och flertalet intervjuade framstår som ödmjuka och sympatiska men jag tänker att det säger något ändå.
Jo, jag har sett Beatos videos om hans sons absoluta gehör, liksom videon när han åker till Tyskland i Bach's fotspår.

Det var en riktig bibel du tipsade om: Johann Sebastian Bach: The Learned Musician

Tack Maarten för att du samlat alla Beatos videos om Bach. Jag har sett många av dom andra videos han gjort, men långt ifrån alla. När det gäller att musik inte är en idrott så är det absolut så för de som lyssnar. För de som ska spela finns det oerhört många spärrar och problem som man måste överkomma för att överhuvudtaget kunna spela styckena. Se bara på alla böcker som skrivits om pianoteknik, jag många sådana böcker och det blir en annan situation för pianisterna. Det måste finnas ett uttryck i det som framförs, men utan tekniken så blir det ingenting.

Som motvikt till detta så publicerade jag Hamelins nya inspelning med Hanons etyder. Väl kända för alla som spelar och mycket bra för att utveckla vissa rörelser (mest fingerspel) som är krångligare att utföra. Hamelin har dock gjort en skämtvideo där han överdriver fraseringarna och även sina kroppsrörelser som har blivit så vanliga idag. Hamelin sitter stilla som Horowitz och de gamla pianisterna, men en hel av de yngre ser ut som ... ja fyll i det ni tänker på. Jag tycker det är störande för upplevelsen som tar bort uppmärksamheten på det som kommer ur flygeln. Men här går åsikterna isär mellan de som är intresserad av musik som musik eller en stark visuell upplevelse. Tänk på att fracken är menat att alla ska se lika ut för att inte störa från musiken. 100 musiker som spelar i vad som helst ger inte ett enhetligt uttryck. Det är endast kvinnor som får klä sig friare. Vissa musiker har dock gått ifrån fracken och hittat andra sätt att klä sig som fungerar för dessa personer. Jag kan dock säga att fracken är ytterst bekväm att spela i, mycket bättre än en kostym. I varje fall så är Hamelins video är menat som ett subtilt skämt och även en viss kritik mot denna våg av lidande musiker … Man kan också se trend tycker jag kring musiker av denna typ som spelar snabba passager med stringens, men när sedan sångbarare episoder dyker upp så klämmer man ut det mesta ur musiken som då stannar upp och på detta sätt missar man de stora linjerna i en komposition. Har man en mer intellektuell syn så är dessa linjer oerhört viktiga för helheten inte bara småfraserna. Här finns naturligtvis också många åsikter ... men när man funderar bör man också tänka på hur stor översikt en musiker har när något framförs, vad man eventuellt missar. Balansen mellan de olika kontrasterande elementen i musiken förändas dock med detta sätt att spela.

Jag tänkte att skriva lite om de s.k. mästarkurserna och vad man kan få uppleva där just med tanke på detta. Det finns mycket att säga här.

Faktiskt är att man känner till förvånande mycket om Bachs liv. Vad han gjorde vid olika tillfällen med de böcker som katalogiserar händelserna och sonens Philip Emmanuels dödsruna. Det man inte känner till är personlig information som hur han mådde eller personliga relationer inom familjen. Vissa historier är dock klara som vid hans start eller avslut av diverse anställningar, hans försök att skaffa jobb genom att ge viktiga personer med makt kompositioner osv. Det finns mycket att hämta här och den bästa introduktionen är Wolffs bok. Men förvänta er inte att det ska visa Bachs känsloliv. Det är ett okänt område.

Mvh/Torrowitz

[petersteindl]

Apropå olika pianister. Igår gick Maurizio Pollini ur tiden. Har en del skivor med Pollini.

[Torrowitz]

Apropå olika pianister. Igår gick Maurizio Pollini ur tiden. Har en del skivor med Pollini.

Hej!

Det har skrivits redan en del om Pollini i denna tråd. Så jag försöker att inte upprepa igen vissa saker.

