Jag börjar med två kända utgåvor:
- Robert Shaw med Atlanta Symphonic Orchestra, inspelad 1978 i Symphony Hall i Atlanta Memorial Art Center. CD-utgåva okänt år, men förmodligen 80-talet någon gång (det står en text om hur fantastiskt CD-formatet är och hur dynamisk inspelningen är) på TELARC.
- David Zinman med Baltimore Symphony Orchestra, inspelad 1991 i Joseph Meyerhoff Memorial Hall. CD-utgåva 1991 på TELARC. Även på denna utgåva finns en text om hur bra ljud det är, bland annat följande:
The signal was not passed through any processing device (i.e., compression, limiting, or equalization) at any step during production.
Detta är, som vi skall se, en sanning med modifikation.
När jag först lyssnade på Zinman så var jag helt knäckt av dynamiken, och vilken jädra impact det var när bastrumman kommer in vid Katjeijs dans. Vid fortsatt lyssning, och inte minst vid jämförelse av andra utgåvor och Gbgs Konserthus kändes det ändå som att det var lite överdrivet. Hade de typ fyra gubbar på varsin bastrumma? Svaret, som vi skall se, är lite enklare.
)
