Jag har en teori
Av exemplen ovan så tycker jag också att det var tämligen horribelt - men, med William Albright på piano blev det mkt bättre. Ragtime måste spelas av någon som verkligen kan det där med lidande, spelas med djup svärta i kontrast med det andra. Annars blir det ju helt olidlig hissmusik av det hela. Inte konstigt att just en svart pianist gör det. (Jean Pierre Rampal liksom, ffs)
När det är som bäst är ragtime (för mig, bör kanske sägas) musik som handlar om att glädjas trots allt. Likt begravningsmusiken i New Orleans, typ. Den tid, och de miljöer där ragtime föddes var sannolikt inte heltigenom glada om man säger så. Är inte säker på att Johnny Maddox greppat det, känns mer som nån burlesk-pryl, föga engagerande.
Ett praktexempel på en musikstil som är extremt beroende av vem som spelar och de små nyanser som läggs in iaf..!
Och ja, The Sting var en bra film med välspelad ragtime