Upplevde för en tid sen hur en låt, som till en början fick mig att tänka "...vad _fan_ är detta..." (det ska rätt mycket till för det bör sägas), så jobbig eller inträngande eller ovanlig att jag var väldigt nära att trycka på knappen i fickan och välja relativ trygghet istället.
Men, jag lyssnade vidare, och plötsligt så var det som om allt föll på plats. Det blev en oväntat, oförglömligt stark känslomässig upplevelse och jag insåg efteråt att jag blivit utsatt för ett stycke totalt kompromisslös musik. Låten var liksom bara tvungen att vara som den var för att kunna förmedla nånting som gick rakt i hjärtat.
Först en uppmaning: Lyssna inte bara på det ni tycker är bra. Lyssna inte bara på det ni gillar eller som är lättsmält eller förutsägbart. Ta den där skivan ni är rädd för, som ni vet att ni inte giillar, som känns obekväm; tvinga er att lyssna på saker bortom era referensramar.
Sen en fråga: Vad har ni för exempel, erfarenheter, tips gällande kompromisslös musik? Musik som inte gör det lätt för lyssnaren - och som inte bara är jobbig för att göra sig märkvärdig eller provocera, utan har en god anledning till sin svårtillgänglighet?
