Sammanträffande, jag lyssnade också på den igår, den låter grymt jävla bra!
Att man kan tycka att den är tråkig är inte konstigt, för det är en otroligt komplex skiva så man måste lyssna på helspänn hela tiden annars tappar man tråden och tycker kanske att det är just tråkigt?
Lite OT som hänger ihop med Waters:
Jag utvärderade ljudetpå min nyförvärvade Sony DVP-NS900V igår bla med hjälp av PF, Waters och Gilmour. Det var lätt att konstatera att Gilmours skivor låter väldigt mycket sämre än PF eller Waters rent ljudmässigt, Gilmour fläskar på med massor av kompression vilket gör att bruket av en hifi-spelare är nästan onödigt. Det låter ungefär samma på alla anläggningar, om möjligt låter det sämre på en bra spelare för då hör man hur illa kompressionen låter tydligare. NS900V avslöjade just detta obarmhärtigt. Det är mer drag i Gilmour med min billiga Tangent DVD och tom med min gamla JVC CD-spelare från 1990.
Men kör man Waters eller PF ändras intrycken drastiskt till NS900Vs fördel, den komplexa ljudbilden lyfts fram på ett helt annat sätt och Waters alla små ljudtekniska hyss kan avnjutas med exakt precision. Man hör precis allt som han har lagt in här och där i ljudbilden. Särskilt tydligt är detta på The Wall, jag har ju den första CD-utgåvan av den och den är mastrad med nästan fulldynamik tex måste man vrida volymen 25% högre än på andra skivor för att uppnå samma medelnivå. Dom extremt svaga ljud som finns gömda långt ner i The Wall avslöjas tydligare än jag någonsin hört tidigare med Sonyn.
Sen upptäckte jag att Sonyn har en del egenheter för sig, den låter tex "helt annorlunda" när den blivit ordentligt varm, ett fenomen som jag inte har upplevt så tydligt tidigare. Efter en viss tids inspelning vibrerar plötsligt hela ljudbilden av all gömd ambiensinformation som finns på skivorna, från kall låter den ganska torrt. Skumt. Men det verkar räcka med att ha den i standby för att den inte skall tappa orken. Det här är något jag aldrig har upplevt tidigare med någon hifi-apparat.
Sen verkar Sonyn ha en egenhet gemensamt med min gamla Technics-tuner, den lät nämligen aldrig riktigt bra kopplad till min Dual-förstärkare men blommade ut ordentligt när jag skaffade Proton. Samma sak med Sonyn, den lät basfattig genom Dual-förstärkaren som jag provade först till skillnad från den gamla JVC-spelare jag jämförde med. Men genom Proton har den helt plötsligt hur mycket tyngd i basen som helst som man kan begära. Det är något med matchningen av in/utgångar som både Technics och Sony är känsliga för. Vilken tur då att Proton tycks ha valt kompontvärden som matchar dessa båda! Det låter likadant även när Proton är avstängd och bara agerar passiv signalväxel, så det är ingen aktiv förstärkning som skiljer utan det verkar vara passiva komponenter som är väl valda i Proton och snik i Dual.
Förhoppningsvis finns det inte så många fler förstärkare som är lika dåliga som Dual i det avseendet?
För kabelnissarna kan jag avslöja att jag tog fram mina gamla hemlödda Esoteric-Audio INTER-PATH ci med RCA från Monitor PC för att använda till Sonyn, det är en tvinnad signalkabel som påminner om en hemgjord EKK för högtalare men som fanns redan på 80-talet när jag lödde dom. Jag har inte jämför med något, men dom gör ett formidabelt jobb! Jag kan definitvt använda Sonyn som CD-spelare även utan LC-Audio zapfilter-liknande moddar, vilket jag ändå har tänkt göra eftersom jag tycker att Sonys har ett nästan ultimat utseende. Jag lyssnar just nu i lurar genom min mixer, och det är ett ljud som ger mersmak, lättlyssnat och med "stampa takten" kvaliteter!
Dom tre CD-spelare jag har att lyssna på, samt datorn, låter dock alla bra fast på något olika sätt. Skillnaderna är små, och det krävs just högkvalitativa inspelningar för att upptäcka några skillnader. En sådan detalj som det är relativt lätt att separera Sonyn från dom andra mha är att om man har många röster som sjunger i stämma så kan man med Sonyn fokusera sin hörsel på valfri stämma av alla dessa och den framträder helt tydligt och fokuserat på sin rätta plats i stereobilden. Båda dom andra, dock inte ljudkortet, lider antingen av viss "Big Mouth", aningen "Ess"-ljud eller orolig stereoplacering. Ljudkortet har nog detaljupplösning på nivå med Sonyn eller högre, men låter kanske aningen mer "digitalt", Sonyn ger mycket vinylkänsla för att vara CD.
Och nu skall jag snart köpa min första SACD, så får jag höra om det är flip eller flopp? TDSOTM för 99Kr på Ginza ligger illa till för att bli inköpt.
Poängen är iaf; att dessa kvaliteter skulle jag inte kunna ha utrönt så snabbt och tydligt utan hjälp av herrar Waters, PF och Gilmour eftersom NS900V låter väldigt neutralt och allt annat än spektakulärt. Inga wow-effekter i ljudet, utan snarare långlyssningsvänligt. Gilmour bör iaf skaffa bättre ljudtekniker och försöka vara mindre radio-vänlig, för när man väl kommit på hur komprimerad hans senaste skiva är sitter man bara och blir irriterad på det hela tiden
av Jensevik » 2003-10-29 20:53 
Långtråkig?
Sedan har albumet en dynamik och balans som är helt makalös... Självaste Bob Katz gillar den skarpt...
Får ta ner den för att göra en utvärdering 