Det sägs ju att numer är alla med dator recensenter. Så här kommer en!
Jag såg fredspriskonserten i teve i går kväll, från Oslo, fast inte hela.
En eloge till de båda konferenciererna! Mycket proffsiga! Scarlett är nästan lika vacker och nästan lika smart som min fru, så henne skulle jag gärna krama, såsom fredspristagaren fick göra. Jag unnar honom priset, men inte att krama Scarlett!
Det började med ett orgelstycke, parodiskt pompöst, framfört av en lika parodiskt pompös organist i flätad hästsvans. Jämfört med vad jag hört spelas av t ex Mattias Wager i Hedvig Eleonora härintill var det inte mycket att hurra för.
Robyn gjorde bra ifrån sig, särskilt i den andra låten då man slapp höra de otroligt såsiga stråkarrangemangen. Hon är duktig, men varför var hon klädd som en tallkotte?
Sen kom några trista artister med trista poplåtar, alldeles för långa och intetsägande, och beledsagade av samma såsiga stråkar. Flagrant missbruk av en antagligen duktig symfoniorkester.
En sångare i countrygenren bröt av positivt mot eländet. Han hade en skicklig banjoist och själv en bra röst.
En norsk ung piano- och gitarrspelande flicka sjöng fint men svagt och inte så spännande. Men hon hade söta ögon.
Il Divo, förfärligt! Överdrivet vibrato och luddiga röster, say no more. Men tenoren (en av dem) hade lite bett i rösten ändå, eller timbre kanske man kan säga. I övrigt bedrövligt. Smörsång säljer tydligen massor av skivor.
Fela Kutis son, vad han nu heter. Suveränt! Skitbra! Vilket blås! Vilken rytmsektion! Vilka körtjejer! Hur tight var det inte! Vilken skön gorilladans han utförde! Och sjunga kan han, och kontrollera sitt band. Dom hade kul det syntes, eller också är de så proffsiga att det alltid ser kul ut.
Ahtisaari sades gilla klassisk musik och hade valt en finsk violinist. Hon var duktig men stycket hon spelade, med samma såsiga beledsagande stråkar, var inte kul.
Har jag glömt något? Säkert! Men jag gjorde annat emellanåt och såg inte allt till slutet. Min vackra och smarta hustru somnade i soffan bredvid mig under konserten.
Jag kan väl avsluta med att recensera fredspristagaren. Han lider inte av falsk blygsamhet i alla fall. Scarlett skämtade lite med honom och då drog han nästan på munnen. Annars är han som en karelsk tallstubbe. Han medlingsmetod, mycket effektiv, lärde han sig nog hemmavid. "Nu satana perkele poika slåss vi inte mer utan går i bastun och suuper och berättar om våra eländiga liv och gråter ut i varandras svettiga armar och sen är vi oskiljaktiga resten av livet".
