Nu spelas:

[jogge]

Wild: Hot For Love, 7". En bortglömd singel som pga begynnelsebokstaven även står långt bak i singellådan. Riktigt bra. Som The Cult, men lite snällare.

[hifikg]

Adam och Lana, Leonard lever...

[hifikg]

O så började jag lyssna på Norah Jones... hur ska jag komma i säng nurå!?

[jogge]

Paul Simon: There Goes Rhymin' Simon, LP-Gatefold. Skivan efter hans självbetitlade album, och den är sämre tycker jag. Lättsmält singer/songwriter som inte fastnar riktigt för mig. Det var någon på något skivsamlarställe som tyckte att B-sidan hade mer flow och det kan jag väl hålla med om också.


Ultravox: Three Into One, LP.

[PekkaJohansson]

Tog med en hög vinylsinglar ner till lyssningsrummet och startar med två exemplar av "Roslagsvår" i Ulla-Bellas tappning. Knastrar och distar rejält men lyssnar man igenom det låter det ganska ok. Det fulare av de två exemplaren visar sig låta bäst. Strax blir det Brita Borgs version av samma sång.

Edit:

Växlade över till mina gamla favoriter Depeche Mode vars senaste 25 års produktion har gått mig förbi även om jag har köpt så gott som allt. Spelar nu albumet "Spirit" från 2017 och tvingas konstatera att sången är svårt distad på första spåret som ironiskt nog heter "Going backwards". Låten i sig är inte alltför dålig men heller inte avgjort bättre än det jag hörde på Violator och liknande i början av 1990-talet vilket i sin tur var en klar nedgång efter de epokgörande mästerverken på 80-talet. Mönstret upprepar sig på spår 2, "Where's the revolution", illalåtande sång på en i övrigt hygglig låt. Jag låter skivan snurra ett tag till, men det känns onödigt att lyssna på det här när man kan spela "A broken frame", "Some great reward" eller "Music for the masses".

Med vänlig hälsning

Pekka

[jogge]

Sigur Rós: Með Suð í Eyrum Við Spilum Endalaust, CD-Digipack. (Tydligen en argentinsk press. Tror inte jag har någon sådan förut). Det bjuds på fina ljudlandskap, men inte lika massivt som på Ágaetis Byrjun. Fortfarande finfin dreampop fast något mer avskalat som sagt.

[jogge]

Dire Straits: Love Over Gold, LP. Deras bästa skiva. Det var den här som väckte mitt intresse, och det var främst den långa, mörka, suggestiva förstalåten Telegraph Road som gjorde det. En hotfull inledning leder på en djup musikaliskt resa fram till urladdningen på slutet, med härliga gitarrsolon. Resten av skivan är också av hög klass.


Steppenwolf: Monster, LP-Gatefold.

[jogge]

Gary Moore: Cold Day In Hell, 7". Jag tillhör den den där skaran som tycker att Gary tog ett felsteg när han lämnade hårdrocken för bluesen. Det här är ett sådant exempel. Titellåten innehåller på tok för mycket tutande blås (som var populärt när bluesen fick en liten revival på topplistorna där i början av 90-talet och Absolute Blues släpptes). B-sidan är bara seg.

[jogge]

Silver Convention: Madhouse, LP. 70-tals soul/disco. Jag borde inte gilla detta, men det är rätt skönt faktiskt. Vissa av låtarna skulle Moby ha kunnat sampla till sitt album Play. Ett av de flummigaste omslag jag sett .


Scotch: Money Runner, 12".

[jogge]

Hear 'n Aid: S/T, LP. Först kom Do they know it's christmas, sedan We are the world och i Sverige Give a helpin' hand. Artister som gjorde en insats för svälten i Afrika. Den dåvarande hårdrocksgräddan gjorde då Stars. Skriven av Vivian Campbell, Jimmy Bain och Ronnie James Dio var det en låt som kunde ha platsat på vilket Dio-album som helst. Den är fortfarande grym. På lp'n var argumentet även att det var en del outgivna låtar (Jimi Hendrix Can you see me sades inte finnas på något officiellt album innan?) och liveversioner med bl.a. Accept, Kiss, Motörhead, Scorpions och (givetvis) Dio.

[jogge]

Neil Young: Tonight's The Night, CD. Den här tog det mig ett tag att börja gilla. Den är lite mörkare än de album han släppt tidigare (av de jag hört iaf). och förutom lågmäld countryrock börjar även hans andra signum göra sig påmint här; yl-och skrammelgitarrer.

[Max_Headroom]

Hittade lite Zappa på Tuben:

[NADifierad]

See that my grave is kept clean, med Tottas Blues Band.
En favvis sedan ca trettio år. Rekommenderas!

[LarsF]

Ingenting, nut tittas det på fotboll
Men tidigare spelades Freddie Wadling på musikanläggningen

[NADifierad]

Fotboll är trist .
Nu spelas ”Searchlight” . Av och med John Fogerty.
Och under tiden börjar Tony Joe White, skråla.... ” High Sheriff of Calhoun Parrish” .