Pollini mådde inte speciellt bra den sista tiden och ställde in flera konserter p.g.a. hjärtproblem. I sin ungdom var han dock mycket imponerande och gjorde skivor med Chopin etyderna, Stravinskij, Prokofjevs 7:e sonat med den sista satsen i udda taktart, som är mycket bra skivor. Han studerade vidare för Arturo Benedetti Michelangeli och anammade en stor del av hans spel som var övervägande kyligt och opoetiskt. Michelangeli hade dock en stor klangvariation i sitt spel där vänster hand spelar en stor roll. Harmoniken tecknas ut. Men man finner mycket lite av detta hos Pollini som var en utpräglad höger hands pianist som jag föredrar att kalla honom. Jag tycker, som de som följer denna tråd vet, att både klang variation och ett mer orkestralt spel är intressantare att lyssna på. Men här går åsikterna isär och det är inget fel i det. Jag tycker dock att man bör motivera sitt tyckande så man kan förstå hur man lyssnar, vad man finner viktigt i musiken.

Jag kan rekommendera en inspelning som Pollini gjorde när han var bara 14 år av Chopin etyderna. Tänk gärna på Godowsky som gjorde om Chopins etyder eftersom de använder sig i första hand av höger hand. Godowsky ville ”berika” styckena som naturligtvis är mycket bra i sig själva, genom att tillföra en rikare harmonik. Några kallar det nog att överlasta dom. Men det beror enligt min åsikt på hur man lyssnar på musik.

https://youtu.be/FSilcTeXJ10?si=6-w0_BHoL5VHZKNr

Lyssna gärna på Hamelins kombinering samtidigt av de tre a-moll Chopin etyderna. Ett stort problem att få dessa att fungera tillsammans eftersom de inte var tänkta att kombineras, förutom då en speltekniskt nästan omöjlig uppgift. Noter finns utgivna på Peters förlag på alla Hamelins 12 etyder där denna etyd också finns med. Det finns här en också hel del musikaliska skämt samtidigt med mycket vacker musik. Lyssna gärna på Hamelins Preludium och fyrstämmiga fuga. Ett ungdomsverk av Hamelin som är både mycket vackert stycke i preludiet med en rafflande final. Hamelin spelade den som det femte extranumret för oss i Amorinasalen.

Hamelin Preludium och Fuga:

https://www.youtube.com/watch?v=LXJ65u1obVo

Mvh/Torrowitz

PS. Peter du kanske vet att jag föddes i Härnösand och tillbringade de första 13 åren där innan vi flyttade till Sundsvall. På min tid var Härnösand en skolstad i bästa bemärkelse och jag har många fina minnen därifrån. I Musikskolan fick jag Rune Wahlberg som lärare. Han var en pianist med utbildning i Leipzig, hade spelat en av sina pianokonserter med Filharmonin. Jag förstod inte då vilken tur detta var då han blev en förebild för mig och med hans attityd till pianot. DS

[petersteindl]

Jag har Pollinis tidigaste inspelningar och även eller snarast speciellt de som du nämner. Jag har jämfört dessa med många andra kända pianisters versioner och jag föredrar Pollini.

Den gamla inspelningen med Etyderna fanns på LP, men jag har för mig att Pollini inte ville att den inspelningen skulle ges ut på CD. Jag förstod aldrig varför eftersom den i stort sett saknar motstycke enligt mitt förmenande. Detta var dock mer än 20 år sedan. Han spelar med frihet och lätthet som om det vore fritt improviserat sina egna noter. Han har tunat in musiken istället för att återge noter. Svårt att förklara. Med alla andra som jag jämfört med så låter de andra som om de skall följa noterna. Det blir inte fritt. Det blir ett tvångsmässigt spel enligt noter. Med Pollini i hans ungdom var det tvärtom. Musiken flödade fram. Pollini var inte bara pianist, han var musikant. Svårt att förklara hur jag upplevt Pollinis spel. Efter denna period blev det lite tvärtom och dessa inspelningar har jag inte behållit. Ytterligare senare blev hans spel åter mer spontant och där har jag några skivor.
Michelangeli Har aldrig varit min favorit, utom i en gammal inspelning. Tror det var musik av Ravel.

