Tror att det vore nyttigt att se det hela ur ljudfilosofiskt perspektiv: Om man inte är nöjd med originalet, vilket resultat vill man då uppnå, mer naturlighet eller en mer spektakulär ljudbild?
När man sitter och manipulerar en ljudbild är det lätt att gå i fällan och hela tiden skruva på reglagen mer och mer, vår hörselupplevelse är till mycket stor del adaptiv och därför är det lätt hänt att man accepterar den rådande ljudbilden som "normalreferens". Och när man skruvat till ljudbilden ytterligare dröjer det inte länge förrän man man accepterat den nya ljudbilden som normal, och så fortsätter man att skruva och åter skruva och accepterar hela tiden det nya ljudet som normalbild...
Faran är alltså att när man mastrat färdigt kan man ha hamnat oerhört långt från vad man egentligen var ute efter!

Jag försöker alltid att redan från början ha någonslags ljudbildsvision klar för mig, olika för olika typer av inspelningssituationer.
Eftersom hörselupplevelsen är adaptiv kommer man att uppfatta de båda mastringsförslagen som skickades in efter mitt eget som rejält färgade och tunna i klangen (rent objektivt
är dom rejält färgade

) om man lyssnar på dom omedelbart efter mitt förslag, likaså kommer man att uppfatta mitt förslag som dovt och mörkt i klangen om man först lyssnat en stund på något av de andra förslagen.
Själv tycker jag det här är en intressant tråd och det är bara synd att inte fler engagerar sig. Fler mastringsförslag skulle välkomnas. Vem vet, plötsligt kanske någon hittar den optimala lösningen som förvandlar originalet till en high-end-version (fast
det tror jag inte är teoretiskt möjligt).
Alltså, fram för ännu mer experimenterande (även om jag är egentligen är absolut motståndare till den mastringshysteri som ofta förstör kommersiella produkter).