Sigue sigue sputnik - Flaunt it (EMI, 1986)
Bildades av Tony James, som tidigare spelat med Billy Idol i punkbandet "Genration X". Alla bandmedlemar hade för uppseendeväckande frisyrer, som får en vanlig punkfrilla att framstå som tämligen distingerad. Även bandmedelmarnas klädedon i plast, gummi, nät etc väckte uppseende. Musiken var dock ganksa harmlös. En blandning av synth och punkrock. Sampling var nytt och frächt på den här tiden och det hörs att man lekt ordentligt i studion. Eftersom datorstyrning av effekter också var ganska nytt roade man sig även med detta. Resultat är musik som är, tja, bitvis riktigt bra! Låtarna är dock ganska lika varnadra, och något direkt komponerande har knappast förekommit. Mer troligt är att producenten (Giorgio Moroder) har fått "svänga ihop nåt".
Hela skivan genomsyras av en teknikglorifiering såväl musikaliskt, texter och skivomslag. Texterna ja... Inte så djupa, men säkert lite lätt provocerande för somliga som t.ex. låten "She's my man" som för övrigt är platans bästa låt.
Flera singlar släpptes från plattan när den kom. Mest känd är "Love
missle F1-11" som också förekommer i filmen "Ferris Bueller's Day Off" ("Fira med Ferris" på svenska(!)).
Ljudkvalitet är som man kan vänta sig av en pop-produktion från den tiden, dock har nästan all bas filtretas bort. Har man inte Noolom eller motsvarnade på sin försträkare måste skivan mastras om.
-------------------------------------------------------------
Billy Idol - Devils Playground (2004)
Jag hade hört låten "scream" på radion. Beslöt genast att föra upp Billy Idols nya wax på inköpslistan. Tiden gick, och på senaste beställnignen kom den med, utan att jag lyssnat mer på skivan. Big misstake. Låten "scream" är nämligen det enda som är något att ha på hela ***** skivan.
Musiken varierar från rock till nåt mesigt tråkigt smörigt, blä blä. Men det saknas så gott som genomgåednde engagemang och driv. Ljudkvaliteten är som en typisk pop/rock-skiva av idag: Komprimerat och beskuren i frekvensomfång, särskilt uppåt på denna skiva.
Köp någon av Billy Idols 80-talsplattor istället. Mycket bättre på alla
sätt.
-----------------------------------------------------------------
Pulp - His 'n' hers. (1994)
Brittpop. I Pulps version med mer framträdande klaviaturinstrument
jämfört med andra inom samma genere. Ganska lågmäld musik som stundtals är skrämmande nära muzak som t.ex. James Last. Skivan som helhet är faktiskt inte specielt bra. Men det var inte därför jag köpte den, nä nä. Det var enkom för spår 5, "Babies". Ett sant mästerverk. Den låten alena är väl värd hela skivans pris och mer därtill. Låten urskiljer sig inte från dom andra låtarna på något sätt att den skulle vara snabbare, långsammare, rockigare, eller något sådant. Den är bara helt fantastisk!
-----------------------------------------------------------------
Etienne Daho - La notte la notte (1984)
En dag satt jag på Le Kontor och lyssnade lite på Spradios
Picadilly-kanal, med 80-tal musik. Så spelade dom en bra låt jag inte hört förr. Väldigt trevlig faktiskt. Det visade sig vara "Week-end a Rome" med Etienne Daho. Han hade jag ju hört talats om. Jag har sedan en herrans massa år en singel som han gjort tillsammans med engelska St.Etienne. Inte specillt bra, faktiskt. Nåja, det här kollade jag upp. Skivan fanns att köpa så jag beställde den.
Soundet på skivan är ganska tidstypsikt och stillsammt, inget som sticker ut eller så. Basgitarren får ovanligt mycket utrymme i musiken och sånt gillar jag. Man har använt både trummaskin och riktig trummis vid inspelningen. Olika på olika låtar.
Första spåret på skivan, ovan nämda "Week-end a Rome" är det bästa. En låt som ger känslan av frihet och harmoni. En låt som man blir glad av helt enkelt. Resten av skivan är också bra, den är inte alls lika ojämn kvalitetsmässigt som Pulp's, även om inget annat spår når upp till det försstas höga nivå.
Har en kompis som har den på LP 