Musik- och textanalys!

[phloam]

Jag tycker det vore skoj att gå lite på djupet kring varför man gillar viss musik - vad är det som gör den bra egentligen?

Fritt fram för allt från odefinierbara känslor till det mest kvasiintellektuella svammel eller professionellt dissekerande som tänkas kan. Inte för jäkla seriöst bara

Jag fick idén tack vare nedanstående inlägg i "Bästa gruppen på R"-tråden:

Hmm, jag har faktiskt aldrig hört Rammstein någon gång , så jag var ju tvungen att gå in på youtube och flukta in lite.

Då jag började på en låt så var det svårt att inte lyssna till låtens slut. Det är numera sällsynt. Oerhört fängslande musik. Spännande komponerad med extremt tydliga budskap. Välspelat och mycket professionellt i sin helhet. Mycket hög konstnärlighet. Rolig ny bekantskap

Hade tänkt att rösta på Stones men Rammstein tycker jag är bättre. Det är som en ny mer progressiv och nutida Kraftwerk.

Rammstein får det bli

Lämpligt vore kanske att man utgår från en viss specifik låt (grupp) och ser var man hamnar. Eller kanske en nån textrad som man alltid undrat vad som menas med.

Ok, vem vill ta chansen att börja med en favoritlåt? Go git!!!

Edit: + exempel, samt att jag skulle vilja tillägga att Rammstein på ett positivt sätt kanske kan kallas för teatrala i sitt uttryck? Nästan lite opera, inte bara i sången kanske? Eller inte. Frågan är kanske om Rammsteins liveframträdanden hade passat på operan eller inte

[PerStromgren]

Jag gillar välproducerat! Så till den milda grad att mina kompisar tycker att det blir tråkigt. Goda exempel är Steely Dan och Quincy Jones popproduktioner. Jag vet inte varför jag gillar det, men hantverket kanske imponerar på mig? Och så några skvättar jazzharmonier så att det inte blir slätstruket. Donald Fagen (halva SD) "Walk Between Raindrops" är ett utmärkt exempel.

[phloam]

Per, skulle du hålla med om att "välproducerat" kanske passar just jazzens uttryck? Eller kanske Quincy Jones (det lilla jag vet) har ett sound i produktionen som passar just dennes musik?

Och vad är det då i denna musik som kräver denna typ av produktion..?

[Svante]

Jag har svårt att hitta en enda gemensam nämnare i musik som jag gillar. Spelglädje är nog en, när man fattar att den som spelar har verkligt roligt och musiken liksom bara flödar. Här finns nog mitt folkmusikintresse. Rörelse är nog en annan, när rytmen i musiken stimulerar ett rörelsemönster, som swingfaktorn i en del jazz.

Artister som försöker vara någon annan går bort. Det där "se på mig vad bra jag är, eller hur?(fast jag tycker inte det själv egentligen)" får mig att tycka att artisten borde välja en annan bana.

Genomproducerad broilermusik likaså. Sån där en kompositör skriver dussinlåtar som spelas av studiomusiker och någon ung förmåga får vara den som syns för att han/hon ser snygg ut, men som behöver en massa autotune för att låta anständigt.

Och trots det gillar jag både Rammstein och Infected. Jag tror det är för att de har något eget, som de har kommit på själva. Det är åtminstone mitt intryck.

[PerStromgren]

Per, skulle du hålla med om att "välproducerat" kanske passar just jazzens uttryck? Eller kanske Quincy Jones (det lilla jag vet) har ett sound i produktionen som passar just dennes musik?

Nej, jag tror inte alls att detta med välproducerad muski bäst passar jazz, kanske nästan tvärtom: just jazz ska improviseras och då kan man inte planera som kan annars. Quincy Jones har ett speciellt öra för att göra (i mina öron smakkfulla) saker, som jag gillar. Jag har svårt att komma djupare, jag vet inte vad det är som triggar mitt gillande.

[verdad]

Det här är svårt, alltså att sätta fingret på exakt varför man tycker en låt /musik är bra.
Såg i peters text att han skrev bl.a "rolig ny bekantskap".

En del gånger kan jag också tycka att något är väldigt bra just p.ga att det är nytt (alltså något som är nytt för mig). Kanske är det så att har man lyssnat väldigt mycket på något kan det kännas skönt med något nytt (fräscht). Ex: Har lyssnat en hel del på hårdrock och speciellt då hårdrocken som kom från tidigt 70- tal och framåt. På åttiotalet kom Yngve Malmsten och får man väl säga "skapade något nytt" inom hårdrocken.
För mig var detta något alldeles enastående revolutionerande, och makalöst bra, denna neoklassiska hårdrock. Jag tilltalades väldigt mycket av det. Efter ett tag dock så blev det lite enahanda och tråkigt.
Hade man hört en "Yngwielåt" hade man hört dem alla.
Detta kan säkert vara en förklaring.

Något annat jag funderat på är dock "gåshud". Varför kommer inte den på all musik? Därför att det skall till något extra för att det ska slå an på ens känslor. EX: Jag är väl inte speciellt jättefan av Carola (Häggkvist), vilket ju säkert stämmer rätt så bra med en del andra här på forat, men...
när jag första gången hörde hennes låt "När löven faller" var jag helt såld!
Kan ej förklara vad det är som gör att jag tycker denna låt är så oerhört bra, och jag får gåshud varje gång jag hör den. Är det harmonierna? (ja, jag tror att det är en del upplevelsen, oerhört vackra harmonier) Är det texten? Rösten? eller totalupplevelsen? Jag vet ej riktigt vad det beror på.

Jag kan lyssna på väldigt mycket olika musik, och kan uppskatta det, även om jag föredrar viss musik mer än annat.

Men om en låt är en gåshudslåt så hör man det direkt. Det kan naturligtvis bero på vilket "mood" man är i, men gåshudslåtarna för mig, dom sitter där direkt, det är inget som växer sig fram, i alla fall inte på mig. Dom bara är!
Nu har jag ju spelat en del själv och kan ibland uppskatta när det är tight, när det svänger o.s.v, alltså uppskatta även briljansen i den bländande tekniken t.e.x.
Men som sagt jag kan inte förklara alltid vad det är som gör att man tycker om/fastnar för viss låt/musik.

phloam: Mycket intressant tråd du skapat, ska bli väldigt spännande att läsa fortsättningen.

[Magnuz]

Jag har svårt att hitta en enda gemensam nämnare i musik som jag gillar.

Samma här. Min musiksmak är mycket bred om man ser till antalet genrer jag gillar men däremot är den ganska specifik på artistnivå och för den delen skiv- och låtnivå. Att identifiera enskilda element i musiken som jag gillar är inte så lätt men jag tycker om när det känns äkta och uppriktigt snarare än polerat och professionellt.

[Svante]

Något annat jag funderat på är dock "gåshud". Varför kommer inte den på all musik? Därför att det skall till något extra för att det ska slå an på ens känslor. EX: Jag är väl inte speciellt jättefan av Carola (Häggkvist), vilket ju säkert stämmer rätt så bra med en del andra här på forat, men...
när jag första gången hörde hennes låt "När löven faller" var jag helt såld!

Jag förstår precis vad du menar, men med andra artister. Carolalåten är precis lika nollställd som andra Carolalåtar för mig. Lustigt.

[phloam]

Intressant att se de olika begrepp (rätt många!) som kan användas för att beskriva musikupplevelsen.

Som verdad var inne på, så kan ju en uppsättning rätt osannolika element skapa en helhet som funkar enormt bra. Eller så funkar det inte alls för en del, kanske för att de värderar ingående delar på annat sätt.

En viktig sak jag kanske slarvade med i förstaposten är skillnaden mellan vad som är "bra" respektive vad man "gillar". Två olika saker men ändå nära relaterade - vi kan använda samma begrepp för att beskriva båda saker.


Ta exempelvis en låt som är så där odiskutabelt "bra". Jag tänker på den här, The Model, Kraftwerk, som de flesta nog har hört Vad gör den så bra? Den uppfyller en rad kriterier som nämnts - nyskapande, egensinne, helhet... Här hör man hur ett antal förhållandevis enkla delar vävs samman i en klockren komposition.

För mig är detta ett exempel på nära nog "perfekt" musik. Varje del är så precist utformad för att få fram helheten, allt från den torra trummaskinen till den avmätta sången


Något jag skulle tycka vore kul är om nån hade exempel på låtar som är mer tveksamma, som man inte riktigt vet vad man ska tycka om. Är det bra eller dåligt? Carola kanske

Eller kanske nån låt vars betydelse är svårtolkad, eller nån text som är tvetydig - vad fan menar som egentligen, typ.

[wendel]

Lite flummigt kanske, men...

Musik jag verkligen gillar är för mig som god konst (så som jag ser på god konst åtminstone). Det räcker inte med hantverksskicklighet, men den kräver å andra sidan det. Den skall vara stämningsfull och den skall vara tidlös. Det måste finnas ett djup i den, på så sätt att man kan utforska och upptäcka nyanser som man inte hör vid första tillfället. Den skall bjuda lite motstånd i början, så att man behöver vänja sinnet vid den (det får inte vara för enkelt). Jag skall kunna känna att detta är något jag kommer att tycka mycket om även efter 10 eller 20 år.

Men för mig gäller också:

* Musik som fastnar direkt håller inte i längden.
* För mycket upprepningar tröttnar jag på. Ett 4-takters tema som upprepas i 3 minuter är jag trött på innan låten är slut.
* För mycket klicheer eller stulna teman är talanglöst.

Sen gillar jag att lyssna på hela album. Jag ser det lite som att läsa en roman, man läser inte bara ett visst kapitel och byter till ett kapitel i en annan bok. Alla låtar på skivan måste vara tillräckligt bra, inte bara vissa.

Musik som inte passar in på beskrivningen ovan, kan fungera väldigt bra som bakgrundsmusik dock (dvs när man inte lyssnar aktivt).

[phloam]

Artister som försöker vara någon annan går bort. Det där "se på mig vad bra jag är, eller hur?(fast jag tycker inte det själv egentligen)" får mig att tycka att artisten borde välja en annan bana.

Förstår precis hur du menar Det kan faktiskt vara ett rätt bra sållningskriterie för att hittta genuint bra musik; märker man att artisten i fråga mest sysslar med att försöka få sig själv att framstå som cool så kan det vara en indikation på att bestående kvalitet saknas

Bra musiker drivs av nåt annat, nåt mycket djupare som bara måste ut.

[Svante]

* Musik som fastnar direkt håller inte i längden.

Instämmer!

* För mycket upprepningar tröttnar jag på. Ett 4-takters tema som upprepas i 3 minuter är jag trött på innan låten är slut.

Både och skulle jag vilja säga. Det finns såna där det införs variationer varje gång som blir rätt bra. Infected gör lite så. Ravels Bolero är ett annat exempel.

* För mycket klicheer eller stulna teman är talanglöst.

Urk ja.

Sen gillar jag att lyssna på hela album. Jag ser det lite som att läsa en roman, man läser inte bara ett visst kapitel och byter till ett kapitel i en annan bok. Alla låtar på skivan måste vara tillräckligt bra, inte bara vissa.

Mm, skivan kan vara ett verk i sig, håller med.

En lustig sak som jag har kommit på mig själv med att göra sedan jag fick Spotify är att ta en låt och spela alla olika artister som sjunger den efter varandra. Sist var det Ave Maria, innan dess Balladen om briggen Blue Bird (lyssna på hur olika de sjunger om "sviktade stumpar" som Taube tydligen skrev i originalet...)

[Jansson]

Phloam.
Det här är ett väldigt intressant ämne.
Men stort.

Riktigt bra musik anser jag har förmågan att spontant och originellt ge uttryck för känsla och tanke.
Den är, anser jag, tidlös men har ingen given stil eller form.
Kvaliteten finns i innehållet.

En annan tråd (
) har gett oss massvis av exempel på just detta.

Personligen finns ingen stil som jag föredrar framför andra.
Det är, se ovan, detta som avgör för mig.

mvh G[/i]

[CODY]

phloam!

Spännande tråd. Spontant vill jag säga lite i polemik med Svante och wendel att det finns musik som både fastnar på en gång OCH håller i längden. Det är em ovanligt och det kan gå år mellan tillfällena. För egen del rör det sig om kanske tio musikstycken, vilka också är de bästa.

Ex
- Rock `n Roll High School med Ramones
- Cordoba med Cale/Eno

MVH/Cody

[Svante]

Spännande tråd. Spontant vill jag säga lite i polemik med Svante och wendel att det finns musik som både fastnar på en gång OCH håller i längden.

Ja, jo. Jag sitter just och lyssnar på ABBA, och det måste man väl säga hör till det. Och en del annat som B&B har gjort.

Taube har gjort lite sånt också.

[phloam]

Riktigt bra musik anser jag har förmågan att spontant och originellt ge uttryck för känsla och tanke.
Den är, anser jag, tidlös men har ingen given stil eller form.
Kvaliteten finns i innehållet.

Håller med och tillägger; att en bra musiker hittar just den form, det ljud osv som passar budskapet allra bäst. Budskapet, innehållet, är som sagt viktigt för kvaliteten - den som inte har något intressant att säga har inget att fokusera på.

Därför har jag själv lite svårt för t.ex. frijazz, jag har svårt att se/relatera till det budskap man vill förmedla. Det blir för mycket ekvilibrism och för lite nerv. Men jag kan iofs förstå dem som gillar det, ändå. Jag kanske har skrämts av dålig frijazz nån gång

[verdad]

phloam skrev:

Därför har jag själv lite svårt för t.ex. frijazz, jag har svårt att se/relatera till det budskap man vill förmedla. Det blir för mycket ekvilibrism och för lite nerv.

När du skriver frijazz menar du då fusion eller något sådant?

Fri jazz är det väl nästan alltid när de solar i låtarna.
Det finns mycket fusion som ändå har ett tema och återkommande verser o.s.v. om det är det du menar att det inte skulle finnas någon struktur i musiken alls. Klart vissa meditativa jazzplattor kan vara så, men långt ifrån all fusion.

[Svante]

Jag tror det är så här: Musiken måste passa lyssnaren. Man måste förstå och höra strukturen i musiken, gör man inte det så blir den intetsägande. Samtidigt får man inte kunna förutsäga allt, för då blir det tråkigt. Musiken måste alltså ligga på ens egen nivå så att man blir stimulerad av avvikelserna från det förväntade.

[PerStromgren]

phloam skrev:

Därför har jag själv lite svårt för t.ex. frijazz, jag har svårt att se/relatera till det budskap man vill förmedla. Det blir för mycket ekvilibrism och för lite nerv.

När du skriver frijazz menar du då fusion eller något sådant?

Fri jazz är det väl nästan alltid när de solar i låtarna.

Jag kan inte veta vad phloam menar, man jag skulle gissa att det han avser är free form jazz, vilket inte alls är fusion. Fusion är nog oftast mer tillvänt och har oftare en stadig rytm med markerade insatser i slagverket, medan free form saknar detta är och just fritt i formen.

Men jag ska inte lägga orden i tangentbordet åt phloam.

[phloam]

Som ni märker så kan jag jazz dåligt men jag tror det rör sig om "free form". Sån där jazz där ofta extremt skickliga musiker tar varje tillfälle att visa vad de kan. Så musik skulle jag nog mest kunna tänka mig att njuta av live i nån källare med tillbehör för nöjes skull, inte på promenaden. "Set and setting" är ju inte oviktigt för musikupplevelsen

I sådan musik är kanske just själva formen och framförandet viktigare än budskapet, och det är bara att acceptera. Men om musiken är ett språk som används för att framföra ett budskap, då kanske free form kan liknas vid någon slags, um, avancerad poesi?

Å andra sidan så har man då musik med extremt starkt och tydligt budskap som ex.vis punken, det funkar ju det med på sitt sätt.

[wendel]

Jag tror det är så här: Musiken måste passa lyssnaren. Man måste förstå och höra strukturen i musiken, gör man inte det så blir den intetsägande. Samtidigt får man inte kunna förutsäga allt, för då blir det tråkigt. Musiken måste alltså ligga på ens egen nivå så att man blir stimulerad av avvikelserna från det förväntade.

Det var bra uttryckt. Har man sen ett musikintresse (och ett öppet sinne för musik) så vill man utveckla detta och väljer att söka musik längre ifrån sin egen nivå än vad den ointresserade gör. Sen skolas man visserligen också som barn av omgivningens musikintresse och får sitt utgångsläge där.

De som gillar tex jazz är enligt min bild som regel alltid musikintresserade.

Ålder påverkar antagligen också. Man har tex lite svårare att se sig själv som ung och arg efter 40 (egen erfarenhet):wink:

[Alexi]

Jag lyssnar nästan bara just nu på lugn musik, med vad jag upplever som äkta känsla. Lyssnar nästan aldrig på texterna, utan rösten fungerar som ett instrument som ska leda resten av musiken för mig

[Jansson]

Ämnet för tråden är musik och textanalys.
Vad är det då som gör att jag föredrar viss musik framför annan.
Bra fråga.

Är det långsökt att jämföra preferenser med mat? Kanske, kanske inte.

En av mina favoriträtter är Kalvlever Anglais. Föga förvånande är nog att flertalet av er inte alls uppskattar den maträtten eller tycker tom att det smakar illa.
Andra älskar surströmming. Jag kan inte trots flertalet försök tycka att det ens är i närheten av ätligt.

Så vilka smaklökar sitter i "öronen". Vilka preferenser avgör vad som smakar bra, illa eller smaklöst?

Lyssnaren smak avgör så klart.

Men tom potatismos kan ju tillagas med mer eller mindre välsmakande slutresultat.
(Av döma av den stora andelen av svenska folkets intresse och entusiasm för melodifestivalen föredrar nog många pulvermos)

En viktig ingrediens för mig är texter/lyrik.
Den måste innehålla kvaliteter som väcker nyfikenhet, reflektion och eftertanke.

Här är några exempel, tycker jag, på riktigt bra textmakare.

http://www.youtube.com/watch?v=d9EhPunI6xg

http://www.youtube.com/watch?v=8w8NgvDf4aM

http://www.youtube.com/watch?v=v2l-L3RY6rc

http://www.youtube.com/watch?v=zQFuNHCMF2Y

http://www.youtube.com/watch?v=bmz8-gCeOb0

http://www.youtube.com/watch?v=qaXpREI_CqU

Som synes är den musikaliska stilen ganska olika.

Jag är rätt allergisk mot "hjärta och smärta", "boy meets girl", plattityder, stora gester utan innehåll, nonsens etc.

Det betyder inte att jag inte uppskattar och lyssnar på rent instrumental musik men jag har mycket mindre andel av det.

Så i mitt "recept" bör finnas bra texter och lyrik.

mvh G

[PerStromgren]

Jag vet inte vad det är som triggar mig, men för mig är kopplingen av en trygg rock-beat kopplad med mer eller mindre improviserade jazzharmonier ovanpå något som blir väldigt känslosamt.

Ett typiskt exempel är detta klipp, där solona går genom blåsensemblen i tur och ordning (i mitten av låten) på jazzvis och gittarrsolisterna puttrar genom nästan hela låten, medan kompet ligger stadigt under hela låten och kören ligger på topp. Det enda jag inte gillar på klippet är trummisen som inte riktigt når upp till de bästa SD brukar använda.

Steely Dan live med låten Godwhacker.