The Who: S/T, LP. En samling från 1966. Här får jag, som inte är så insatt, ett smakprov på tidiga The Who. De var säkert lite farliga då, men låter inte så nu. Tralligt, småflamsigt ibland. Men bra låtsnickeri är det. Ett exempel på detta är
Boris the spider 
.
I'm a boy kommer jag nog lyssna på fler gånger också. Men Keith Moon's skapelse
Cobwebs and strange låter jag nog vara ett tag till. Verkligen konstnärlig frihet; olika blåsinstrument (och som de tar i också) följt av trumsolon av honom
Hatebreed: The Divinity Of Purpose, CD.
