Håller med Morgan i väldigt hög grad, även om jag inte håller Pavarotti som en av de bästa ens om man ser uteslutande på hans storhetstid för länge sedan.
Favoriter i klassen "bäst av de bästa" är Gilli och Caruso. Men det var ju för mycket länge sedan i båda fallen...
Om man tittar på lite modernare gubbar (fast ändå halvgamla) så måste jag hålla BÅDA tenorkollegorna Carreras och Domingo högre än Pavarotti (Carreras hade en intressant karaktärsförändring i samband med sjukdomen för övrigt. Bra både före och efter - men på rätt så olika sätt).
Som bäst genom tiderna håller jag dock Gilli! Han var för övrigt en utmärkt "vanlig sångare" dessutom.
Vh, iö
- - - - -
PS. Tycker för övrigt att det är trist att följa "utvecklingen" av tenorers tonbildning genom 1900-talet. Det är som om varje generation tenorer försökt att ta fasta på och utveckla det sämsta från varje tidigare generation.
Alltför många av dagens tenorer låter som en parodi av "hur en tenor sjunger", och utan att reflektera över det själv.
Tror eventuellt att det skulle vara för om de dels fick veta att det faktiskt finns flera ideal än bara ett (just det är är "mode just nu"), och att de dessutom fick chansen att specialstudera hur de själva låter, genom att lyssna på inspeningar av sig själva, och jämföra med andra från hela den tiden som man kunna spela in musik. Koncentrerad kritiskt jämförande lyssing på det alltså.
Kanske är det ett av den moderna tenortonbildningens största tillkortakommande - att man som lyssnare måste "lyssna in sig" en längre tid för att höra igenom det parodiska / kunna glömma bort hur illa de tonbildar.
Det blir en sorts moment 22. Man måste vänja sig vid det för att inte höra hur onaturlig tonbildningen är, och det måste man göra INNAN kan står ut med att lyssna på operatenorer! Innan man står ut med det, så är oddsen dåliga att man står ut med att lyssna in sig. Man uppfattar det ju bara som tramsigt och parodiskt (vilket man möjligen med viss rätt kan säga att det är).
Knepet är att lyssna på gamla inspelningar dock, främst från före 1940. Då var det vanligare att man sjöng på ett mera tillgängligt och enligt min uppfattning bättre sätt.
PPS. Det som gör den moderna tonbildningen till mest underlig är att ljudtrycket aldrig har varit mindre viktigt på operascenerna än det är idag (en lite svagare med vackrare röst kan faktiskt få hjälp idag, vilket var omöjligt för 100 år sedan#). Ändå har tonbildningsidealen ständigt förskjutits mot allt mera ljudtrycksorienterade tekniker.
#Då gick svagsång bara att lösa genom att orkestern fick anpassa sig och spela lite svagare - vilket för övrigt var en mycket bra idé! Det är ju något som orkesterna måste lära sig ändå för att passa olika lokaler.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
av Morgan » 2006-10-13 22:30 
