Berätta Phloam - ser du dig som musikexpert?
Om du gör det, snälla ställ saker tillrätta och redogör för hur det är, så alla de som tycker något annat får veta hur fel de har.
Om du inte gör det - är du då bara expert på att recensera andras expertskap?
Min uppfattning är nog den att det finns många sorters musikexperter. Vissa är i sanning kunniga om musik, och då inte bara har en massa kalenderbitarkunskap om musik genom tiderna, utan även i detalj vet vad som kännetecknar olika musiks konstruktioner. Andra har helt enkelt hört väldigt mycket musik, och tycker saker om den.
Frågan är om det inte är så enkelt som att de enda jag utan att tveka vill underkänna som "experter på musik", är de som ironierar över andras åsikter och kunskaper.
Min uppfattning är att musik (såsom vi talar om det här*) är en subjektiv fråga, och ALLA starka åsikter är älkomna och intressanta. De som inte förstår att man i subjektiva frågor kan få se människor vara på kontrakurs mot varandra, utan att någon av dem behöver ha fel (det betyder ju bara att de inte är åsiktsöverens, vilket de ju inte alls behöver vara heller) förstår inte heller vad musik är för något, och gör bara bort sig.
CODY skrev:hej IÖ,
Halloj!
CODY skrev:Jag ville inte var dryg, men frågan om ens egen ålder och musikens ålder, är väldigt intressant.
Ja, visst är den.
Min erfarenhet är att de flesta människor har en god förmåga att förstå och bedöma (fast alltid subjektivt förstås, det är ju det enda som står till buds för saker som till sin natur ÄR subjektiva, som musik) musik från alla tider UTOM just de då de var 11 - 23 (kanske man rent av kan dra ut det till 9 - 25, om åren får symbolisera "ointressegränserna").
Och härmed uppmanar jag alla att fundera särskilt noga på det år de de var 14 år gammal (som brukar vara ett mycket speciellt år med avseende på hur man tar till sig musik). Fundera på den musik som spelades då - var den inte suveränt bra?
Den som väntat sig att jag skulle skriva 17 tror nog att människor är linjärare än vad jag har märkt att de är. De flesta upplever därefter att musiken i varje fall fram till att de fyller 20 håller hög klass, men retrospektivt blir ändå året då de var 14 något speciellt...
CODY skrev:Jag lyssnade t ex på metallicas första i går på vinyl och allt, och gjorde en intern not om att den kändes ny. Jag tror att jag mindes mina egan känslor då jag köpte den (dyrt) som 17-åring. Ingen 17-åring skulle tycka att den är "fräsch" idag.
Precis, exakt!
CODY skrev:kan väl också säga att jag tröttnade på ny musik ungefär året 1993, för att börja köpa äldre musik. Detta var för att jag ansåg att mina dåvarande husgudar hade tappat kreativ fart.
Det gör de flesta i ungefär den åldern.
CODY skrev:Se så olika det kan vara.
Olika? Tvärtom - lika.
Inte i tiden, men i ålder.
CODY skrev:Men jag är fortfarande intresserad av att vet vilka tumregler som användes på det musikaliska åttiotalet (jag accepterar din periodisering).
Det enklaste sättet att beskriva dem var att två genrer dominerade FULLSTÄNDIGT (mycket mer än under några andra tider, möjligen undantaget 50-talet), nämligen synth och hårdrock. Andra mera specifika regler som sällan bröts var väl att repetition blev ett viktigt element, och få låtar utvecklades nämnvärt under de minuter de pågick. Snarare låt de väldigt lika från början till slut med dominerande variabel om man befann sig i versen eller i refrängen. En annan märklighet var att låtskrivare inte tyckte om att skriva slut på låterna, utan toningen blev legio (självklart finns det hur många undantag som helst, men toningen var ändå en absurd vanlghet). I övrigt är det väl bara att titta på saker som instrumentering, eller varför inte ta frisyrerna...
Få tidsperioder har varit mera likriktade.
CODY skrev:Obs, inget trolleri utan en ärlig fråga...
Absolut. Jag trodde inget annat. Hoppas svaret är okej. Man kan ju analysera sådana här saker till förbannelse, men jag försökte hålla svaret rimligt kort.
Och jag hoppas att ingen kommer att försöka bemöta det med "exempel på motsatsen". Sådana är ju inga motargument eftersom jag inte påstått att det inte finns undantag. Det gör det ju alltid, och ofantligt många flera dessutom, än vad som behövs för att kunna rabbla en massa exempel. Så det hoppas jag att vi slipper se.
Det jag skriver om, är ju bara om de tendenser som syntes när det musikaliska 80-talet varade. Jag påstår inte att det inte fanns bra musik bland det som hördes mest och var mest kommersiellt - bara att den blev ovanligare, och att skillnaden mot 70-talet då även listmusiken var progressiv, var
mycket stor.
På sätt och vis är det mest intressant att titta på saken genom att följa artister som var verksamma över flera decennium - t ex sådana som David Bowie.
Vh, iö
- - - - -
*Därmed inte sagt att inte musik kan ha en massa synnerligen objektiva egenskaper (musikteori med harmonilära, arrangemang...), men det sorterar ju liksom under andra ämnen som vi inte i större grad diskuterat här.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
