musikaliskt knep?

av **Claes7** » 2007-02-03 00:16

Just nu pågår Rocky IV. I filmens soundtrack finns en låt (när han sitter i bilen efter appolos död och tänker tillbaka) som orskade skribenten gåshud. Nu har jag visserligen en liten förkärlek för svulstiga 80-talsdängor, men egentligen är låten ganska medioker. Trots detta...gåshud. Och jag tycker mig minnas att samma sak händer av många av dessa låtar från 80-talet. Jag får självklart gåshud av mer musik än ovanstående, men oftast krävs då att musiken är ganska många snäpp högre i kvalité än vad som är nödvändigt för 80-talsmusiken.

Så till frågan för faktiskt medlemmar...vad är orsaken till denna reaktionen (i 80-talslåtarna)? Jag gissar på att det är någon knep i form av en speciell tonföljd eller liknande? Och är det detta knep (om det nu finns något) som var förbjudet för länge sen (J.S Bach tid)?

Tacksam för svar

Mvh
Claes

av **Magnuz** » 2007-02-03 00:18

Du tror inte det är nostalgi då?

av **Claes7** » 2007-02-03 00:22

Magnuz skrev:Du tror inte det är nostalgi då?

Nja...visserligen såg jag rockyfilmerna som liten, så det är inte helt omöjligt. Men vad gäller musiklyssnande så kan jag inte säga att jag växt upp med den här sortens musik, och det är som sagt inte bara rockysoundtracket som orsakar rysningar (om jag är på rätt humör).

av **Vigor** » 2007-02-04 00:17

Jag håller med! Musiken till, i alla fall första, Rocky-filmen dryper av känsla!

Den gemensamma nämnare du talar om som gör att så många 80-tals-låtar förmedlar den där känslan är dock svår att sätta fingret på.

En förklaring skulle ju kunna vara den att det på 90-talet blev så "fult" att vara pretansiös att många musiker (och andra utövare av diverse konstformer) undvek sentimentalitet in i det längsta.

Många strävade efter att vara så laid back som möjligt. Det blir liksom svårt att röra folk till tårar när man skall vara maximalt cool hela tiden.

Det kan vara en möjlig förklaring, men kanske inte hela sanningen.

>> The Real IDM >> Spotify playlist · av **phloam** » 2007-02-04 03:14

Vigor skrev:
En förklaring skulle ju kunna vara den att det på 90-talet blev så "fult" att vara pretansiös att många musiker (och andra utövare av diverse konstformer) undvek sentimentalitet in i det längsta.

Många strävade efter att vara så laid back som möjligt. Det blir liksom svårt att röra folk till tårar när man skall vara maximalt cool hela tiden.

Det kan vara en möjlig förklaring, men kanske inte hela sanningen.

Kom ihåg att vi talar om en tid då det var helt ok med "new romantic"

plus att (som jag tjatat om tidigare) synthen fick genomslag i all möjlig musik - minns ni DX7'an t.ex... vilket i sin tur kanske gjorde att musiken dels var mer fylld av upptäckarglädje, del lite charmigt kantig eller oslipad då man ännu inte riktigt behärskade synthen riktigt, den kanske stod ut mer... gav karaktär och kanske just den där känslan av "svulstighet" eller äkthet... 80-talskänsla helt enkelt

Nu för tiden är synthen/datorn mer tyglad och avpersonifierad (i popmusiken genrellt). För proffsigt och trist?

av **Magnuz** » 2007-02-04 11:30

Äkthet på 80-talet? Mycket ska man höra... Äkta plast kanske. :wink:

av **Nefilim** » 2007-02-04 11:40

Magnuz skrev:Äkthet på 80-talet? Mycket ska man höra... Äkta plast kanske.

Men va f-n...jag har 3 barn som är gjorda på 80-talet... Dessa är inte plast!! utan äkta 80-talsprodukter!!!

