Varför mixa om Sgt. Pepper's?

[Svante]

Nu har även jag snabblyssnat på de 3-4 versioner som finns på Spotify, och den med fodralet med gula randen som det talades om tidigare i tråden är ju brutalt misshandlad. Jag lyssnade i mina datorhögtalare och behöver inte lyssna i något bättre. Det pumpar och låter nästan autotunat och samtidigt falskt. Och otajt.

Du kan kanske inte veta det, men om Pekka säger att något är komprimerat eller dynamiskt påverkat, då är det det. Men det är ju för att jag känner honom som jag vet det. Och det där med två toner innebar nog inte att han bara lyssnade på två toner utan att det räckte med två toner. Men Pekka kan ju svara själv.

I see your point, men jag är ändå inte övertygad. Finns väl inte ens nån anledning för dom att komprimera det där gitarr-plinket?

Nä. Men det sitter liksom i ryggmärgen att man ska göra så, verkar det som.

Oavsett så måste många av er här på faktiskt leva ett jobbigt liv om ni är så cursed av höra kompressorer överallt och bara förknippa det med ren ondska. För vissa är det ju så illa att just den lilla nackdelen överväger alla andra fördelar som dom här remixarna har.

Ja, tanken har slagit mig fler än en gång. "Why didn't I take the blue pill."

[Bill50x]

Det är ju nästan löjeväckande överlimiterat bitvis på gula randen.Till er som tycker att den med gula randen låter bra så är det bara att gratulera. Välj ni den, så väljer jag min gamla Cd eller Vinyl.

Jag har lyssnat lite grann och jämfört med min Mobile Fidelity UHQR (numrerat ex 4013 av total upplaga av 5000 ex) och det är inte mycket som talar till nyutgåvans fördel. Det är en helt annan fasthet, tydlighet och sväng på MF-skivan. Jag gissar att det är minst 4 dB skillnad i crest, om inte mer. Lucy in the sky uppvisar till exempel låga 13,7 dB. Speciellt första titellåten skramlar ganska friskt i nyutgåvan. Om George Martin levat hade han inte varit stolt över sin sons insats.

/ B

[RogerJoensson]

Vad gäller påkostade bandspelare t.ex. för proffsbruk så var det separata tonhuvudet för inspelning och avspelning. Det gäller att veta vilken vinkel tonhuvudet för avspelning skall vara inställt för att uppnå optimalt resultat. Det är nog inte så många idag som kan ställa in bandspelare korrekt. Det var en svår konst redan då det begav sig.

Svårt och svårt. I nödfall så går det bra att justera efter hur det låter, fast man bör naturligtvis veta vad man håller på med och då är det betydligt bättre att göra det så, än inte alls.

Jag har varit med om kassettband (enda tillgängliga/kvarvarande versioner) där bandföringen/bandspänningen har varit så rutten vid inspelning att jag fått justera per låt och sedan fått göra småförskjutningar mitt inne i låtar för att översta diskanten inte ska rasa (mono avspelat med stereotonhuvud). Det blev VÄLDIGT mycket bättre än att bara spela av på en bandare med en korrekt justerat tonhuvud (enl standarden).

[Bill50x]

I see your point, men jag är ändå inte övertygad. Finns väl inte ens nån anledning för dom att komprimera det där gitarr-plinket?

Nä. Men det sitter liksom i ryggmärgen att man ska göra så, verkar det som.

Jag tror det har med att man är ute efter det feta ljudet som låter bra i låg volym i billiga hörlurar. Dvs, det låter inte bra men det låter som kunden förväntar sig. Och på sätt och vis är ju dessa mastringar positiva för eventuell hörselskador, det låter så illa redan vid låga nivåer att man inte har lust att skruva upp ljudet...

/ B

[RogerJoensson]

Noterbart är den sämre dynamiken på 2009 mono-utgåvan (jmf med Nimbus och MFSL), den ska enligt uppgift inte vara dynamikreducerad överhuvudtaget vilket stereoutgåvan är "för att anpassas något till dagens smak" som det stod i beskrivningen av arbetet.

/ B

Kan hända tappar man ett par dB mätmässigt när man slår ihop allt till en kanal, särskilt på material som är så extremt mixat höger/vänster i stereoversionen? Jag har inte hört monomixen så jag vet inte hur den låter.