[Torrowitz]

Jag har Pollinis tidigaste inspelningar och även eller snarast speciellt de som du nämner. Jag har jämfört dessa med många andra kända pianisters versioner och jag föredrar Pollini.

Den gamla inspelningen med Etyderna fanns på LP, men jag har för mig att Pollini inte ville att den inspelningen skulle ges ut på CD. Jag förstod aldrig varför eftersom den i stort sett saknar motstycke enligt mitt förmenande. Detta var dock mer än 20 år sedan. Han spelar med frihet och lätthet som om det vore fritt improviserat sina egna noter. Han har tunat in musiken istället för att återge noter. Svårt att förklara. Med alla andra som jag jämfört med så låter de andra som om de skall följa noterna. Det blir inte fritt. Det blir ett tvångsmässigt spel enligt noter. Med Pollini i hans ungdom var det tvärtom. Musiken flödade fram. Pollini var inte bara pianist, han var musikant. Svårt att förklara hur jag upplevt Pollinis spel. Efter denna period blev det lite tvärtom och dessa inspelningar har jag inte behållit. Ytterligare senare blev hans spel åter mer spontant och där har jag några skivor.
Michelangeli Har aldrig varit min favorit, utom i en gammal inspelning. Tror det var musik av Ravel.

Hej Peter!

Tack för en beskrivning hur du upplever musiken även om den inte är så utförlig som jag skulle önska. Vi har dock olika uppfattningar om Pollini och det är inte fel, det är snarare olika sätt att lyssna. Vad man fokuserar på i musiken. Inspelningen med Etyderna gjordes 1972 så det är drygt 50 år sedan som de spelades in, inte de drygt 20 år som du trodde. Jag minns tydligt när skivan släpptes och jag hörde den genom radion, var imponerad då av hans spel som satte en ny standard, samt köpte den strax. Den gavs ut på Lp först då det dröjde innan CD:n kom kommersiellt. (Den allra första kommersiella CD:n kom våren 1982 med Arraus Chopin valser och första pop-CD:n på hösten samma år).

Dock är flygeln i Pollinis inspelning inte speciellt kul anser jag. Basen låter mycket tunn och flygeln är hård, närmast obehagligt hård. Så låter inte en bra Steinway i verkligheten som är min måttstock. Troligtvis beror det på de de njurmikar som DG typiskt använde sig av och att skivan gavs ut på Lp som inte kan återge så mycket av snabba utbrott i basen utan att pickuperna slutar att spåra. Jag tror inte att man remastrade om inspelningen när den gavs ut på CD då det är långt senare (ca. 25-30 år senare) som denna idé med remastring kom framförallt till den klassiska musiken. Men på många inspelningar av klassisk musik idag fungerar remastring mycket bra. Jag har ett antal Blu Ray överföringar som klingar betydligt tydligare, renare och utan att bli vassa. Jag är mycket glad över att CD:n och DVD:n kommit och man slipper brusiga och knäppiga Lp-inspelningar som i mitt tycke är mycket störande i just pianomusik där de hörs tydligt.

Jag vill fortfarande slå ett slag för ett aktivt lyssnande på harmoniken, även gärna med Kontrapunkt eftersom det är en sådan stor del den klassiska musiken och inte ett fokuserande på i första hand översta stämman/melodin. Även om nu Chopins Etyder är skrivna på främst detta sätt. Helt analogt med det som jag tidigare skrivit i denna tråd. Michelangeli är strålande i detta fall även med hans allvarliga uttryck, och andra som Horowitz, Arrau, Volodos, Gould och inte minst Hamelin excellerar i en mer varierad klangbehandling. Kompositionen kommer då bättre och tydligare fram eftersom man lyfter fram det som tonsättaren faktiskt skrev. Horisontellt och lodrätt spel samtidigt.

