Som komplement till tråden om musiksmak. Här skriver ni precis vad ni tycker om för musik just nu, och inte tycker om. Gärna osorterat och pladdrigt (mycket jag jag jag). Utläggningar om att ni var hårdrockare för trettio år sedan undanbedjes å det varmaste.
För närvarande anser jag att:
Mozarts tolfte pianokonsert är tråkigt. Jag var på Roland Brautigams framförande med tidstypiska intrument och man ska inte svära i kyrkan, men fan va vad glättig. Hade Mozart aldrig någonsin ångest?
Jag rycks däremot med i Rachmaninoffs andra pianokonsert. Han tar liksom hela tjajkovskijs dramatik och kramar ur dem på all dess romatiska struktur för att sedan lägga sitt pianospel med franskt temperament över och i. Som om Flaubert skulle skrivit Madame Bovary i en vindsvåning med utsikt över röda torget.
Arvo Pärts mirror in mirror är bland det bästa inom minimalismen.
Vivaldi och Bach är de två största kompositörerna. På diametralt olika sätt. Den förre är som bäst när musiken är oväntad och neurotisk (sommarens tredje sats), medan den senare när han upplöser den kontrapunktiska musikens nerviga kast och bara flödar av toner (cellosviterna).
Det har varit mycket Jazz nu ett par år. Fast mindre än vanligt 2009. Instumentalt ska det vara. Jazzen springer väldigt nära popen och rocken sedan 70- talet (Frank Zappa, Weather Report, Steely Dan, trouble funk) och har problem att hitta en särart. Hittar inget större fel på Jamie Cullum om han kategoriseras som pop. Han är dock en undermålig jazzartist.
Träskrocken is alive and well and living on. Har ni missat Tony Joe Whites Depp Cuts ska ni skämmas. Många tror att CCR förfinade genren till perfektion i böjen 60 70. Men JJ Cale är precis lika intressant idag som i början, vilket inte kan sägas om John Fogerty. Chris Rea är född i England, men utnämnd till hedermedborgare på alla majsfält i Mississippi sedan han släpple blue guitars.
Förutom detta spelar jag en hel del lovers rock (reggae+soul).
Allt är inte bra, men det känns trevligt att i alla fall lyssnat på allt.
