Meshuggahs skivor är rätt olika så vad man gillar avgör vilken skiva man bör börja med.
Deras första skiva(om man bortser från vinylen Psykisk Testbild som väl gavs ut i typ 600 exemplar), Contradictions Collapse, låter enligt mig ganska mycket som Metallica på Master of Puppets-tiden, fast lite mer tekniskt och rytmiskt. Köper man den skivan så får man ju också med EP-n None som ligger på samma skiva. Den ger en försmak på hur nästa skiva låter.
Nästa är då Destroy Erase Improve där Meshuggah verkligen har hittat sin egen stil. Ännu mer rytmiska figurer och enligt många deras bästa platta.
Sedan kom Chaosphere som väl lättast kan beskrivas som Mats/Morgan-band i lite uppskruvat tempo och arrangerat med distade gitarrer. Tyvärr tycker jag att det är lite grötig mix på denna skiva som kan göra den lite svårlyssnad.
Nothing heter nästa alster som har lite lägre tempo än Chaosphere och till skillnad från tidigare plattor som spelades på 7-strängade elgitarrer nerstämda till Bb så är den här inspelad för ännu lägre nerstämning medelst 8-strängade elgitarrer med F# som lägsta ton. Den är dock inspelad på 7-strängat och det är först till nästa platta som de fått 8-strägade gitarrer som fungerar som de ska.
Efter en hel del tystnad kom singeln I som är en över 20 minuter lång låt.
Slutligen kom senaste skivan Catch 33 som är en slags konceptskiva och det är inte många riff som upprepar sig. En naturlig fortsättning av hur I låter. Värt att nämna är att trummorna är gjorda i dator för att det annars skulle ta för lång tid att spela in trummorna eftersom det är en så svår skiva att lära sig alla rytmer på.
Smakprov på hur skivorna låter finns på
Meshuggahs officiella hemsida.
Väl värt att nämna är även skivan Rare Tracks med bland annat hela Psykisk Testbild på. Sedan kan man gärna kolla upp Fredrik Thordendals soloskiva Sol Niger Within där man verkligen hör att han inspirerats av Alan Holdsworth. På den skivan spelar Morgan Ågren trummor.