[Dartman]

Har lirat en del tidig Di Leva följt av Omar Rodriguez-Lopes, men nu Michael Jackson - Bad.

Snart kommer "Smooth criminal", bra skit!


//Jonas

[Dartman]

Och nu Sugarplum Fairy - Young and armed


//Jonas

[NADifierad]

Born to be wild, Steppenwolf
My Woman from Tokyo, Deep Purple......
Jon Lord var fenomenal....

[LarsF]

Deep Purple var min favvo grupp när jag var grabb. Men nu lyssnar jag på Freddie, och tidigare gick David Bowie och Blackstar, den har jag inte riktigt ord för, men träffar en nerv hos mig.

[jogge]

Neil Young: Rust Never Sleeps, CD. Kanske min favoritskiva med honom. Dels beror det så klart på en av hans odödliga anthems här: My my, hey hey (Out of the blue och tvillinglåten som är mer elektrisk: Hey hey, my my (Into the black). Det konceptet använde han ju även på skivan Freedom, då med Rockin' in the free world. Annars är låten Powderfinger en gömd pärla här

[PekkaJohansson]

Efter en sanslöst bra middag spelar jag nu min signaturmelodi "Kan inte leva utan pop" med Noice. Fortsätter i samma stil med resten av albumet "Bedårande barn av sin tid". Hör nu andra spåret "Det jag känner för" och dess lovord om Bowie. Alldeles innan jag hinner trycka på skicka-knappen börjar nu "Amerikanska bilar". Noice andra hör definitivt till de 35 bästa svenska popalbumen genom tiderna. För att understryka det startar nu det fjärde spåret "Allting okey".

Edit: har hjärtligt kul när jag nu sjunger andrastämman till "Ut i natten" till den tragiskt i förtid avlidne Freddie Hanssons förstastämma. "Bedårande barn av sin tid" är ruskigt bra och kul att höra igen i den sanslöst goda ljudkvalitet som erbjuds här hemma.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Max_Headroom]

Pink Floyd - The Wall

[jogge]

Pink Floyd - The Wall

En av världens bästa skivor enligt mig. Jag skulle tro att om jag måste välja hamnar den på plats två. Mike Oldfield: The Songs Of Distant Earth är ohotad i min värld

[jogge]

John Sebastian: The Four Of Us, LP-Gatefold. Sångaren från The Lovin' Spoonful solo. En rätt laidback pop/rockskiva. B-sidan skall tydligen handla om när han och tre vänner for på semester och en fängelsevistelse för att de rökte på. Jag har inte lyssnat ordentligt på texten, men i slutet av sidan sjunger han "The two of us" istället.


Saga: Silent Knight, LP.

[PekkaJohansson]

Har hunnit med en massa gamla svenska singlar och ep-skivor på förmiddagen. Spelade också några spår en lp med Neil Sedaka från 1975 som väl inte var lysande men som nog får ersättas av cd när tillfället infinner sig.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Morello]

Började nationaldagen tillika min namnsdag med den Mel Torme-skiva i helsviler jag talade om härom dagen.

[Dartman]

Laibach - Nato

Grattis Morello!


//Jonas

[jogge]

Loudness: Hurricane Eyes, LP. Jag blev, som många andra, bekant med Loudness på 80-talet via radioprogrammet Rockbox. Då var deras skiva "Disillusion" precis släppt och den var grym! Denna skiva var en satsning på den amerikanska marknaden och det är mycket mer aor (1987 var året).
Jag vill inte påstå att jag har bästa musikörat, men Takira Takasaki's spelstil och ljud känner jag då igen. Han var verkligen en utmanare till Eddie Van Halen. Hans rätt vassa ljud hörs fortfarande genom den lite mer polerade ljudbilden. Rock 'n Roll Gypsy spelades friskt på pojkrummet

[PekkaJohansson]

Ytterligare ett gäng singlar spelade, framför allt amerikanska. Till höjdpunkterna hörde att åter få höra Marcels och "Heartaches", något av doo wop-låtarnas doo wop-låt, på en överraskande välljudande originalsingel från 1961. Avslutade senaste sittningen med singelversionen av Lars Demians "Änglatango" som tyvärr inte finns på cd.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Dartman]

Ytterligare ett gäng singlar spelade, framför allt amerikanska. Till höjdpunkterna hörde att åter få höra Marcels och "Heartaches", något av doo wop-låtarnas doo wop-låt, på en överraskande välljudande originalsingel från 1961. Avslutade senaste sittningen med singelversionen av Lars Demians "Änglatango" som tyvärr inte finns på cd.

Med vänlig hälsning

Pekka

Lars Demian är en snubbe jag högaktar, framför allt när han släpper sin ibland något manerade/teatraliska sångstil. Det finns mycket att ta in där.


//Jonas