Man ska lyssna och hålla på sina favoriter som jag skrivit flera gånger, det är inget fel att man tycker olika, men det går att höra mer och lyssna även på klangen och om instrumentet låter olika i olika etyder som kräver ett annat uttryck. Här finns det ett antal moderna inspelningar av Etyderna som lyfter upp dessa kvalitéer bättre än andra. Pollini var ingen poet som bl.a. Sviatoslav Richter uttalade sig om efter att hört honom spela. Jag svårt för att benämna honom som en ”musikant” men han var imponerande på andra sätt och då framförallt hans lätthet att spela piano. Men hör man honom i till exempelvis en Mozart konsert känns den musikaliska uttrycket pressat, med en likadan ensartad klang rakt igenom musiken, samt till det en oförändrad puls som leder till ”sameness” av kompositionen. Fraserna bör/ska andas och man får då en betydligt tydligare bild av musiken. Det blir som meningar med punkter och komman, inte en stel oförändrat spel i en komposition. Tänk på ett fält där växterna vajar i vinden, inte stelt rör sig på samma sätt. Rörelserna blir som vågor i fältet. Schatteringar eller vissa överraskningar i harmoniken bör också lyftas fram anser jag, annars bryr man sig helt enkelt inte om denna faktor. Det är naturligtvis för pianisten så att en frihet skapas med en stor teknik, men av det så följer inte nödvändigtvis samtidigt en musikalisk frihet. Det går att spela stelt eller mer eller mindre uttryckslöst med stor teknik. Tänk också på Kempff som med sin ibland ansträngda teknik som skapar så fantastiska poetiska tolkningar.

Mvh/Torrowitz

[Maarten]

Intressant att läsa dina mycket initierade inlägg Torrowitz och också intressant att höra dina synpunkter Peter (både här och i dina andra inlägg som ofta innehåller mycket historia utifrån din långa erfarenhet).

Jag tycker att en begynnande förståelse för t ex kontrapunkt berikar lyssnandet.
Själv är jag rätt ny inom den klassiska musiken (även om jag hört många stycken under barndomen) och har bara lyssnat aktivt i ca 10 år (har tidigare lyssnat främst på musik från många andra genrer, rock, pop, mycket afrikansk musik, jazz etc). Gått emellanåt på konserter i Göteborgs konserthus. Jag märker att det finns mycket att upptäcka inom den klassiska musiken. Ffa har barocken lockat allt mer på senare tid. Jag har fina minnen av Brandenburgstyckena långt dessförinnan (musik med mycket 'liv i' tycker jag). Lustigt nog får jag ibland fina upplevelser live av sånt jag i förväg inte tror jag gillar. T ex senast i höstas gick vi på Verdis requiem i Gbg konserthus och blev rätt så uppslukad av musiken, - det var en härlig upplevelse (trots att jag initialt inte gillar stycket rent melodiskt eller rytmmässigt). Att det var live med all dess naturliga kraft i framförandet bidrog stort (dvs inte begränsad av en anläggning).
Senaste veckorna har jag lyssnat en del på Marc-André Hamelin (ffa CPE Bach, 2022) och det enda jag som novis kan säga är att jag upplever spelet som rinnande vatten.

[petersteindl]

Jag har Pollinis tidigaste inspelningar och även eller snarast speciellt de som du nämner. Jag har jämfört dessa med många andra kända pianisters versioner och jag föredrar Pollini.

Den gamla inspelningen med Etyderna fanns på LP, men jag har för mig att Pollini inte ville att den inspelningen skulle ges ut på CD. Jag förstod aldrig varför eftersom den i stort sett saknar motstycke enligt mitt förmenande. Detta var dock mer än 20 år sedan. Han spelar med frihet och lätthet som om det vore fritt improviserat sina egna noter. Han har tunat in musiken istället för att återge noter. Svårt att förklara. Med alla andra som jag jämfört med så låter de andra som om de skall följa noterna. Det blir inte fritt. Det blir ett tvångsmässigt spel enligt noter. Med Pollini i hans ungdom var det tvärtom. Musiken flödade fram. Pollini var inte bara pianist, han var musikant. Svårt att förklara hur jag upplevt Pollinis spel. Efter denna period blev det lite tvärtom och dessa inspelningar har jag inte behållit. Ytterligare senare blev hans spel åter mer spontant och där har jag några skivor.
Michelangeli Har aldrig varit min favorit, utom i en gammal inspelning. Tror det var musik av Ravel.

Hej Peter!

