av Mkay » 2012-02-07 02:56
Jag har till stor del dem att tacka för mitt intresse av ambitiös och "svår" metal- och rockmusik, eller snarare min vän som introducerade dem för mig i sena tonåren. Detta var runt tiden då Octavarium släpptes (2005), och redan efter nästkommande Systematic Chaos (2007) började jag tröttna, efter att ha sett dem som nästintill musikaliska gudar innan dess. Det är underligt hur den korta perioden känns som en hel era i mitt liv. Jag respekterar dem fortfarande, och kan av nostalgiska skäl (hmm, nåja) rocka loss till Dance of Eternity och annat trevligt, men det finns inte mycket i progmetal generellt som intresserar mig det minsta nu för tiden.
En ganska liten men intressant bidragande faktor till mitt dalande intresse, utöver de i mitt tycke allt tröttare texterna och stela musikaliska uttrycken, var att allt eftersom jag upptäckte mer musik så insåg jag hur (relativt) mycket DT lånat av andra, och följaktligen hur (relativt) lite som faktiskt var "unikt Dream Theater". Några exempel från toppen av mitt huvud:
• Första riffet i Home --> Forty Six & 2 - Tool
• Verserna i Solitary Shell --> Solsbury Hill - Peter Gabriel
• Never Enough --> Stockholm Syndrome - Muse
• I Walk Beside You --> Vad som helst av U2*
Sen gör de ju absolut ingen hemlighet av dessa referenser, snarare tvärt om. Det är bara inget jag tycker är speciellt spännande. Jag tycker det är synd att så fruktansvärt begåvade musik gör så begränsad, stel och tråkig (åsikter, åsikter!) musik. Jag är mer intresserad av Jordans iPhone-inspelade pianoimprovisationer på YouTube än Det Nya DT-Albumet.
Ursäkta uppsatsen, men som synes är det ett ämne som engagerar mig. Om inte sömnen pockat hade jag kunnat skriva mångdubbelt mer!
--------------
* Jag kan inte U2, men känn dig för all del välkommen ta illa upp av min generalisering.