De bästa versionerna av Beethovens symfonier

[Possible worlds]

Ogjort

Ett annat sätt att se det är att senromantiken var musikhistoriens absoluta höjdpunkt, därför att den nådde en monumental nivå av vad musik kan uttrycka. Jag tycker själv att Wagners operor, Mahlers symfonier och Strauss tondikter är ett slags musikalisk kulmen som vi sannolikt aldrig kommer få uppleva igen.
Med modernismen och postmodernismen förföll detta uttryck.

Knepigt att på något vis se termer som "absolut höjdpunkt" som något objektivt i en domän som är helt och hållet subjektiv.

Visst drabbas man omedelbart av en rytm. Men det gör väl också de flesta av musiken i Peer Gynt och Also sprach Zarathustra? På ett själsligt djupare plan.

Se där - där kom "nyckeln" till hela mitt tidigare inlägg!
Rytm är ytligt och allt annat är fint och "själsligt djupt"

Fast är inte hela meningen med modernism och postmodernism att undvika det uttryck som fanns hos romantikerna? De ville bryta med den traditionen. De satte innovation framför storslagenhet (även om postmoderna musiker är lite mer ambivalenta på den punkten). Deras revolution handlade mycket om att störta den storslagna musik som romantikerna skapat. Det innerligt själsliga och transcendenta byttes ut så att musiken istället skulle låta främmande i lyssnarens öron.

[Possible worlds]

Man kan naturligtvis hävda att Alban Bergs Wozzeck har större själslig upphöjdhet än Puccinis Turandot, eller att György Ligetis Études har det jämfört med Erik Saties Gymnopédies och Gnossiennes. Jag uppfattar det inte så. För mig fångas Bergs och Ligetis musik bättre av ordet ”hypnotisk”. Det är en annan slags kvalitét.
Jag tycker att det är liknande med trummor som ett instrument. Det som skapas av Thomas Haake och Bill Bruford, eller på Miles Davis album On the corner (som i mycket är rytmiskt experimentell musik) är hypnotiskt. Det är inte själsligt upphöjd storslagenhet.