Tack för en beskrivning hur du upplever musiken även om den inte är så utförlig som jag skulle önska. Vi har dock olika uppfattningar om Pollini och det är inte fel, det är snarare olika sätt att lyssna. Vad man fokuserar på i musiken. Inspelningen med Etyderna gjordes 1972 så det är drygt 50 år sedan som de spelades in, inte de drygt 20 år som du trodde. Jag minns tydligt när skivan släpptes och jag hörde den genom radion, var imponerad då av hans spel som satte en ny standard, samt köpte den strax. Den gavs ut på Lp först då det dröjde innan CD:n kom kommersiellt. (Den allra första kommersiella CD:n kom våren 1982 med Arraus Chopin valser och första pop-CD:n på hösten samma år).

Dock är flygeln i Pollinis inspelning inte speciellt kul anser jag. Basen låter mycket tunn och flygeln är hård, närmast obehagligt hård. Så låter inte en bra Steinway i verkligheten som är min måttstock. Troligtvis beror det på de de njurmikar som DG typiskt använde sig av och att skivan gavs ut på Lp som inte kan återge så mycket av snabba utbrott i basen utan att pickuperna slutar att spåra. Jag tror inte att man remastrade om inspelningen när den gavs ut på CD då det är långt senare (ca. 25-30 år senare) som denna idé med remastring kom framförallt till den klassiska musiken. Men på många inspelningar av klassisk musik idag fungerar remastring mycket bra. Jag har ett antal Blu Ray överföringar som klingar betydligt tydligare, renare och utan att bli vassa. Jag är mycket glad över att CD:n och DVD:n kommit och man slipper brusiga och knäppiga Lp-inspelningar som i mitt tycke är mycket störande i just pianomusik där de hörs tydligt.

Jag vill fortfarande slå ett slag för ett aktivt lyssnande på harmoniken, även gärna med Kontrapunkt eftersom det är en sådan stor del den klassiska musiken och inte ett fokuserande på i första hand översta stämman/melodin. Även om nu Chopins Etyder är skrivna på främst detta sätt. Helt analogt med det som jag tidigare skrivit i denna tråd. Michelangeli är strålande i detta fall även med hans allvarliga uttryck, och andra som Horowitz, Arrau, Volodos, Gould och inte minst Hamelin excellerar i en mer varierad klangbehandling. Kompositionen kommer då bättre och tydligare fram eftersom man lyfter fram det som tonsättaren faktiskt skrev. Horisontellt och lodrätt spel samtidigt.

Man ska lyssna och hålla på sina favoriter som jag skrivit flera gånger, det är inget fel att man tycker olika, men det går att höra mer och lyssna även på klangen och om instrumentet låter olika i olika etyder som kräver ett annat uttryck. Här finns det ett antal moderna inspelningar av Etyderna som lyfter upp dessa kvalitéer bättre än andra. Pollini var ingen poet som bl.a. Sviatoslav Richter uttalade sig om efter att hört honom spela. Jag svårt för att benämna honom som en ”musikant” men han var imponerande på andra sätt och då framförallt hans lätthet att spela piano. Men hör man honom i till exempelvis en Mozart konsert känns den musikaliska uttrycket pressat, med en likadan ensartad klang rakt igenom musiken, samt till det en oförändrad puls som leder till ”sameness” av kompositionen. Fraserna bör/ska andas och man får då en betydligt tydligare bild av musiken. Det blir som meningar med punkter och komman, inte en stel oförändrat spel i en komposition. Tänk på ett fält där växterna vajar i vinden, inte stelt rör sig på samma sätt. Rörelserna blir som vågor i fältet. Schatteringar eller vissa överraskningar i harmoniken bör också lyftas fram anser jag, annars bryr man sig helt enkelt inte om denna faktor. Det är naturligtvis för pianisten så att en frihet skapas med en stor teknik, men av det så följer inte nödvändigtvis samtidigt en musikalisk frihet. Det går att spela stelt eller mer eller mindre uttryckslöst med stor teknik. Tänk också på Kempff som med sin ibland ansträngda teknik som skapar så fantastiska poetiska tolkningar.

