momus skrev:Det är klart ”hamrar på” är förstås ganska provokativt (jag var väl medveten om det när jag skrev det, tyvärr). Som Torrowitz skriver: ”Du får naturligtvis tycka vad du vill”.
Jag är inte skolad på samma sätt som du. I alla fall inte vad gäller piano. Att Achatz och Hamelin et consortes står i nån slags motsatsställning kan jag faktiskt hålla med om - men knappast vad gäller just dom här två inspelningarna. Min emotionella upplevelse blir ändå att Hamelin/Adnes ”hamrar på”.
Sen kan man ju ta in alla inspelningar/upplevelser i en mer ”rättvis” bredmålning. Och där kan jag nog hålla med dig, trots att min upplevelse av respektive pianist är oerhört begränsad.
Det här med känslor och tolkningar är problematiskt; man hamnar lätt i nån slags pseudoobjektivism där man å ena sidan omfattar allas rätt att tycka vad dom vill, men där ändå en professionell erfarenhet ställs emot den fåkunniges lite mer banala retoriska uppfattning. Jag kan inte klä i ord varför jag gillar Prokofievs första violinkonsert mer än den andra. Varför jag tycker Vivaldi och Biondi är en så fantastisk kombination eller varför jag är så förtjust i Janine Jansens violinspel. Det finns säkerligen ”objektiva” parametrar man kan ta fram därvidlag. Men jag kan inte det. Jag är enbart en konsument.
Den svåra frågan är - är det verket eller tolkningen jag lyssnar på? Jag kanske får acceptera att Stravinskij version för fyra händer inte är ”my cup of tea”. Att orkesterversionen är den jag föredrar.
I alla fall så påverkas jag annorlunda av respektive version. Jag kan ”höra” att Dudamels version är ”fel” i vissa avseenden men jag blir dessvärre påverkad av den. Jag blir inte så betagen av Hamelin/Adsnes. Kanske jag inte gillar ”svart-vitt”. Jag hade nog hoppats att bli lite mer betagen, därav min besvikelse. Jag hade nog hoppats att Hamelin/Adnes hade lyckats med att förföra mig på samma sätt som Hamelin ensam lyckas göra med obskyra franska högromantiska sonater. I dom flesta avseenden undviker han att stå i vägen för verket, utan han öppnar nya dörrar. Här gör han och hans norska moatjé tyvärr inte det. Det kan möjligen beror på verket självt.
Vad gäller ljudet så tycker jag det är magnifikt, dock inte bättre än den inspelning som Bertil Alving gjorde 1982 i Abrahamsbergkyrkan där Rolf Lindblom spelar Poulenc på en Steinwayflygel från 1919. Det är en fenomenal inspelning (nr 2 är nog några Glenn Gould inspelningar från 1981). Och så har jag några Debussyinspelningar med Michelangeli på DG (vinyl) som nu är lyssningsbara tack vare ett nytt RIAA och en ny pick up. Dom golvar mig allihop, både ljud- och tolkningsmässigt. Men det kanske handlar om verket?
Hej Momus!
Jag tycker mycket om det du skriver! Det är en härlig "analys" på problem kring lyssning och ger även en kritisk syn på din egen uppfattning. En av de bättre texter jag läst här på Faktiskt! Jag önskar att fler hade detta sätt som du beskriver att ta till sig konst i allmänhet! Första steget och även det andra och tredje ... är att vara kritisk till sin egen förmåga. Först då kan man lära sig eller ens vara mottaglig för något nytt. Dock blir man för kritisk så tappar man konsten att njuta av musiken, men är man okritisk till sig själv lär man sig lite och lyssningen står i praktiken stilla i utveckling! Jag vet inte hur många f.d. kollegor jag haft som efter ett långt liv med undervisning, tappat nästan hela sin förmåga till att spela. Går det allmänna intresset eller en noggrann övning ner, så går också spelförmågan ner, ibland till nästan en oförmåga. Så fram för en kritisk förmåga som snarare bör vara en "ständig nyfikenhet" att lära sig nytt.
Det jag vill framhålla som jag hoppas är klart, är att uppfattningsförmågan förändras genom träning! Den som inte upplever detta, bör nog ta sig en funderare, om man är verkligt intresserad av musik. Det finns så mycket att upptäcka.
Jag har länge funderat på att göra ett föredrag kring just lyssning. Det jag gjorde på Audio Concept för flera år sedan om musikens regler eller grammatik, det tror jag nog blev för långt ifrån den verklighet som många upplever när de lyssnar. Många är dessutom helt emot en teoretisering av musiken, som enbart ska var en känslomässig upplevelse, vilket för mig bara är det första steget i en lång utveckling. Men jag vill i detta nya föredrag försöka komma så nära som möjligt kring endast upplevelsen och försöka förstärka den. Och sedan från en viss utgångspunkt, kunna gå vidare med annat som musiken byggs upp av, att kanske få en grundläggande kunskap. Jag garanterar att gör man allt detta, så kommer ens uppfattningsförmåga att förändras.
