Oförstörd svensk musik (på CD)?

[nian]

Hur står det till med de svenska utgivningarna?

Snart släpps Yes - Close to the edge, remixad och remastrad inklusive en rak överföring av orginalmixen i högupplöst på CD/BD. Dessa utgåvor som Steven Wilson är inblandad i brukar få bra recensioner på nätet.

Detta fick mig att tänka på att det inte finns någon motsvarighet på svenska marknaden. De återutgivningar av svenska artister från 70-talet som jag har hört är alla grovt dynamikstympade. T.ex MNW släpper en hel del CD och boxar, men det låter ganska illa. Inget som jag skulle betala för.

I USA finns skivbolag såsom Mofi och Audio Fidelity så det är enklare att få tag i utländsk musik som låter bra. Dessutom så börjar snart Universal Music att släppa "okomprimerad" musik på BD (jag hoppas att de tar chansen och gör något bra av det).

Är den svenska musikskatten förlorad? Eller kommer det att ske en förändring snart? Vad tror ni?

[PekkaJohansson]

Jag aktar mig med enstaka undantag för skivor som är märkta med på nätet omsvärmade masteringtekniker eller så kallade audiofilbolag. Det är inte sällan en signal om att teknikern eller bolaget har haft en önskan att sätta en egen ljudmässig signatur på produkten.

Audio Fidelity är Steve Hoffman som genom att koppla in rörelektronik i ett eller flera steg söker ett eget sound. Rhino använder diskanthöjning som imponatoreffekt. MoFi var rimligt bra på 80-talet men verkar efter återuppståndelsen ha hamnat i processeringsträsket. Steven Wilson gjorde väl en nyutgåva av Jethro Tulls "Aqualung" som inte var något att hänga i julgranen?

Den ljudkvalitetsmedvetne skivkonsumenten bör avstå från att köpa ständigt utkommande nyutgåvor av äldre rock och pop tills skivbolagen presenterar raka överföringar av originalproduktionsmastern utan dynamisk komprimering, omotiverade tonkurvejusteringar och inkoppling av diverse spexiga effekter. Helst bör förstås överföringen till cd eller annat konsumentformat ske genom en minimalt färgande apparatkedja.

Svensk skivindustri är tyvärr inte bättre än annan. Det innebär att det mesta som har getts ut efter 1990 inte kan rekommenderas från ett ljudkvalitetsperspektiv. Det är i vissa fall också klokt att undvika en del som gjordes före 1990.

Bra och väl överförd svensk musik på cd är bland annat Sonets Spotlight-serie, WEA:s utgivning av Metronomekatalogen från 1990-1994 samt en del på Mistlur och MNW utgivet före 1990.

Jag har inte sett något tecken på att masteringhysterin är på väg att avta i Sverige - snarare tvärtom.

Strängt men rättvist, sa han som förbjöd katten att bada.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Laila]

Måste tyvärrer hålla med dig Pekka . . . typ

[Objektivisten]

Måste tyvärrer hålla med dig Pekka . . . typ

OT: Fodertorn för älg.

[PickePock]

Jag aktar mig med enstaka undantag för skivor som är märkta med på nätet omsvärmade masteringtekniker eller så kallade audiofilbolag. Det är inte sällan en signal om att teknikern eller bolaget har haft en önskan att sätta en egen ljudmässig signatur på produkten.

Audio Fidelity är Steve Hoffman som genom att koppla in rörelektronik i ett eller flera steg söker ett eget sound. Rhino använder diskanthöjning som imponatoreffekt. MoFi var rimligt bra på 80-talet men verkar efter återuppståndelsen ha hamnat i processeringsträsket. Steven Wilson gjorde väl en nyutgåva av Jethro Tulls "Aqualung" som inte var något att hänga i julgranen?

Den ljudkvalitetsmedvetne skivkonsumenten bör avstå från att köpa ständigt utkommande nyutgåvor av äldre rock och pop tills skivbolagen presenterar raka överföringar av originalproduktionsmastern utan dynamisk komprimering, omotiverade tonkurvejusteringar och inkoppling av diverse spexiga effekter. Helst bör förstås överföringen till cd eller annat konsumentformat ske genom en minimalt färgande apparatkedja.

Svensk skivindustri är tyvärr inte bättre än annan. Det innebär att det mesta som har getts ut efter 1990 inte kan rekommenderas från ett ljudkvalitetsperspektiv. Det är i vissa fall också klokt att undvika en del som gjordes före 1990.

Bra och väl överförd svensk musik på cd är bland annat Sonets Spotlight-serie, WEA:s utgivning av Metronomekatalogen från 1990-1994 samt en del på Mistlur och MNW utgivet före 1990.

Jag har inte sett något tecken på att masteringhysterin är på väg att avta i Sverige - snarare tvärtom.

Strängt men rättvist, sa han som förbjöd katten att bada.

Med vänlig hälsning

Pekka

Skulle passa bra som ett "upprop" det du skrev. Bra skrivet! +1