Mvh/Torrowitz

De 20 år som jag refererar till är den tid sedan som jag senast kollade om den inspelningen fanns på CD.
LPn köpte jag någon gång 1976-79.
Det är bara de allra tidigaste skivinspelningarna med Pollini jag gillade. Efter dessa gick Pollini in i ett slags notspelande som i mitt tycke var nästan diametralt motsatt.

Jag mindes faktiskt fel då jag skrev att jag gillade hans senare inspelningar. Det var Krystian Zimerman jag tänkte på. Jag gillade hans första skivinspelningar. Sedan kom även där en period som jag inte gillade, men Krystian kom åter efter ett antal år.

Jag har egentligen ingen favoritpianist för all pianomusik. Jag har många olika pianister som jag gillar i respektive pianomusik. Horowitz är dock kanske en favorit.

[Torrowitz]

Intressant att läsa dina mycket initierade inlägg Torrowitz och också intressant att höra dina synpunkter Peter (både här och i dina andra inlägg som ofta innehåller mycket historia utifrån din långa erfarenhet).

Jag tycker att en begynnande förståelse för t ex kontrapunkt berikar lyssnandet.
Själv är jag rätt ny inom den klassiska musiken (även om jag hört många stycken under barndomen) och har bara lyssnat aktivt i ca 10 år (har tidigare lyssnat främst på musik från många andra genrer, rock, pop, mycket afrikansk musik, jazz etc). Gått emellanåt på konserter i Göteborgs konserthus. Jag märker att det finns mycket att upptäcka inom den klassiska musiken. Ffa har barocken lockat allt mer på senare tid. Jag har fina minnen av Brandenburgstyckena långt dessförinnan (musik med mycket 'liv i' tycker jag). Lustigt nog får jag ibland fina upplevelser live av sånt jag i förväg inte tror jag gillar. T ex senast i höstas gick vi på Verdis requiem i Gbg konserthus och blev rätt så uppslukad av musiken, - det var en härlig upplevelse (trots att jag initialt inte gillar stycket rent melodiskt eller rytmmässigt). Att det var live med all dess naturliga kraft i framförandet bidrog stort (dvs inte begränsad av en anläggning).
Senaste veckorna har jag lyssnat en del på Marc-André Hamelin (ffa CPE Bach, 2022) och det enda jag som novis kan säga är att jag upplever spelet som rinnande vatten.

Hej Maarten!

Mycket trevligt att höra om dina nya framsteg i hörandets värld. Du söker dig fram och det är precis rätt. Har man inte denna inställning utan nöjer sig med att man gör som alltid har gjort, då blir det mycket mindre i utveckling om någon alls. Detsamma gäller kring att spela piano. Man har olika lärare med olika tyngdpunkt i sin undervisning och man kan lära sig av alla. Efter tag känner man dock att nu finns det inget mer för mig att hämta just här och man söker sig till andra personer man är nyfiken på. Till slut duger bara de som är riktigt framstående pianister. Att bara haft en lärare på högskolan - där jag känner några som har haft - borgar för en ensidig uppfattning vad som ger bästa resultat. Men man kan aldrig i förväg räkna ut hur detta med olika lärare kommer att påverka en, utan som sagt det är inställningen att man kan lära sig något nytt som för en vidare tillsammans med ett eget funderande.

Jag har funnit att verbaliseringen kring hur man uppfattar någonting är i detta fall helt central. Det tvingar en att verkligen fundera vad man finner i lyssnandet eller spelandet. En intellektuell process tillsammans med ett känslomässigt funderande. Ofta finner jag det bara kan bli diverse åsikter som relateras, men tyvärr utan någon som helst eller mycket liten form av reflektion. Det är därför jag trycker på att formulera sig. Det sätter igång en process som ifrågasätter ens egen upplevelse. Naturligtvis måste man vara lite försiktig och inte öppna fönstret helt. Då blåser man bort och hela ens nyfikenhet tar bara död på allt självförtroende. Precis motsatsen till det man önskade sig. Men en hälsosam skepsis mot det man själv upplever är nödvändigt. Det är precis därför jag studerat så länge och sökt mig till olika lärare som ibland hade diametralt motsatta idéer. Men det var naturligt för mig då jag gått på två Musikhögskolor och ett Konservatorium och sedan mött diverse musiker både som medmusikanter och även haft långa diskussioner med andra främst pianister.