[Bill50x]

Jag har varit med om kassettband (enda tillgängliga/kvarvarande versioner) där bandföringen/bandspänningen har varit så rutten vid inspelning att jag fått justera per låt och sedan fått göra småförskjutningar mitt inne i låtar för att översta diskanten inte ska rasa (mono avspelat med stereotonhuvud). Det blev VÄLDIGT mycket bättre än att bara spela av på en bandare med en korrekt justerat tonhuvud (enl standarden).

Rätt. Eftersom det är diskanten som rasar, ju lägre bandhastighet ju känsligare blir det. Så i princip kan man justera efter det läge som ger högst/bäst diskant. Det inte bli bättre än ursprunget, bara lika bra i bästa fall.

/ B

[petersteindl]

Vad gäller påkostade bandspelare t.ex. för proffsbruk så var det separata tonhuvudet för inspelning och avspelning. Det gäller att veta vilken vinkel tonhuvudet för avspelning skall vara inställt för att uppnå optimalt resultat. Det är nog inte så många idag som kan ställa in bandspelare korrekt. Det var en svår konst redan då det begav sig.

Svårt och svårt. I nödfall så går det bra att justera efter hur det låter, fast man bör naturligtvis veta vad man håller på med och då är det betydligt bättre att göra det så, än inte alls.

Jag har varit med om kassettband (enda tillgängliga/kvarvarande versioner) där bandföringen/bandspänningen har varit så rutten vid inspelning att jag fått justera per låt och sedan fått göra småförskjutningar mitt inne i låtar för att översta diskanten inte ska rasa (mono avspelat med stereotonhuvud). Det blev VÄLDIGT mycket bättre än att bara spela av på en bandare med en korrekt justerat tonhuvud (enl standarden).

Man måste kunna mäta tonkurva, distorsion och modulationsbrus om det skall bli perfekt inställning av tonhuvuden och det bör man ha kontroll på, både vid inspelning och uppspelning. Den informationen har jag dels från Stig Carlsson dels från Bertil Alving.

Med vänlig hälsning
Peter

[Svante]

Ang. pitch: Om man jämför den gulkantade med den remastrade som båda ligger på Spotify så ser det ut så här på den andra tonen som gissningsvis ska vara ett A4 (440 Hz). Det ligger 12 cent lågt på den remastrade och 50 cent lågt på den gulkantade. Man skulle kunna gissa att det beror på att endera bandaren har gått med fel fart. Antingen har de slarvat vid avspelningen, eller så har de gjort "rätt" vid avspelningen men att den stod fel vid inspelningen. Eller så är det fel på båda.

[petersteindl]

Undrar hur engelska original-LP är avspelad med skivspelare med korrekt hastighet?

[Svante]

Undrar hur engelska original-LP är avspelad med skivspelare med korrekt hastighet?

Med korrekt hastighet blir det rimligen 440 Hz i den där tonen om instrumentet var riktigt stämt vid inspelningen. Det betyder dock inte att skivspelaren ska gå med 33 1/3 rpm...

[Bill50x]

Undrar hur engelska original-LP är avspelad med skivspelare med korrekt hastighet?

Med korrekt hastighet blir det rimligen 440 Hz i den där tonen om instrumentet var riktigt stämt vid inspelningen. Det betyder dock inte att skivspelaren ska gå med 33 1/3 rpm...

Så vilken hastighet betyder det då? (nyfiken eftersom jag själv spelar på en Linn LP12:a och den anses ju gå något för fort)

/ B

[petersteindl]

Undrar hur engelska original-LP är avspelad med skivspelare med korrekt hastighet?

Med korrekt hastighet blir det rimligen 440 Hz i den där tonen om instrumentet var riktigt stämt vid inspelningen. Det betyder dock inte att skivspelaren ska gå med 33 1/3 rpm...

Varför inte? I vilken hastighet vill du att skivspelaren skall gå i så fall? 27 4/7 varv eller kanske 39 7/11 varv eller har du ett bättre förslag?

[Svante]

Det är lite roligare att jämföra om man pitchar tillbaka dem båda rätt. Då kommer spåren i synk, så det rör sig nog om ett rent fel i spelhastighet.

Även när farten är justerad låter den gulkantade aptrist. De har gjort något med sången som gör att det där typiska torra Beatlessoundet är borta. Och så har de hällt på den där gröten som finns på alla moderna popproduktioner. Har ni tänkt på det att på moderna produktioner så låter cymbalerna mellan slagen, men inte på slagen?

