Och nu är jag hemma igen. Jo, det var en intressant konsert, ömsom vin ömsom vatten.
Fritz Hausers (han ser ut att heta Fritz också

) solo var brilliant, jisses vilka ljud han fick ur "trummorna". Men samtidigt lite irriterande, för ingenting återkom. Först lite skrammel här, sedan lite petande där, och så slutligen lite rassel-rassel någon annan stans. Det känns mer som någon som går en upptäcksfärd bland en massa möjligheter till ljud snarare än att det är ett musikstycke.
Nästa stycke var en godnattsaga (Double exposition), långsamt, sövande men trevliga klanger.
Fritz tillsammans med Kroumata i Improvisations var en skrattframkallande session med inslag av gnisslande hjul på en rullvagn etc. Kul och fyndigt.
Men som Slarten skrev, She came, she went av Morgan Ågren var klart bäst. Det märks att stycket var skrivet av någon som gör "riktig musik" om uttrycket tillåts. Även om nu Mats och Morgan inte är speciellt lättillgänglig musik.
Generell invändning är att ingenting i denna konstmusikform är repetativ (ja, förutom Morgans stycke). Dvs det finns inget tema, ingen återkommande "melodi". Ja ingen melodi alls för den delen... Det blir lite som Fritz´s solostycke, först bankar vi lite här, sedan lite där å så avslutar vi med dunk-dunk därborta.....
Men grabbar (och flickor?), vilket ljud! Helt underbart. Varm och fyllig klang som spred sig i lokalen. Man riktigt kände närvaron i instrumenten, det kan man kalla kropp! Fast sanningsivrarna tycker väl som vanligt att det bara handlar om distorsion förstås
/ B