Att läsa biografier och eller böcker om pianospel kan vara mycket upplysande men det är kanske för en mer normal lyssnare inte en framkomlig väg att gå. Hur ska man veta vad som kan leda mig framåt innan man sätter igång med en bok? Jag kanske bara slösar med min tid (på jorden … ).

Det är också därför jag av delvis dessa anledningar fäster liten vikt vid uttalanden som inte innehåller någon form av ett förklarande, vad det var man speciellt lade märke till. Senast idag så var en ung musiker inbjuden jag tror det var Aktuellt och där den ena programledaren sa att det var en fantastisk skiva musikern gjort. Jag undrar då om det finns ett eget personligt intresse här eller om man bara i största allmänhet vill vara positiv. Men hade denna programledare sagt något om strukturen eller något annat som hon kanske lagt märke till och som hon uppskattade, kanske bara en detalj, då hade jag funnit större värde i uttalandet. Nu blir det bara tomt för mig.

Jag ser Maarten att du hört Verdis Requiem i Göteborgs konserthus och du funnit det upplyftande och att du lagt märke till vilken skillnad det är att höra musiken live med stor dynamik. Klassisk musik arbetar med dynamik i stor grad till skillnad från diverse musik som har ingen eller bara lite dynamik. Har man hört Hamelin live så förstår man mycket bättre det jag talat om harmoniken, olika ackord har olika spänningsförhållande till grundtonen. Eftersom vissa pianister tar fram harmoniken, och som i Hamelins fall att han till och med låter harmoniken styra fraseringen istället för tvärtom och låta melodin styra, då har man närmat sig i högsta grad ett lyssnande både linjärt och vertikalt. Där finns sedan en förståelse för strukturen som stora och långa fraser, artikulationen hur varierad den är, liksom om karaktären ändrar sig, om det finns en puls som kan vara fri men som följer harmonik och fraser. Och så den stora planen hur stycket är uppbyggt och det finns en utveckling i tolkningen. Hur pass minimalistiskt är musiken, dvs. hur mycket upprepningar finns i den? Och så hur musikern tar fram den kontrapunkt som finns i större eller mindre grad … (sic).

Det är många faktorer och använder man sig av något av det jag påpekat, så kommer man snart att finna en djupare och mycket mer mångfacetterat plan i sin lyssning som bara leder vidare. Detta är verklig utveckling för mig!

Med bästa hälsningar Torrowitz

[Maarten]

Inspirerande att läsa dina inlägg, Torrowitz.

Tanke kontra känsla eller form kontra frihet ger intressant dynamik. Länge upplevde jag ett motsatsförhållande (ofta men inte alltid falsk dikotomi) men inte i samma omfattning på senare tid och här tror jag att det finns mer att upptäcka och också utveckla i lyssnandet.

Ja, dynamiken är verkligen en dimension till! När en symfoniorkester drar på kan jag uppleva det som en sammetssmocka, mjuk men kraftfull, sällan aggressiv eller hård men det kan i viss mån bero på stycke också. Anläggningars och inspelningars begränsningar blir här ofta påtagliga.

[Torrowitz]

Inspirerande att läsa dina inlägg, Torrowitz.

Tanke kontra känsla eller form kontra frihet ger intressant dynamik. Länge upplevde jag ett motsatsförhållande (ofta men inte alltid falsk dikotomi) men inte i samma omfattning på senare tid och här tror jag att det finns mer att upptäcka och också utveckla i lyssnandet.

Ja, dynamiken är verkligen en dimension till! När en symfoniorkester drar på kan jag uppleva det som en sammetssmocka, mjuk men kraftfull, sällan aggressiv eller hård men det kan i viss mån bero på stycke också. Anläggningars och inspelningars begränsningar blir här ofta påtagliga.