[Svante]

Undrar hur engelska original-LP är avspelad med skivspelare med korrekt hastighet?

Med korrekt hastighet blir det rimligen 440 Hz i den där tonen om instrumentet var riktigt stämt vid inspelningen. Det betyder dock inte att skivspelaren ska gå med 33 1/3 rpm...

Varför inte? I vilken hastighet vill du att skivspelaren skall gå i så fall? 27 4/7 varv eller kanske 39 7/11 varv eller har du ett bättre förslag?

Den ska gå så fort att tonen blir 440 Hz. Det vore ju den korrekta farten för den skivan, eller hur?

[hifikg]

Jag är ingen Beatlesexpert men första intrycket, i lurar, är att det inte låter riktigt som dem. Antagligen hade jag gissat på en coverversion.

[Tell]

Har ni förresten tänkt på att kicken knappt ens finns i gamla versionen? Bara den saken gör ju remixen så mycket trevligare att lyssna på.
O nu hör jag också att på orginal-vinylen så svajjar trummorna o allting upp o ner väldigt konstigt frammåt slutet, lite som dom själva suttit o rattat på volymratten. Låter ju helskumt!

[petersteindl]

Det är lite roligare att jämföra om man pitchar tillbaka dem båda rätt. Då kommer spåren i synk, så det rör sig nog om ett rent fel i spelhastighet.

Även när farten är justerad låter den gulkantade aptrist. De har gjort något med sången som gör att det där typiska torra Beatlessoundet är borta. Och så har de hällt på den där gröten som finns på alla moderna popproduktioner. Har ni tänkt på det att på moderna produktioner så låter cymbalerna mellan slagen, men inte på slagen?

Kanonbra analys. Bra att veta att det inte endast är uppitchat utan det beror på fel hastighet. Jag gillar originalet på LP, så jag håller mig till någon CD som liknar originalet.

Med vänlig hälsning
Peter

[RogerJoensson]

Vad gäller påkostade bandspelare t.ex. för proffsbruk så var det separata tonhuvudet för inspelning och avspelning. Det gäller att veta vilken vinkel tonhuvudet för avspelning skall vara inställt för att uppnå optimalt resultat. Det är nog inte så många idag som kan ställa in bandspelare korrekt. Det var en svår konst redan då det begav sig.

Svårt och svårt. I nödfall så går det bra att justera efter hur det låter, fast man bör naturligtvis veta vad man håller på med och då är det betydligt bättre att göra det så, än inte alls.

Jag har varit med om kassettband (enda tillgängliga/kvarvarande versioner) där bandföringen/bandspänningen har varit så rutten vid inspelning att jag fått justera per låt och sedan fått göra småförskjutningar mitt inne i låtar för att översta diskanten inte ska rasa (mono avspelat med stereotonhuvud). Det blev VÄLDIGT mycket bättre än att bara spela av på en bandare med en korrekt justerat tonhuvud (enl standarden).

Man måste kunna mäta tonkurva, distorsion och modulationsbrus om det skall bli perfekt inställning av tonhuvuden och det bör man ha kontroll på, både vid inspelning och uppspelning. Den informationen har jag dels från Stig Carlsson dels från Bertil Alving.

Med vänlig hälsning
Peter

När det gäller tonhuvud och avspelning så är det max nivå och särskilt i diskanten det enda rätta (då matchar avspelningstonhuvudsvinkeln inspelningshuvudets vinkel som bäst). Om man inte kan mäta, om bandet har ändrat sig under inspelning (t ex skit på kapstanaxeln och resten av bandföringen, då hjälper det illa att försöka göra det korrekt efter mätprotokoll och mätband. Då blir det bättre att utgå från det som faktist hamnat på bandet och som kanske hamnade lite snett. -Att ställa avspelningshuvudet lika snett.
Du kan bara få en minskning om tonhuvudet är felvinklat i förhållande till det som spelades in. Om bandet inte ligger emot och löper som som det ska så kan man få div vandring, dålig anliggning och liknande, men även det ger svagare och ostabilare signal när tonhuvudet inte hamnar mitt i eländet.
Går det fortfarande rester av bias-tonen så är den till stor hjälp, för då kan man använda hjälpmedel som oscilloskop t ex, men den som har en tränad hörsel kommer nog lika nära optimum faktist. I praktiken dvs.