Jag önskar också försöka komma bort ifrån detta med att alltid "tycka" eller reagera på upplevelsen. Det kan kanske låta märkligt, men man upplever alltid genom sin kunskap och begåvning, det är något som man inte kan koppla bort och inte heller ska försöka. Man kommer alltid att höra att det kanske är falskt intonerat eller tråkigt spelat, även om man medvetet tar bort kommentaren kring detta. Jag menar att just kommentaren stör upplevelsen, eftersom den den tar tillfälligt bort upplevelsen precis när man kommenterar! Kommentarerna och då tyckandet, förstör en del av den möjliga fokuseringen kring musiken. Det är detta sistnämnda - hur man kan åstadkomma en ostörd fokuserad upplevelse som möjligt - som jag önskar och funderar på hur man ska komma åt. Kunskapen om musik kommer senare.
Jag vet inte om jag uttrycker mig tillräckligt klart, men de ständiga kommentarerna i huvudet stör verkligen även när man ger konserter. Man tappar uppmärksamheten på vad som egentligen sker. Alla de stora pianister jag mött har utan undantag haft en fenomenal koncentrationsförmåga och aldrig haft problem med sin uppmärksamhet, utan istället lätt kunnat skruva upp den när det behövdes. Detta har också lett till att de lär nya saker sig mycket fort. Leslie Howard kunde spela nästan allt av de 99 skivor som han spelat in av Liszt utantill! Roberto Szidon var läkare talade åtta språk och lärde sig en pianoafton på några dagar utantill, för att nämna bara två exempel. När man upplevt detta på nära håll, förändras ens tankar och prioriteringar kring spelet/lyssnandet, och blir till något annat.
Roberto frågade mig vid ett tillfälle om jag var nervös när jag spelade. Jag svarade att självklart var jag det. Han undrade varför då? Jag såg nog ut som ett frågetecken och fick till svar att det är omöjligt att vara nervös när man spelar, om man bara är riktigt fokuserad på det man gör ... Detta är något som jag tagit till mig och det leder till att när man övar eller lyssnar, måste man träna sin uppmärksamhet. Den kommer inte som något från himlen om man inte noggrant förberett sig innan konserten. Det är heller absolut inget som man plötsligt kan slå på och så fungerar allt av sig självt. Enligt mina lärares och också min erfarenhet, är det något som måste tränas och är helt centralt för uppfattningsförmågan. Men hur slår man på/tränar fokuseringsförmågan, på vilket sätt?
Eftersom jag aldrig stött på någon som helst träning i hur man kan lyssna genom åren, så har jag sett detta som ett mycket intressant område att fundera kring och kanske även tala om. Jag har alltför många gånger sett att en ofokuserad eller en begränsad lyssningsförmåga, leder till en begränsad uppfattningsförmåga. Jag fick en fråga efter sista föredraget på Audio Concept om när gör du allt detta som du talar om? Jag sa allting görs samtidigt och det är något man tränar upp, inte så svårt egentligen utan det kräver bara en medvetenhet i varje situation. Till slut så automatiseras det.
Jag uppfattar ofta att man "lyssnar bara", men utan ett direkt mål. Det leder ofta till en begränsad uppfattningsförmåga, för vad är det man egentligen lyssnar på? Känslan som musiken förmedlar eller finns det mer? Det leder till slut också till olika mycket motstridiga uppfattningar om ljud eftersom, alla inte uppfattar allt av vad som sker. Man behöver bara gå på en HiFi-mässa för att höra hur framförallt basområdet är under all kritik i de flesta rum eller att mycket kraftiga resonanser som stör ljudbilden, eller att vissa system överbetonar diskanten och/eller mellanregistret och basen bara låter suddig och oartikulerad. Jag har sett några som kommenterar detta i olika texter, men de är alltför få som har en kritisk syn även på sin egen del i lyssningen i sammanhanget.
Sedan har jag mött fantastiska pianister som hör allt. Jag menar det bokstavligen... Man blir helt enkelt ställd när t.ex. Leslie Howard direkt gör en orkesterreducering till piano av en symfonisats när man ber om det. Vilket öra, han hör alla stämmor, harmonik, klang och karaktär! Vi har haft flera kvällar då han suttit och spelat i timmar. Vid ett tillfälle sa han lite på skämt "ska du inte fråga om något svårt" ... och han föreslog en stycke ur en Alvén symfoni som han tyckte att det var synd att den inte spelades oftare. Och så fortsatte det: vill du höra Rachmaninovs första konsert och i vilken version ...
Det finns mycket att lära kring detta och jag blir inspirerad när jag får möjlighet att möta liknande personer. En del vet jag känner sig obekväma då avståndet kanske ter sig för stort och blir övermäktigt. Men för mig är det bara en inspiration till vad en människa kan göra eller höra i detta fall! När jag intresserat mig för flerstämmig musik de senaste 20 åren, har mitt lyssnande verkligen förändrats. Så jag hoppas kunna formulera något som blir intressant och tillräckligt logiskt att tala om i ett föredrag.
Mvh/Torrowitz
PS. Här kommer en länk till många inspelningar av den berömda ackordföljden i Våroffer som blivit ett kännetecken i detta verk. Tänk vad många inspelningar med högst olika akustiker, balanser och inte minst uttryck som finns! Vem gör helt rätt eller bara delvis rätt ... DS.
https://www.youtube.com/watch?v=z-NqGMS8p-c