Maarten,

Jag ser att du funderar och börjat förstå förhållandet mellan tanke och känsla. Den är svår då de flesta människor jag mött lägger ett stort värde i sin känsloupplevelse och tycker närmast att tanken bara stör upplevelsen. Det är ett genomgående tema som jag upplevt. Jag har i denna tråd velat visa hur stor del tanken har när man studerar eller försöker utveckla sig inom musikområdet.

För mig finns det inte ett motsatsförhållande, utan både tanke och känsla måste finnas med. Dock blir studier långt mer effektiva om man provar ett sätt att frasera eller klangvariera, genom att bestämma sig för vad man önskar prova. Betona rytmen på olika sätt, förlänga eller förkorta toner. Låta fraserna röra sig framåt och bakåt i takten (annars tenderar framförandet att bli stelt), använda sig av dynamiken för att understryka variationerna. Och så vidare. Känslan är dock den som bestämmer hur mycket man gör av varje faktor för att det ska kännas musikaliskt. Men bara att spela utan en tydlig ledning/idé av tanken är bara att slösa med tid. Olika pianister, eller musiker i allmänhet betonar olika faktorer med en tyngdpunkt som är olika, då de finns så många faktorer som verkar samtidigt och dessa olika tyngdpunkter blir sedan deras signum.

En stor fördel med detta sätt att arbeta, är att man blir oerhört mycket effektivare i sin övning. Man finner också en balans mellan tanke och känsla, deras inbördes plats för att förtydliga. Men inte minst blir man inte så personligt sårbar i sina uppfattningar för t.ex. kritik. Man kan se vad en annan person vill säga på ett mer objektivt sätt då man bara ser det hela som olika sätt att tolka musiken. Inte att det skulle bara vara ens ”själ” som kritiseras. Det går faktiskt att ändra sig. Det jag ser hos många musiker är dock en omedvetenhet om detta och man önskar finna sin egen väg innan man ens börjat att prova sig fram. Jag minns en gitarrist i England som ville jamma som han sa. Jag följde med och det rörde sig hela tiden med 3 till 4 ackord. Efter ett tag så tog variationerna slut och han började prata om sina önskedrömmar. Inte fel att ha önskedrömmar … men han sa att han ville åka till en öde ö och hitta ett helt eget uttryck. Nåväl, jag sa ingenting men tänkte att det vore nog bättre om han lärde sig att spela bättre och lära sig grundläggande harmonilära innan en sådan resa. Men det kan bli såhär om man endast använder sig av sin känsla och tror att det är där man ska finna sitt personliga uttryck. Det är alltid en kombination av både tanke och känsla.

Tänk också på det jag sagt i denna tråd om ackordanalys kontra harmonianalys. Där ackordanalysen bara talar om vilka ackord som ska spelas, alltså här är ratten, gasen, handbromsen men talar inte om vad funktionen är. Harmonianalysen talar dock tydligt om de relationer som ackorden har mellan varandra, dvs, funktionen på de olika kontrollerna i en bil. Tar man en ton vilken som helst och väntar ett kort tag, så blir den instabil och vill sjunka en kvint. Det gäller vilka toner som helst. När man landat på den lägre tonen så upplevs den som "nu är man hemma". Detta är grunden för harmonianalysen som är grundläggande för alla olika musikslag utom då tolvtonsmusik, där gäller mycket strikta regler just för att undvika att örat hör olika förhållanden mellan tonerna. Av denna anledning brukar just tolvtonsmusiken låta främmande för de flesta öron. Går man vidare med harmonianalysen så står alla toner i ett styrkeförhållande till det centrum som grundtonen bildar. Dessa styrkeförhållande är olika för alla toner eller ackord. Det är också därför jag alltid talar om att låta harmoniken mer styra fraseringarna. Musiken upplevs då mer mångskiftande och också naturligare eftersom fraseringarna styrs av de underliggande ackordförhållandena.

Det blir tyvärr långt men jag hoppas att man kan se logiken i detta förhållningssätt.

Det finns mycket mer att säga om detta, men kanske en annan gång. De olika sätten att arbeta verkar på hjärnan på olika sätt. Olika signalsystem aktiveras ...

Mvh/Torrowitz