Jag skulle tro att det dina läromästare pratade om även rör inspelning och det faktum att bandet ska kunna spelas av på en annan bandare med rätt resultat. Så är det inte i dessa fallen. Banden är ju redan inspelade och det finns nog inte mycket till chans att få reda på mycket data om hur bandaren faktist mätte när det begav sig, såvida man inte för varje band har spelat in en serie användbara kalibrerings-toner. Om de finns, så kan man använda dessa även till att justera tonhuvudena.

[petersteindl]

Med korrekt hastighet blir det rimligen 440 Hz i den där tonen om instrumentet var riktigt stämt vid inspelningen. Det betyder dock inte att skivspelaren ska gå med 33 1/3 rpm...

Varför inte? I vilken hastighet vill du att skivspelaren skall gå i så fall? 27 4/7 varv eller kanske 39 7/11 varv eller har du ett bättre förslag?

Den ska gå så fort att tonen blir 440 Hz. Det vore ju den korrekta farten för den skivan, eller hur?

Jag förutsatte att LPn i original har korrekt pitch med korrekt rotationshastighet. Därav blev jag konfunderad.

[Svante]

Har ni förresten tänkt på att kicken knappt ens finns i gamla versionen?

Jag tror att du saknar att kicken fullständigt dödar allt annat, vilket är en konsekvens av att skruva upp den och använda en masterkompressor (eller side-chaining).

[Nattlorden]

Som sagt detta är inte beroende av snålkodning. Spotify kör väl fö alltid snålkodat, möjligen i olika grad beroende på om man betalar. Min är inställd på "high quality streaming". Och utgåvorna på Spotify låter väldigt olika, vilket ytterligare talar för att snålkodningen inte är problemet.

Din beskrivning är så långt ifrån hur det låter hos mig och jag har lyssnat i båda anläggningarna, dvs både med Benchmark-DAC och Denon-DAC efter Sonos. Pumpande? autotune? problemet ligger i din ända, det finns inget i min anläggning som skulle tvätta bort något sådant.

Hrrmmm. Kontring: Problemet ligger i dina öron, du hör inte eländet.

Du menar att det är bara när det gäller Beatles som jag inte gör det. Besynnerlig analys.

[Nattlorden]

For many the original, band-approved mono is the one, while the stereo has always felt like an awkward twin – less verve and punch; weird choices when it comes to separation and levels; She’s Leaving Home at the wrong speed. The intention here (with half an ear towards how it’ll sound among more modern sounds on future streaming services perhaps?) was to produce a stereo mix based on the mono, but retaining the good things about the stereo (the smoother transition into the reprise of the title track, vocal effects on Lucy…). Revealingly, at an Abbey Road Q&A session Giles Martin pointed out, “they were not old when they made this, they shouldn’t sound it”.

It’s also a chance to tell the story of the creation of Pepper’s via outtakes. While the remit has been extended to include Strawberry Fields Forever and Penny Lane, as they were originally slated for the record, this means we’re not treated to alternate takes of say, Only A Northern Song and (most disappointingly for fans, though the suspicion remains that if it was any cop it’d have emerged already) no Carnival Of Light. Again.

So have they achieved it? Well the mix is a massive improvement on the stereo that we’re used to – there’s so much more presence here from the off. For an album you know to feel somehow fresh, that’s quite an achievement. Purists may balk at some of the perceived liberties Giles Martin has taken (splitting and panning drum parts or backing vocals for starters), but he’s by no means claiming this is the definitive version of the album, and has clearly acted in the interests of the material.

The guitars of the title track have more bite and crunch, the vocals are no longer frustratingly off-centre; listening after the original stereo mix the effect is almost like unblocking your ears after swimming – yep, that satisfying. You’ll find different things to fixate on every time: Lucy In The Sky With Diamonds is a much meatier prospect, the rhythm guitar’s way up in the mix, transforming it into something altogether more urgent; the clarity of McCartney’s rolling basslines on Getting Better allows listeners to get properly lost in following them before they’re rudely awakened by the now-even-more-terrifying tambura from George. Fixing A Hole emphasises the in-the-room feeling; it’s heavier and more live-sounding – guitars snarl, the doop-doops and coos of the backing vocals more intimate.

