Egentligen hade jag annat att göra denna första semesterdag men då jag satt och solade över ett glas Husets vitt på Konsum Avenyns(!) uteservering och ingen mindre än Rod Stewart plötsligt dyker upp i studentfestvimlet, föddes tanken på att göra ett halvhjärtat försök att ändå komma över en billig biljett. Sagt och gjort, efter att återigen ha fått stryk av min 11-årige son i biljard fortsatte jag med sexans spårvagn ned till "hockeytemplet" efter att sonen klivit två hållplatser tidigare: -Hälsa mamma att jag är på Scandinavium..
Det tog en kvart att få loss en biljett för de 100 kr jag tyckte att spektaklet på förhand kunde vara värt (på biljetten stod det 650 kr) och just som jag intog min fina plats på sektion D släcktes ljuset och Scandinavium fylldes av säckpipors sköna larm. Under tiden som jag beskådar den mycket vackra scenen funderar jag på hur publiken ser ut: för att vara en ordinär rockkonsert ser jag ovanligt många kvinnor, ovanligt hög medelålder och ovanligt vårdad klädsel. För en sekund trodde jag att det var en börsstämma med Ericsson jag råkat slinka in på men just då väcks jag till liv av att en fantastiskt fräsch 60-åring tar ton, naturligtvis i Forever Young.
Efter en minst sagt övertygande öppning, med tre välkända Stewarthits, är det dags för Roddans första klädbyte: av åker skinnpajen men lustigt nog är det då dags för ett par 50-talsdoftande rock'n'roll-standards. Sweet Little Rock'n'Roller kör över publiken och det dansas nu vilt längst framme vid scenen (sittande publik på parkett). Själv kommer jag på mig själv att le mitt bredaste leende och jag konstaterar - till min stora förvåning - att konserten så här långt är smått fantastisk. Rod Stewart själv charmar oss alla och utstrålar såväl glädje som professionalism. Och så har vi ju hans band, ett av de vassaste kompband jag hört på denna sida E-Street Band!
Iförd rosa skjorta och gul kavaj lyfter sen Roddan och hans band konserten till nya höjder i Downtown Train (som förlängs med ett makalöst trumsolo-battle där ordinarie trummis får hårt "motstånd" av en roddare på stående trumset!) och i The First Cut Is The Deepest (där gitarristen levererar ett helt underbart gitarrsolo). Jag, som brukar ogilla såväl gitarr- som trumsolon, vet snart inte riktigt hur jag skall hitta en bekväm sittställning och tvingas smått skamset inse att denna föreställning onekligen rockar, på riktigt. Sådär fortsätter det sedan och Roddan spelar fotboll med publiken och hinner hylla Henrik Larsson innan det är dags för halvtidsvila.
I pausen sitter jag förbluffad kvar på min stol och försöker smälta intrycken. Ett sms går iväg till min vän musikrecensenten: "Rod Stewarts första halvlek är lika sensationell som Liverpool FCs andra halvlek i Istanbul" och jag inser redan när jag skriver dessa rader att jag nu kommer bli mobbad för överskådlig tid framöver. Ljuset släcks igen och denna gång fylls Scandinavium med tonerna av Land of Hope And Glory, förväntansfullt rätar jag på ryggen och stänger av min mobiltelefon. Döm om min förvåning då Rod äntrar scenen i frack och då ett helt storband framträder, med dirigent och allt!
Andra akten inleds med ett pärlband av Evergreens och naturligtvis ror Roddan i hamn även detta. Vi får höra klassiker som What a Wonderful World, Blue Moon och As Times Goes By och även om detta är på gränsen till vad man klarar så tappar jag aldrig intresset. Rod Stewart framstår plötsligt som den felande länken mellan Bruce Springsteen och Frank Sinatra och känslan av att man beskådar ett unikum till artist växer sig allt starkare under kvällens lopp. Konsertpulsen höjs därefter igen, då storbandet tackar för sig och Stewart rockar loss i en fullkomligt bländande Maggie May. Nu står hela Scandinavium upp och dansar och jag tror knappt mina ögon längre.
Resten av denna afton blir en sagolik Eriksgata för denne evigt unge 60-åring. Gasoline Alley, It Takes Two (duett med Julie Delgado), Da Ya Think I'm Sexy och Baby Jane får arenan att koka över i ett saligt rus och stämningen är vid detta lag så overklig att jag inte kan hålla mig för skratt. Men jag skrattar inte åt någon, jag skrattar för att jag inte kan låta bli att leva mig in i masspsykosen själv. När sedan alltihop avrundas med klassikern framför alla andra, Sailing, ja då känns det faktiskt som att man bevittnat ett stycke musikhistoria och jag kan inte finna en enda invändning mot Rod Stewart anno 2005. Världsklass, helt enkelt!
PS: Till och med ljudet var perfekt.
, så här tyckte DN om gitarrsolot (på Globen men i alla fall)...
Lagom starkt också? Nästan ingen behövde ha
