Musik som man gillar med "dåligt" ljud, sämre med

[jeff_belowski]

För övrigt trodde jag alltid att jag skulle gå först i tåget när revolutionen kommer.

Nattlorden gav mig allt ett bryskt uppvaknande där!

[CODY]

I den musik jag lyssnar på
finns det nästan alltid en anledning till att det låter som det gör. Saker och
ting har sin historia och jag skulle aldrig ens kunna drömma om att jag som
lyssnare/konsument skulle kunna berätta den bättre än berättaren själv.

*gillar*

[tobm]

Några av de bästa låtarna i musikhistorien har spelats in på en Panasonic RX-FT500 kassettbandspelare, om någon frågar mig. Är inte säker på att de skulle kunnat förmedla samma känsla om de varit bättre inspelade.

Det är jag övertygad om att de hade. Hela tanken med god ljudåtergivning är ju att musikernas spelande, intentioner och känslor framgår mer tydligt när inte tekniken står i vägen. Att man gillar låtarna är en annan sak - bra musik brukar överleva även dålig ljudåtergivning.

Min erfarenhet är att människor närmast uteslutande verkar föredra god återgivning framför dålig när de får chansen att jämföra - oavsett musikstil. För min egen del har det varit en fantastisk öronöppnare att genom åren höra inspelningar i olika kvalitetsklasser genom allt bättre anläggningar och i allt bättre lyssningsmiljöer. Resultatet är entydligt: ju bättre inspelning och återgivning desto större blir upplevelsen. En fördel med rimligt goda inspelningar är att man kan spela någorlunda högt utan att distorsionen får öronen att vika sig.

Med vänlig hälsning

Pekka

Jag är med på vad du säger och håller i allmänhet med om att ju bättre ljudkvalitet/återgivning desto bättre/starkare musikupplevelse. Men just i fallet Mountain Goats stämmer det inte i mitt fall (jag inser att allt det här tyckandet är subjektivt, så egentligen kanske det inte är värt att diskutera, men vad skulle man annars göra en söndagskväll när man är jetlaggad...).

För mig är bruset, distet och det allmänt inte perfekta ljudet en del av musiken, eller åtminstone det musikaliska/artistiska uttrycket. Och tar man bort det som kommer av att man spelat in på en halvrisig kassettbandspelare tar man bort en del av låtarnas själ. Åtminstone är det så för min del med Mountain Goats.

Sedan kan jag tycka att det kan finnas en poäng med att allt inte låter perfekt. Några tycker säkert att det är dumt att inte sträva efter vad som är optimalt, själv tycker jag att det kan ligga något positivt i att se (i det här fallet höra) skönheten i det som inte är perfekt. Att det faktiskt finns en poäng med det imperfekta. I mitt fall när det gäller Mountain Goats så förstärker ljudbilden från kassettbandspelaren upplevelsen/känslorna jag får av musiken.

Två exempel: "Going to Georgia" finns i originalversion här:

http://www.youtube.com/watch?v=qe6DE9BXWeY

och i en senare version, live i en radiostudio här:

http://www.youtube.com/watch?v=zW69F2yvF2Y

Själv föredrar jag utan tvekan den första, tidiga versionen. Visst, det är inte samma inspelning i olika ljudkvalitet så man jämför äpplen med päron, och John Darnielle är 20 år äldre och mindre desperat i den senare versionen, men jag vågar säga att jag skulle föredra kassettbandsversionen före en studioversion även om båda spelats in samtidigt. Åtminstone jag får en mycket närmare, mer intim upplevelse av den första versionen, och jag tror att det har med kassetbandspelaren att göra.

Sedan kan det säkert till en viss del bero på att jag är van vid kassettbandsversionen eftersom det var den versionen jag hörde först, och min erfarenhet är att man (jag) ofta föredrar den version av en låt man (jag) hör först. Åtminstone om man hinner höra den många gånger och skapa en relation till den innan man hör en annan version. Men jag tror att det bara är en del av anledningen till varför jag föredrar originalet.

Exempel nummer två. År 2005 släppte Mountain Goats skivorna "The Sunset Tree" och "Come, Come To The Sunset Tree", där den senare till många delar är demoversioner av låtar på den första, "officiella" skivan.

Nu är det ju verkligen som att jämföra äpplen med apelsiner, men här kommer två versioner av samma låt, och ni kan säkert gissa vilken jag föredrar...

http://www.youtube.com/watch?v=Mjs5vkX3JGg

http://www.youtube.com/watch?v=xa-DWtGsl8I

Och jag hade som sagt med största säkerhet föredragit "demoversionen" inspelad hemma hos John Darniell framför exakt samma version inspelad med perfekt ljud i en studio.

