Pretentiösa genialiska småglin från London som spelar resonant experimental art-rock, no wave, där man eventuellt kan skönja en aning inspiration från band som Sonic Youth, Slint, Swans och kanske lite Joy Division.
I övrigt tycker jag nog de är hyfsat egna och jag älskar när musiker vågar göra sin egna grej, det är så fantastiska band historiskt sett blev just historiska. De stöptes inte under en norm som den mesta av dagens musik verkar göra, inget ska på något sätt sticka ut längre.
Black Midi är ett gäng samspelta och duktiga musiker med en fantastisk trummis, intressanta taktbyten på gränsen till att ibland nästan låta avigt. Sångaren har minst sagt ett ganska eget sätt att sjunga och det går från lågmält viskande till mer intensivt med extrem inlevelse.
Innovativt nymodernt grepp i sista låten där en mobiltelefon används som ett av instrumenteringen och förstärks med hjälp av elgitarrens pickup för att spela upp en ursinnig kvinnlig röst ackompanjerat av resten av bandet.
Många av er kommer troligtvis stänga av det här efter högst någon enstaka minut, jag kunde iallafall inte sluta titta förens de 26 minuter var till ända och har sett det flertalet gånger till så mitt tips att ni ger det hela en chans.
Live-spelning inför publik för radiokanalen KEXP från Reykjavik, Island 2018: