Jag hade aldrig gillat jazz. Kanske var det något med snobbismen- äldre män med ett visst sociolekt; sannolikt den lyssnargrupp som bredast omfamnar musikteori. Eller det att allt lät likadant. Freud skulle härleda det ur min uppväxt, men en pappa som skämtade om Nils Landgren. Fast Miles Davis lärde jag mig tycka om. Round Midnight lät inte jazz. Var liksom inte trallig. En samlingsskiva med den som enda försonande undantag var allt som var jazz för mig, en lång tid...
Sen kom det sig som så, att jag träffade en riktig spisare. Billigare sortens jeans till en dovt mönstrad skjorta. Machesterkavaj. Woody Allens glasögon. Trivselvikt. Han jobbade t.o.m. som psykolog. Det är väldigt jazz. Vi kom såklart in på musik, och han körde igång. Weather Report, Chick Corea och Herbie Hancock hade jag hört talas om. Men när han påbörjade utläggningar om George Dukes solokarriär var jag borta. För att hänga med i samtalet sa jag "jag gillar Miles Davis.". Det gjorde han också. Men inte 70- tals Miles. För (citat) "det var inte jazz.". Här hände något. Under hela vårt dittillsvarande samtal hade spisaren varit väldigt glad. Så kom vi in på detta, och plötsligt blev han allvarlig, talade med bas i rösten och hade ofokuserad blick. "Den där Bitches Brew är inte ens musik.". Detta lät för mig onekligen spännande.
Miles Davis - Pharaoh's dance part 1
Nu var inte ens Bitches Brew (1968) från 70- talet. Men när jag senare lyssnat igenom hela denna epok av Miles karriär, som börjar med Bitches Brew och slutar med Pangea, förstår jag vad spisaren menar.
