Gubbarna verkar vara i form.
Moderator: Redaktörer
Almen skrev:Det var helt suveränt bra!![]()
![]()
Copeland i högform, har nog aldrig sett en så hårt jobbande trummis. Sting sjunger fortfarande helt grymt, och Summers (som ser ut som en litet gubbig 50-åring trots att han är 65) spred ut sina gitarrmattor i Globen. Energin och spelglädjen var påtaglig, de verkade faktiskt ha genuint skoj. Publiken var (som väntat) extremt blandad, kul att se att deras musik håller fortfarande efter 25 års uppehåll.
De körde en väldig blandning av gammalt och nytt, där de äldre låtarna spelades "som vanligt", medan några av de nyare arrats om till nästan bättre versioner. För mig som är ett stort Police-fan men som inte sett dem någon gång var det himmelriket - en av de bästa konserter jag varit på.
Copeland var nog störst behållning ändå. Fan, vilken trummis det är. På låtar som King of Pain, Wrapped around your fingers och Walking in your footsteps äntrade han ett podium bakom trumsetet med allehanda slagverk, inklusive ett par tre timpani och en gigantisk gong.
Jag var helt utmattad efteråt, men ändå uppspelt som en barnunge.
Hoppas jag inte har givit för stora förhoppningar nu?
DN skrev:...till största delen är det en strålande show de presenterar. På bara tre man och med ett minimum av scenisk utsmyckning. Inbegripna i ett samspel så intensivt att man aldrig får för sig att sakna någon ytterligare musiker i ekvationen.
---
På scen i övre medelåldern är det snarare musikantskapet som står i fokus. Stewart Copeland är en fenomenal rytmsektion på egen hand, både stabil och äventyrlig. Andy Summers är en sällsynt gitarrfantom, som ägnar nästan all tid åt att täcka upp i bakgrunden och bara vid enstaka tillfällen spelar snabbfingrade gitarrsolon. Och även om Stings röst rör sig i ett aningen lägre register numera så har han inte några problem att ta sig an denna säregna katalog av hitlåtar, trots att han sen länge tycks ha förlorat förmågan att skriva nytt med samma slagkraft.
Så kanske ska man vara glad att deras ambitioner inte sträcker sig längre än så här, till att ställa sig på scen och bara spela. Det räcker förvånansvärt långt.
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 24 gäster