Correcting the speed of She’s Leaving Home emphasises the quality of McCartney’s delivery of a lyric that in its own homespun, concise and subtle way says more about the emerging generation gap than any other of the time (the idea that the wife is calling her husband “daddy” might explain why the protagonist felt the need to fly the nest as much as anything else). It’s slightly frustrating that an artist capable of this, For No One and Here, There, And Everywhere was knocking out the knockabout likes of When I’m 64, but therein lies the eternal enigma that is Paul McCartney.

Unsurprisingly, the truly psychedelic heart of Pepper’s, George’s Within You Without You is one of the chief benefactors of the new mix, the astounding detail (where did that whispered count-in before the last verse come from?) giving dizzying life to the interplay. It sticks out like a sore thumb of course, but its contemplative, transformative power has only increased with the spruce-up. Another highlight is the sonic ambush of Good Morning Good Morning, which makes the previous mix appear limp and lifeless and bodes well for any new takes on the heavier “White Album” material that may be around the corner. Similarly A Day In The Life in stereo is now that bit more magnificent – more body than a Vidal Sassoon factory, richer than tiramisu, and Paul no longer sounds like he’s singing his part through his jumper. Result.

[Svante]

Din beskrivning är så långt ifrån hur det låter hos mig och jag har lyssnat i båda anläggningarna, dvs både med Benchmark-DAC och Denon-DAC efter Sonos. Pumpande? autotune? problemet ligger i din ända, det finns inget i min anläggning som skulle tvätta bort något sådant.

Hrrmmm. Kontring: Problemet ligger i dina öron, du hör inte eländet.

Du menar att det är bara när det gäller Beatles som jag inte gör det. Besynnerlig analys.

Nej, det vore ju förstås förvånande. Ungefär lika förvånande som att min skruttanläggning vid datorn skulle komprimera ett spotifyspår, men inte ett annat.

Det börjar luta åt att vi ändå lyssnar på olika saker. Kan du inte lyssna på spotifyspåren?

[Svante]

For many the original, band-approved mono is the one, while the stereo has always felt like an awkward twin – less verve and punch; weird choices when it comes to separation and levels; She’s Leaving Home at the wrong speed. The intention here (with half an ear towards how it’ll sound among more modern sounds on future streaming services perhaps?) was to produce a stereo mix based on the mono, but retaining the good things about the stereo (the smoother transition into the reprise of the title track, vocal effects on Lucy…). Revealingly, at an Abbey Road Q&A session Giles Martin pointed out, “they were not old when they made this, they shouldn’t sound it”.

It’s also a chance to tell the story of the creation of Pepper’s via outtakes. While the remit has been extended to include Strawberry Fields Forever and Penny Lane, as they were originally slated for the record, this means we’re not treated to alternate takes of say, Only A Northern Song and (most disappointingly for fans, though the suspicion remains that if it was any cop it’d have emerged already) no Carnival Of Light. Again.

So have they achieved it? Well the mix is a massive improvement on the stereo that we’re used to – there’s so much more presence here from the off. For an album you know to feel somehow fresh, that’s quite an achievement. Purists may balk at some of the perceived liberties Giles Martin has taken (splitting and panning drum parts or backing vocals for starters), but he’s by no means claiming this is the definitive version of the album, and has clearly acted in the interests of the material.

The guitars of the title track have more bite and crunch, the vocals are no longer frustratingly off-centre; listening after the original stereo mix the effect is almost like unblocking your ears after swimming – yep, that satisfying. You’ll find different things to fixate on every time: Lucy In The Sky With Diamonds is a much meatier prospect, the rhythm guitar’s way up in the mix, transforming it into something altogether more urgent; the clarity of McCartney’s rolling basslines on Getting Better allows listeners to get properly lost in following them before they’re rudely awakened by the now-even-more-terrifying tambura from George. Fixing A Hole emphasises the in-the-room feeling; it’s heavier and more live-sounding – guitars snarl, the doop-doops and coos of the backing vocals more intimate.

Correcting the speed of She’s Leaving Home emphasises the quality of McCartney’s delivery of a lyric that in its own homespun, concise and subtle way says more about the emerging generation gap than any other of the time (the idea that the wife is calling her husband “daddy” might explain why the protagonist felt the need to fly the nest as much as anything else). It’s slightly frustrating that an artist capable of this, For No One and Here, There, And Everywhere was knocking out the knockabout likes of When I’m 64, but therein lies the eternal enigma that is Paul McCartney.