Mvh,
Tommy

[phloam]

För mig är bruset, distet och det allmänt inte perfekta ljudet en del av musiken, eller åtminstone det musikaliska/artistiska uttrycket. Och tar man bort det som kommer av att man spelat in på en halvrisig kassettbandspelare tar man bort en del av låtarnas själ. Åtminstone är det så för min del med Mountain Goats.

Sedan kan jag tycka att det kan finnas en poäng med att allt inte låter perfekt. Några tycker säkert att det är dumt att inte sträva efter vad som är optimalt, själv tycker jag att det kan ligga något positivt i att se (i det här fallet höra) skönheten i det som inte är perfekt. Att det faktiskt finns en poäng med det imperfekta. I mitt fall när det gäller Mountain Goats så förstärker ljudbilden från kassettbandspelaren upplevelsen/känslorna jag får av musiken.

Bra sagt. Jag tror att det finns olika sätt att förhålla sig till musiken och lyssnandet:

När återgivningen inte är transparent så kan man antingen se den som störande eller som (se ovan) en del av musiken och upplevelsen. M.a.o. kan dålig inspelning, en bristfällig anläggning i ett rum, ett sprak i vinylen göra upplevelsen unik på ett för lyssnaren icke ofördelaktigt sätt.

Att enbart se dessa "fel" som nåt negativt innebär i så fall att man på sätt och vis distanserar sig till musiken - den ägde rum nån annanstans, och dit kan man bara komma om illusionen att vara "där" inte bryts. Man vill komma bort från Här och Nu. Men är det avsikten med all musik? Att dyrkas som nåt oantastligt som bara var äkta nån annanstans och i en annan tid för någon annan?

Bra ljudkvalitet ska handla primärt om att få fram ett budskap på ett adekvat sätt. Är det hårdrock ska man kunna spela högt, är det techno ska låga frekvenser vara hörbara. Men det nästan maniskt upprepade Hifi-mantrat om att "vara där" är inte alls nån självklarhet enligt mig, jag tror de flesta musiker vill skapa en upplevelse för Dig, där du är, här och nu.

På så sätt kan t.ex. en dålig inspelning bidra till att förankra upplevelsen i lyssnarens verklighet. vilket kan passa viss musik som inte är avsedd att beundras som ett konstverk på galleri (t.ex. klassisk musik), utan är avsedd att skaka om lyssnaren i dennes situation - (t.ex. punkrock).

Edit: naturligtvis kan klassisk musik vara omskakande och tvärtom, det finns inget absolut rätt/fel s.a.s

[JB]

Absolut icke.

Du menar att tokmastring aldrig, aldrig, aldrig kan vara ett artistiskt val?

Men nu halkar vi in på mastringsdebatten och det var kanske inte meningen med tråden

Ja, för hade det varit artistens val så hade det skett redan vid mixningen.

Mastring har väl varit ett separat steg väldigt länge när det gäller större produktioner, finns ju folk som bara jobbar med att få låtarna att matcha varandra (master EQ) och sedan låta så högt som möjligt med master kompressor förståss.

Tror dom flesta artister litar på folket som mixar och mastrar och bara låter skivbolaget skicka iväg deras låtar och är nöjda med resultatet, dom flesta föredrar ju trots allt det moderna brickwallade soundet, även artister.

[Bill50x]

När återgivningen inte är transparent så kan man antingen se den som störande eller som (se ovan) en del av musiken och upplevelsen. M.a.o. kan dålig inspelning, en bristfällig anläggning i ett rum, ett sprak i vinylen göra upplevelsen unik på ett för lyssnaren icke ofördelaktigt sätt.

Men visst kan även "dåliga" inpelningar vara hifi? Jag tänker på de "LoFi" (!) utgåvor som var (är?) populära, ta tex The Moldy Peaches. Vissa inspelningar enkelt gjorda i någons vardagsrum, med det skramliga ekot och hela köret. Man känner sig direkt förflyttad till vardagsrummet, nästan så man kan ta på de enkla inspelningsutrustningarna. Det distar och låter allmänt sunkigt. Och det låter helt rätt.

Men tänk om... tänk om det är ett medvetet sound och att man har spelat in i en jättefin studio med alla apparater som tänkas kan? Huuvaa! Kan det vara så?

En bristfällig anläggning är säkert inte bristfällig i alla bemärkelser. Passar dess fördelar kanske extra bra med viss typ av musik? Typexemplet är väl de miljondyra superanläggningarna som bara klarar demojazz och sakral körmusik, så fort man spelar rock/punk/lofi så låter det pest - och så skyller man på de dåliga inspelningarna, kompression osv. Men när det låter sämre, på en absolut skala, i dyranläggningen än i en betydligt enklare anläggning - hur ska man bedöma då? För min del är det enkelt, den fiiina anläggningen excellerar bara på visst material, i övrigt är den sämre än mycket annat enklare.

Så ibland är det bara att bita i det sura äpplet, när det låter illa om en inspelning så kan det mycket väl vara den egna anläggningen som fallerar.

/ B