IngOehman skrev:Kul!
Men Ingvar heter jag.
Ursäkta, men det visste jag faktiskt. Jag är lite som Murphys Law ibland...
PerStromgren skrev:Varför måste det låta så skitigt även om inspelningen av den här musiken?
Att musiken i sig själv luktar vägdamm och olja må va hänt, men ljudet?
Ge mig samma musik, inspelad utan garage, klent lajvsound och taskig
bandbredd, så jag kan lyssna utan att få skavsår i örona! Det kanske är
så att inget efter '46 är värt att lyssna på?
Om vi försöker svara på varför det låter skitigt istället? Är garaget skitigt?
Jag tvivlar på att lantbrukaren som spelar musik på sin lediga tid och aldrig
satt sin fot i en inspelningsstudio kommer att leverera en lika närvarande
prestation som den som spelas in med en anspråkslös bärbar bandspelare,
sin egna gitarr i handen och i en miljö där han/hon känner sig trygg.
Lägg till det att många inspelningar börjar närma sig hundraårsstrecket
och är av natuliga skäl mer eller mindre välbevarade.
Det här kanske låter märkligt men ur mitt perspektiv är inspelningskvallitén
underordnad musiken.
Jag är ingen musiker men för mig kan det vara väldigt intimt att lyssna på
musik jag tycket särskilt mycket om, helst lyssnar jag ensam i sådana fall,
så jag kan ju bara försöka föreställa mig hur det skulle vara att spela den
musiken jag känner så mycket för. Troligtvis ännu mer personligt. Som
lyssnare är det nog lätt att glömma bort att musik kanske inte i första
hand framförs för oss att njuta av utan har andra ändamål. Om någon
lyckas fånga den oanande uppriktigheten på ett halvtaskigt band så spelar
det liksom inte längre så stor roll. Visst skulle nog en tjusigt inspelad session
framkalla tio gånger fler rysningar, men frågan är om den skulle existera.
Vad hände 1946?
Ska hålla utkik efter Alan Lomax inspelningar! Vilken karaktär han verkade
vara...