Så klart ska det finnas i PJ Harvery-tråd! Ett av mina favoritinlägg på Faktiskt handlar faktiskt om henne och jag har länkat till det en gång tidigare för drygt åtta år sedan. Kan vara dags att göra det igen.
enJohn från hans
medlemstråd:
enJohn skrev:Aj då. Det som paa tar upp såg jag inte riktigt komma, men inser nu att mina funderingar kan (miss)tolkas som en kritik mot piP, eller dess förmåga att fungera i "vanliga" rum.
Låt mig därför återge en lite musikupplevelse ur verkliga livet som kanske säger något om hur jag uppfattat mina piP när dessa haft lite bättre förutsättningar än vad som nu är fallet:
Jag hade precis sålt min tidigare förstärkare, en Audio Analogue Puccini SE, och fått låna det steg jag nu äger. Nyfiken som jag var så riggade jag upp ordentligt, var även då ensam hemma, och började lyssna på några favritskivor, dels för att ta tillfället i akt, dels för att utvärdera steget lite.
Började slölyssna lite på Lucinda Williams och annat, men kom till slut till min absoluta förälskelse - Polly Jean Harvey ! Jag lyssnade på när hon mötte monstret, hur hon bad dag och natt för att få något tecken, samt på hennes lååånga orm-stön. Oj, oj, oj! Nu var här annat drag under sandalerna! Dynamik fick plötsligt en ny innebörd för mig.
Gick vidare till skivan "Is This Desire" och valde den magiska, elektroniska baladen "Electric Light". Basgångarna sög tag i magen på mig, fick mig lite ur balans. Till höger om högtalarna, uppe på en hylla, stod en tuner som inte var inkopplad (trodde jag), en gammal Optonica (som jag köpt av Pekka här på forumet). Plötsligt! En poltergeist hade övertagit min tuner! Den pep, gav ifrån sig sökande ljud och var helt mysko! Jag blev halvskraj, men insåg att det nog var ljuden på skivan, att jag hört detta förut.
Spelade sedan spåret "The Wind" (lite osäker på titeln) och även här hände knepiga saker! Mitt i låten så var det som om en glas-sfär mellan mig och musiken plötsligt krakelerat. Polly ville mig något! Eller, var det någon annan?
Bytte skiva. Tog mig ner i en mörk, svettig replokal och lyssnade på titelspåret "Rid of me". Desperation. Mer desperation.
Lyssnade på nåt spår till, minns inte riktigt, sedan kom "Man-sized", sextett-versionen. Jag var nu helt uppslukad av den suggestiva musiken. Mot slutet av låten så fformades mitt synfält till någon slags rutmönster (detta ingår, så vitt jag vet, inte på skivan!). Blev tvingad att stänga stereon efter denna låt och på vingliga ben ta mig ut till köket för att dricka lite vatten. För att lugna nerverna slängde jag in nåt snällt, Norah, Krallskan, minns inte. Minns bara behovet av att dämpa den upplevelse jag just haft.
Summa kardemumma: Med en bra högtalare och bra skivor kan man i sitt alldeles egna hem få riktigt mäktiga upplevelser tack vare hifi. Jag tror inte detta hade varit möjligt med sämre återgivning. Jag lyssnar på musik dagligen, via datorhögtalare och lurar till datorn (senn' 515) och visst är det trevligt, men det går INTE upp mot att låta sig dras med in i en annan värld med hjälp av en ritkigt bra stereo.
Jag var alltså medveten om piP:s förtjänster när jag köpte dem, liksom vad som krävs för att de ska fungera optimalt. Jag tror inte att en annan högtalare är lösningen för mig, såvida det inte är en som hanterar just mina akustiska problem på ett särdeles bra sätt. Kanske är Larsen/Carlsson lösningen? Kanske är en tillfällig avveckling svaret? Era synpunkter hjälper mig att fundera vidare.
Den faktiskt-medlem som känner sig manad får gärna släpa med sig ett par högtalare för en shoot-out hos mig. Det skulle dessutom vara rätt kul, även om här är lätt kaosartat för stunden. Kan bjuda på en Glen Garioch om så önskas. Har ett antal andra varianter också.
/en pollyamorös john, fyra t-banestationer från T-centralen, Sthlm