Unsurprisingly, the truly psychedelic heart of Pepper’s, George’s Within You Without You is one of the chief benefactors of the new mix, the astounding detail (where did that whispered count-in before the last verse come from?) giving dizzying life to the interplay. It sticks out like a sore thumb of course, but its contemplative, transformative power has only increased with the spruce-up. Another highlight is the sonic ambush of Good Morning Good Morning, which makes the previous mix appear limp and lifeless and bodes well for any new takes on the heavier “White Album” material that may be around the corner. Similarly A Day In The Life in stereo is now that bit more magnificent – more body than a Vidal Sassoon factory, richer than tiramisu, and Paul no longer sounds like he’s singing his part through his jumper. Result.

Vad vill du säga med detta? Att någon journalist på en musikblaska tycker att en remaster/remix låter bra? Jo, den har vi hört förut.

[Nattlorden]

For many the original, band-approved mono is the one, while the stereo has always felt like an awkward twin – less verve and punch; weird choices when it comes to separation and levels; She’s Leaving Home at the wrong speed. The intention here (with half an ear towards how it’ll sound among more modern sounds on future streaming services perhaps?) was to produce a stereo mix based on the mono, but retaining the good things about the stereo (the smoother transition into the reprise of the title track, vocal effects on Lucy…). Revealingly, at an Abbey Road Q&A session Giles Martin pointed out, “they were not old when they made this, they shouldn’t sound it”.

It’s also a chance to tell the story of the creation of Pepper’s via outtakes. While the remit has been extended to include Strawberry Fields Forever and Penny Lane, as they were originally slated for the record, this means we’re not treated to alternate takes of say, Only A Northern Song and (most disappointingly for fans, though the suspicion remains that if it was any cop it’d have emerged already) no Carnival Of Light. Again.

So have they achieved it? Well the mix is a massive improvement on the stereo that we’re used to – there’s so much more presence here from the off. For an album you know to feel somehow fresh, that’s quite an achievement. Purists may balk at some of the perceived liberties Giles Martin has taken (splitting and panning drum parts or backing vocals for starters), but he’s by no means claiming this is the definitive version of the album, and has clearly acted in the interests of the material.

The guitars of the title track have more bite and crunch, the vocals are no longer frustratingly off-centre; listening after the original stereo mix the effect is almost like unblocking your ears after swimming – yep, that satisfying. You’ll find different things to fixate on every time: Lucy In The Sky With Diamonds is a much meatier prospect, the rhythm guitar’s way up in the mix, transforming it into something altogether more urgent; the clarity of McCartney’s rolling basslines on Getting Better allows listeners to get properly lost in following them before they’re rudely awakened by the now-even-more-terrifying tambura from George. Fixing A Hole emphasises the in-the-room feeling; it’s heavier and more live-sounding – guitars snarl, the doop-doops and coos of the backing vocals more intimate.

Correcting the speed of She’s Leaving Home emphasises the quality of McCartney’s delivery of a lyric that in its own homespun, concise and subtle way says more about the emerging generation gap than any other of the time (the idea that the wife is calling her husband “daddy” might explain why the protagonist felt the need to fly the nest as much as anything else). It’s slightly frustrating that an artist capable of this, For No One and Here, There, And Everywhere was knocking out the knockabout likes of When I’m 64, but therein lies the eternal enigma that is Paul McCartney.

Unsurprisingly, the truly psychedelic heart of Pepper’s, George’s Within You Without You is one of the chief benefactors of the new mix, the astounding detail (where did that whispered count-in before the last verse come from?) giving dizzying life to the interplay. It sticks out like a sore thumb of course, but its contemplative, transformative power has only increased with the spruce-up. Another highlight is the sonic ambush of Good Morning Good Morning, which makes the previous mix appear limp and lifeless and bodes well for any new takes on the heavier “White Album” material that may be around the corner. Similarly A Day In The Life in stereo is now that bit more magnificent – more body than a Vidal Sassoon factory, richer than tiramisu, and Paul no longer sounds like he’s singing his part through his jumper. Result.

Vad vill du säga med detta? Att någon journalist på en musikblaska tycker att en remaster/remix låter bra? Jo, den har vi hört förut.