>> The Real IDM >> Spotify playlist · av **phloam** » 2007-02-04 14:18

Magnuz skrev:Äkthet på 80-talet? Mycket ska man höra... Äkta plast kanske.

Japp, skumplasten i axelvaddarna existerade faktiskt på riktigt, inte nån bisarr synvilla

>> The Real IDM >> Spotify playlist · av **phloam** » 2007-02-04 18:35

Nej nu vet jag varför allt lät bättre för.... de hade ju en massa vintage-prylar på den tiden

av **Claes7** » 2007-02-04 22:32

phloam skrev:
Vigor skrev:
En förklaring skulle ju kunna vara den att det på 90-talet blev så "fult" att vara pretansiös att många musiker (och andra utövare av diverse konstformer) undvek sentimentalitet in i det längsta.

Många strävade efter att vara så laid back som möjligt. Det blir liksom svårt att röra folk till tårar när man skall vara maximalt cool hela tiden.

Det kan vara en möjlig förklaring, men kanske inte hela sanningen.

Kom ihåg att vi talar om en tid då det var helt ok med "new romantic" plus att (som jag tjatat om tidigare) synthen fick genomslag i all möjlig musik - minns ni DX7'an t.ex... vilket i sin tur kanske gjorde att musiken dels var mer fylld av upptäckarglädje, del lite charmigt kantig eller oslipad då man ännu inte riktigt behärskade synthen riktigt, den kanske stod ut mer... gav karaktär och kanske just den där känslan av "svulstighet" eller äkthet... 80-talskänsla helt enkelt

Nu för tiden är synthen/datorn mer tyglad och avpersonifierad (i popmusiken genrellt). För proffsigt och trist?

Jag tror ni kan vara nåt på spåret här...

av **soundbrigade** » 2007-02-04 23:31

70-talet tycker jag är läckrare.
Spelade några Curved Air från 71 och 76 - ruskigt roligt.

Och Bancos syntar (italienskt, också 70-tal) är så fina. Man hör inget sådant längre.

Och då har jag en teori. Musik från den tiden var kanske mer ...... inte äkta ...... men det var musiker som hetter trummis, gitarrist, basist, osv som spelade var och en sitt instrument så bra de kunde.
Om man tittar på ett skivkonvolut idag står det .... programming!!!! vadå få nå djä*la programming???????? Vem spelar trummor då?? Ärre inga trummor. Aha ärre programming???!!!

av **Max_Headroom** » 2007-02-05 11:44

80-talet är musikens främsta decenium. Orskaen till gåshuden är helt enkelt att musiken är så jäkla bra. Det hände mycket på studiosidan som gjorde att man plötsligt kunde göra såväl musik osm ljud som tidigare inte varit möjliga. Och det gjorde man också.

Kodord: Fairlight, Lexicon, Yamaha DX-7, Rolnad Jupiter 8, Linn.

av **Almen** » 2007-02-05 11:53

Det var nog först på 80-talet som man började använda synthar på deras egna villkor. Tidigare hade det mest varit en förlängning av elpianot och hammondorgeln.

Med det sagt älskar jag soundet av ARP, Moog och Korg. Chick Corea, Rick Wakeman, Joe Zawinul...

av **Nattlorden** » 2007-02-05 12:30

phloam skrev:Kom ihåg att vi talar om en tid då det var helt ok med "new romantic" plus att (som jag tjatat om tidigare) synthen fick genomslag i all möjlig musik - minns ni DX7'an t.ex... vilket i sin tur kanske gjorde att musiken dels var mer fylld av upptäckarglädje, del lite charmigt kantig eller oslipad då man ännu inte riktigt behärskade synthen riktigt, den kanske stod ut mer... gav karaktär och kanske just den där känslan av "svulstighet" eller äkthet... 80-talskänsla helt enkelt

Nu för tiden är synthen/datorn mer tyglad och avpersonifierad (i popmusiken genrellt). För proffsigt och trist?

Ja!!

och

Almen skrev:Det var nog först på 80-talet som man började använda synthar på deras egna villkor.

Ja!!