Musikjournalisterna är ganska enstämmiga i hyllningen, likaså de musiker som var närvarande på releasepartyt. Det verkar bara vara Masvis-bitare på faktiskt som saknar (h)öron. Men de lyssnar visst hellre på en låt som hamnade i fel hastighet i den ursprungliga stereomixen, t.ex... Hade ju självklart inte hänt om Beatles/George Martin hade varit inblandade i dess tillkomst...

[Nattlorden]

Det börjar luta åt att vi ändå lyssnar på olika saker. Kan du inte lyssna på spotifyspåren?

Det är det jag gör. Med en Betald Spotify, max kvalitet, via digital out på en Sonos.

[Tell]

Har ni förresten tänkt på att kicken knappt ens finns i gamla versionen?

Jag tror att du saknar att kicken fullständigt dödar allt annat, vilket är en konsekvens av att skruva upp den och använda en masterkompressor (eller side-chaining).

Nej, jag saknar inte att kicken dödar allt, för det gör den inte. Snarare tvärt om, att kicken faktiskt hörs gör musiken mera levande. Du hade ingen kommentar på den delen av min quote du klippte bort? För hör du inte det så har jag verkligen inget förtroende för hur dina öron hör.

[Tarzan]

Jag kan nu meddela att jag kommit över min första förskräckelse och inser att det ju låter rätt trevligt, men inte allt. Bas (instrumentet) och cymbaler tycker jag har sabbats på något sätt.

[Svante]

Det börjar luta åt att vi ändå lyssnar på olika saker. Kan du inte lyssna på spotifyspåren?

Det är det jag gör. Med en Betald Spotify, max kvalitet, via digital out på en Sonos.

Ja, det är samma som jag gör. Betalt Spotify, men via datorn, och datorhögtalare som är lite bättre än datorhögtalare brukar vara, fullt tillräckliga för att höra klippning, kompression och limitering. Och eftersom jag hör skillnad på spåren vi pratar om så är det knappast lyssningen som är problemet. Nu tror jag att felet ligger i dina öron igen . Alltså, det jag hör är typiskt för de fel som införs i moderna produktioner. Jag tror faktiskt att vi värderar ingreppen olika, att du sätter större vikt vid den nya mixen och jag retar mig mer på grötigheten och pumpandet.

[Nattlorden]

Det börjar luta åt att vi ändå lyssnar på olika saker. Kan du inte lyssna på spotifyspåren?

Det är det jag gör. Med en Betald Spotify, max kvalitet, via digital out på en Sonos.

Ja, det är samma som jag gör. Betalt Spotify, men via datorn, och datorhögtalare som är lite bättre än datorhögtalare brukar vara, fullt tillräckliga för att höra klippning, kompression och limitering. Och eftersom jag hör skillnad på spåren vi pratar om så är det knappast lyssningen som är problemet. Nu tror jag att felet ligger i dina öron igen . Alltså, det jag hör är typiskt för de fel som införs i moderna produktioner. Jag tror faktiskt att vi värderar ingreppen olika, att du sätter större vikt vid den nya mixen och jag retar mig mer på grötigheten och pumpandet.

Som sagt... jag hittar ingen grötighet. Den är kristallklar jämfört med allt annat jag hört av Beatles... och en luftighet som exakthet i stereoplacering och naturlighet i sångröster jag inte hört innan. Bara ta en sådan detalj som tonerna i Within You Without You t.ex. kring 23-25s som förflyttar sig fantastiskt mycket trevligare nu.

Eller hur mycket naturligare placeringen av Pauls sång i When I'm 64 är.... och även klangen på rösten själv... Menar du verkligen att du föredrar utpanoreringen av sången till sidan?

Heck, jag behöver inte mer än 4 sekunder "folkbrus" i början på Sgt Pepper för att notera hur pass mycket naturligare och mer tredimensionell nya mixen är. Fattas basbotten i rumsklangen på den tidigare bl.a. Och nu är jag på datorljudkort och lurar istället för i32s-systemet där skillnaden kommer fram ännu tydligare.

Jämför du Strawberry Fields forever mot 2009-remastern så (förutom trevligare stereoplacering så) är där en bättre röståtergivning på John, där bröstklangerna är bibehållna. Alternativt är det en annan tagning som använts.